Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for 1

Sven Busch: Hurvasynagogan hotar inte Klippmoskén

Hurvasynagogan började uppföras av en karismatisk rabbin, immigrant från Polen, Rabbi Yehuda Hassid. Detta skedde i början av 1700-talet. Under arbetets gång dog rabbinen och hans följeslagare kunde ej ekonomiskt fullfölja bygget. De muslimska långivarna brände då helt sonika ner synagogan. Den återuppfördes 1864, blev en magnifik byggnad, det största askenasiska bönehuset. 1949 förstördes det liksom alla synagogor i det av Jordanien under 19 år ockuperade östra Jerusalem. Araberna använde byggstenarna liksom även gravstenar till att bygga bostäder och annat med. Efter 6-dagarskriget har Israel låtit renovera alla gamla synagogor i den judiska delen av Old City. Platsen för Hurvasynagogan som nu är återuppförd ligger så långt man kan komma i den judiska delen från klippmoskén och utgör således lika lite som de andra renoveringarna ett hot mot den muslimska delen av Gamla Jerusalem. Det är heller ingen “ny synagoga” som den benämnts i nyheterna i SvR.

Sven Busch, Leg tandläkare

Advertisements

Israels humanitära sida

Israels humanitära sida talas det sällan om i media. Den israeliske politikern Zeev Bielsky sade nyligen att “Israel bryr sig om Gazas barn lika mycket som sina egna”. Det är inte bara ord. Israel visar i handling att man är beredd att hjälpa även fientligt inställda länder när de är i nöd. T o m Iran erbjöds räddningsteam från Israel när de för några år sedan hade en jordbävning. När Haiti drabbades av den fruktansvärda jordbävningen för ett par veckor sedan, var Israel först på plats med ett välutrustat fältsjukhus för att hjälpa alla de tiotusentals svårt skadade. Men var var de rika oljeländerna? Var var Sverige? Men det lilla och föraktade Israel var återigen bland de första att komma till undsättning när människor drabbas av katastrofer. Världen måste snart inse att Israel är mycket bättre än sitt rykte.

Se även detta nyhetsinslag på MSNBC: http://www.msnbc.msn.com/id/21134540/vp/34944405#34944405

Klimathotet tonas ner

För ett par veckor sedan skrev jag om klimatalarmisterna, de som överdriver effekterna av växthusgaser, och tror att vi har att vänta en klimatkatastrof i en nära framtid. Det rör sig inte bara om en liten klick forskare, utan de har snart fått en stor del av världens regeringar att tro att de måste satsa enorma summor på att begränsa utsläppen. Men nu börjar det komma det ena artikeln efter den andra i vetenskapliga tidskrifter som tonar ner hotet. En artikel i Svenska Dagbladet den 3 februari sammanfattar den senaste utvecklingen. Kanske världen kommer till sans nu, och tar itu med de verkliga miljöproblemen istället. Faktum är att de senaste 10 åren har det inte skett någon temperaturhöjning alls. Här är länken till artikeln i SvD:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/varsta-klimatprognoserna-tonas-ned_4200339.svd

Kan båda ha rätt?

Muhammed eller Moses? Islam eller Judendom? I Israel/Palestina blir religionsmotsättningarna tydliga. Här kan man bara drömma om tolerans och mångkultur, om människor av olika tro som lever sida vid sida och respekterar varandra. Här kan man inte ens leva i samma land, åtminstone inte om man tillhör muslimska fundamentalistiska rörelser. Då ska judarna bort, kosta vad det kosta vill. I Hamas-land och Hizbollah-land får det inte finnas några judar.

Det stora hindret för en lösning av Mellanösternkonflikten är Islams syn på utvaldhet. Judarna har ju Guds löften enligt Bibeln att vara Guds utvalda folk. Men detta är fel, menar profeten Muhammed. Det var Ismael som var löftessonen.

”Ni är det bästa folk som frambragts bland människorna, enär ni påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga och tror på Gud. Och om de som fått skriften (judarna) trodde, så vore det bättre för dem; bland dem finns rättrogna, men de flesta av dem är ogudaktiga” (Koranen, Sura 3:106). 

Här gör Muhammed anspråk på det som Gud har lovat sitt folk Israel. Ur detta kan härledas roten till hela den nästan olösliga konflikt vi ser idag. Två folk gör anspråk på samma land och till och med på samma heliga platser. Det är ett muslimskt tempel som tronar på tempelplatsen, på Moria berg, där Abraham en gång kallades av Gud att offra löftessonen, inte ett judiskt tempel. Trots att grundstenarna till det 3000-åriga judiska templet ännu finns kvar, finns det framträdande arabiska representanter (exempelvis Yassir Arafat) som hävdar att det aldrig funnits ett judiskt tempel där. Mellanösternkonflikten är helt uppenbart ingen tvist om landområden utan i första hand en religiös konflikt. Två religioner med sanningsanspråk hävdar sin rätt till samma historia, samma platser, samma land. Kan båda vara sanna?

