Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for May, 2009

Judarna i Amerika

De senaste veckorna har jag specialstuderat judarnas historia i Amerika – en mycket spännande läsning. USA idag har 45 procent av världens 14 miljoner judar, mer än Israel som har 40 procent. De första judarna kom till kontinenten för nästan 500 år sedan. Det var förföljelse och folkfördrivning som drev dem över havet då, och så har det varit gång på gång under alla dessa femhundra år. Amerika var frihetens kontinent, och faktum är att det finns knappast något land där judarna i exil har behandlats så bra som på den Nordamerikanska kontinenten.

Under de första århundradena, speciellt 1600-talet, var det South Carolina som drog. Där hade nämligen utfärdats en grundlag 1669 (Charta) som garanterade religions- och samvetsfrihet. En hel judisk koloni växte fram i Charleston och andra städer. Dessa den första generationens amerikanska judar var alla sefarder, dvs de hade sitt ursprung i Spanien, varifrån de fördrevs 1492. I Amerika kunde de bygga en ny framtid.

Judarna i Amerika blev en integrerad del av det framväxande amerikanska samhället. De var flitiga hantverkare, köpmän och politiker. De var med och byggde det tidiga amerikanska samhället. Redan på 1800-talet nådde de topposter inom politiken, de deltog lojalt i Amerikas krig, både självständighetskriget, inbördeskriget och senare världskrigen. De var judar, men också lojala amerikaner.

Ändå var inte Amerika fritt från antisemitism. Många europeiska invandrare tog med sig den judefientlighet som de hade vuxit upp med i Europa. Ibland såg man ned på judarna, som en lägre stående ras. Ibland såg man den judiska religionen som ett hot och införde restriktioner. På 1900-talet begränsade man den judiska invandringen, och när Hitler tagit makten blev det svårare för judar att komma till USA.

Men trots allt var Amerika frihetens land för judarna. Om den spanska perioden var en guldålder på Medeltiden, blev den amerikanska, ännu fortgående, perioden en guldålder för judarna århundradena därefter. Även i modern tid har många flyende judar sökt sig till USA istället för till Israel. De askenasiska judarna från Östeuropa dominerar idag bilden.

Judarna i Amerika är så väletablerade och har det generellt så bra, att mycket få väljer att emigrera till Israel. Men visst, en hel del gör det. Många av dem som var pionjärer för det moderna Israel, kom från USA. Vi behöver bara nämna David Ben Gurion och Golda Meir. Men det stora flertalet har inga planer på att emigrera. Det finns också många ortodoxa och ultraortodoxa judar i USA som bidrar till att öka populationen genom sina höga födelsetal. En del av dessa ortodoxa erkänner inte ens staten Israel, eftersom de menar att när Israel återupprättas så blir det genom Messias. Spännvidden är som alltid när det gäller judar stor vad gäller åsikter och trosuppfattningar. Det är också det som gör deras kultur så rik, så intressant, så levande.

Advertisements

Operasångare och förkunnare

 

Roger Wågsjö kommer till Västerås

Roger Wågsjö kommer till Västerås

 

 

Den 21 och 22 maj, båda gångerna kl 19.00, blir det konsert med den kristne operasångaren Roger Wågsjö från Dallas i Texas. Konserterna äger rum i Citykyrkan på Kristiansborg i Västerås. Roger är inte bara en lysande tenor, han är också förkunnare med profetisk betoning. I USA har han grundat stiftelsen”The Last Harvest Foundation”.  För mer information, klicka på följande länkar:

http://www.youtube.com/user/TheLastHarvestFound

http://www.ckyrkan.se/

Israels rätt till landet

Den palestinska sidan vill gärna framställa sig som offer för den israeliska ockupationen. Den palestinska kvinnan, som jag berättade om i en tidigare artikel, tog tillfället i akt att inför sina klasskamrater på en sfi-kurs berätta hur judarna stulit hennes land. Denna vitt spridda palestinska uppfattning vilar på en minst sagt friserad och tillrättalagd