Det finns flera som bestämt sig för att stå i försoningens tjänst i konflikten mellan judar och araber. En av dem är Marcel Rebiai som är ledare för en kristen livsgemenskap i Jerusalem kallad ”Försoningens gemenskap”. Gemenskapen består av familjer och ensamstående som delar vardagslivet med judar, muslimska och kristna araber, israeler såväl som palestinier. Man hjälper också palestinska familjer med socialvård, utbildning och hjälp till livsuppehälle. Man försöker vara en försoningens bro mellan folken, och att i ord och handling föra in hoppets evangelium till vänner på båda sidor i konflikten.

I sin bok hävdar Marcel Rebiai att islams gud står utanför historien. ”Ett personligt och intimt förhållande mellan Gud och människan, som mellan far och barn, är inom islam opassande och omöjligt att föreställa sig, eftersom Gud inte kan föras i förbindelse med den svaga och syndiga människan. Den oändligt upphöjde Gudens ära och majestät skulle genom en otillbörlig närhet till människan, även till profeten, bli vanhelgat och befläckat.

Därför kan Islams Gud inte heller vara delaktig i den mänskliga historien. Att Gud, som det står i Filipperbrevet, förnedrar sig, antar en tjänares gestalt och likt människan böjer sig under lagen om tid och rum, om förgänglighet, smärta och död, är fullständigt hädiskt för de islamiska tänkandet. Islams Gud konfronterar människan med sin lag, inte med sig själv…. Gud står utanför historien, och hans ord har därför ingen bäring på människans historia. Den uppenbarade  lagen, Guds ord i Koranen, kan enligt muslimen inte ifrågasättas. Den är för honom den absolut bindande sanningen, och varje budskap som inte kan bringas i samklang med den måste vara lögn, förfalskning och ogudaktighet”.

Den saudiske kung Feisal är enligt Marcel Rebiai ett bra exempel på islamiskt tänkande, när han på sin tid kommenterade judarnas anspråk på Tempelberget: ”Arkeologin har hittills inte på något övertygande sätt bevisat att det judiska templet någonsin stått där. Men tack vare gudomlig uppenbarelse vet vi att profeten Muhammed red på sin bevingade häst till Jerusalem, för att därifrån stiga upp till himlen.” I detta tänkande står sig judiska heliga skrifter, modern arkeologi och förekomsten av lämningar av templet (Västra muren) slätt. Muhammeds uppenbarelse bevisar att Bibeln blivit förfalskad, och att ”historiker och arkeologer i egenskap av icke-muslimer bara producerar förfalskningar”.

Att Jerusalem befinner sig i judarnas händer är för muslimerna en kränkning, ett ifrågasättande av islams herravälde. Judarna är enligt Koranen ett förkastat folk, som står under Guds förbannelse. ”Herraväldet över Tempelberget är den symbol och legitimation, som visar att man (muslimerna) är Guds utvalda folk och kallade att vara hans vittnen. Enligt Koranen råder det inget tvivel om att denna utkorelse genom Abraham och Ismael uteslutande gäller muslimerna, framför allt det arabiska folket. Någon försoning med icke-muslimer existerar inte”, skriver Marcel Rebiai.

Bibelns synsätt skiljer sig från Koranen. Enligt Jesaja 19:23-24 skall det komma en dag då Gud genom sina domar renar Egypten, Assur (de arabiska nationerna) och Israel, ”krossar deras stolthet, försonar dem med varandra och förenar dem för att göra dem till en gemensam välsignelse på jorden. Gud har ställt det ofattbara i utsikt, nämligen att länder som Syrien, Irak, Saudiarabien, Jordanien och Egypten en gång skall sluta förbund med Israel, ett förbund som inte bara kommer att bli till välsignelse för dem själva utan för hela världen”, skriver Marcel Rebiai. Så enligt Bibeln finns det en väg för Ismaels söner att komma in i Abrahams välsignelse. Och när Abrahams söner hittar tillbaka till varandra frigörs en välsignelse över hela världen: ”På den tiden skall Israel såsom den tredje i förbundet stå vid sidan av Egypten och Assyrien till en välsignelse på jorden. Och Herren Sebaot skall välsigna dem och säga: Välsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina händers verk, och du Israel, min arvedel” (Jes. 19:24-25).

Men, konstaterar Rebiai, den välsignelse som Gud har berett åt Israel och araberna, kan bara komma efter islams sammanbrott: ”Befriade från Islams lögn blir de i stånd till att vid Israels sida gå in i den utlovade välsignelsen och därigenom bli till välsignelse för hela världen. Den enda vägen för de arabiska folken och Egypten att komma in i denna välsignelse är vid Israels sida”. Så säger en man med stort hjärta för båda folken, en man som är övertygad om att Guds ord kommer att gå i uppfyllelse, ty ”Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig” (4 Mos 23:19).

 Utdrag ur Stefan Sturesson bok ”Israel och dess hjältar del 2 (se mer om boken under rubriken ”Böcker” i menyn).

Israel – syndabocken

Sverige är ett fredligt land. Här kan vi fortfarande drömma om vita jular, mysiga julgudstjänster och ett överflöd av mat och presenter. Vi kan drömma om framtiden och förväntansfullt hoppas att det nya året ska bli ännu bättre än det föregående. Vi har inte upplevt krig på 200 år. Inte ens landets äldsta invånare har några som helst krigsminnen – om de inte är födda i ett annat land än Sverige. Sen kan det vara si och så med friden, den inre freden. Idyllen hotas ibland av medborgarnas egen egoism, omoral och brottslighet. I Israel är det annorlunda. Där är landets existens ständigt hotad. Där är landets regering mer eller mindre konstant upptagen med att försöka klara landets säkerhet. Krig efter krig måste utkämpas för att landet ska fortsätta att finnas. Ständigt går landets medborgare med soldater, poliser och sjukvårdspersonal i spetsen, på helspänn i väntan på nästa raketattack eller självmordssprängning. Det har gått så långt att många israeler inte längre lyssnar på nyheter på radio eller tv. Man orkar inte höra om fler dödade människor.

 Det är i det här perspektivet som den massiva omvärldskritiken av Israel, och den nästan obefintliga kritiken av motsidan, ter sig som absurd och oproportionerlig. Befogad kritik i sig är givetvis inte fel, övergrepp skall påtalas vem som än är ansvarig. Inte minst Israels egna media för ständigt en livlig och ofta regeringskritisk debatt. Regeringen får allt som oftast sina fiskar varma. Men bristen på proportioner i omvärldens reaktioner är så skriande. När Israels 2006 tvingades ingripa mot de Hizbollah-ledda attackerna från Libanon gormade vänsterpartiets ledare Lars Ohly i tal efter tal: ”Det är inte Libanon som ska utsättas för en blockad, det är Israel som nu måste fördömas och isoleras av världssamfundet”. Och media ger gärna röst åt sådan kritik, medan Israels försvarare har betydligt svårare att göra sig hörda. Än mer högljudda var anklagelserna efter Gaza-kriget i början av äret. Röd i ansiktet och med en röst vibrerande av Israelhat anklagade han Israel för att avsiktligt mörda barn i Gaza.

Ett exempel på omvärldens överseende ser vi i behandlingen av Hamas, organisationen som har Israels utplånande som sitt främsta mål. Hamas vann ett påstått demokratiskt val och därmed skulle organisationens terrorstämpel kunna tas bort tycks många mena. Men demokrati handlar inte bara om att vinna ett val, det gjorde Hitler också. Det handlar också om att erkänna mänskliga fri- och rättigheter, att lösa konflikter med fredliga medel och att erkänna andra folks rätt att existera. När högernationalisten Jörg Haider vann ett val i Österrike på 90-talet utsattes Österrike för internationell isolering, därför att Jörg Haiders något främlingsfientliga idéer ansågs oacceptabla. Vad säger man då om en organisation som hatar judar och vill utplåna en annan nation? Hamas har även efter att ha hamnat i regeringsställning vidhållit sitt krav på Israels utplånande. En av Hamasledarna, Yasser Mansour från Nablus, säger i en intervju i Boston Globe att Hamas fortfarande vill ha ett Palestina ”från floden till havet” och att man tänker kämpa för att återta allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. Var finns då de högljudda protesterna och bojkottkraven mot ett sådant parti?

 Ett annat exempel är den fruktade, Iran-stödda islamistiska organisationen Hizbollah (Guds parti) som av förre biståndsministern Carin Jämtin inte fick ett ord av kritik efter Libanonkriget. I hennes offentliga uttalanden i samband med Libanonkrisen framgår det att hon ser Hizbollah som en legitim politisk kraft i Libanon. De tusentals raketerna som sköts mot civilbefolkningen i Israel beskrev hon som ”några granater”. Men Israel kan hon kritisera i de starkaste ordalag för att man uppför en säkerhetsbarriär för att skydda sig mot terrorangrepp. Då använder hon ord som ”obegripligt” och ”vansinnigt sjukt”, för att inte tala om grova svordomar. Israel protesterade givetvis mot hennes uttalanden, men i övrigt var det tämligen tyst.

Exemplen kan mångfaldigas. I arabvärlden är Israel den ständiga syndabocken. I stort sett alla problem skylls på Israel. Här frodas antisemitismen som i Tyskland under Hitlertiden. För att det ska bli fred i Mellanöstern måste ”ohyran” Israel elimineras. Syndabocksbegreppet härrör från Bibeln. Där är syndabocken den som får bära skulden för något som andra gjort sig skyldiga till. På Yom Kippur, försoningsdagen, skulle två bockar offras (3 Mos. 16). På den ena av bockarna skulle översteprästen lägga händerna och därmed också lägga över folkets alla synder och brott på bocken. Bocken skulle sedan föras ut i öknen. När bocken var försvunnen skulle också synderna vara utplånade.

 Varför ska Israel, en av världens minsta nationer, vars folk förföljts och lidit i årtusenden, fortsätta att vara världens syndabock? Det finns en som redan burit världens synd till försoning för alla. Som kristna måste vi göra allt för att det budskapet ska nå ut även i muslimvärlden. När Försonaren tas emot kan försoning ske, även mellan de oförsonligaste fiender.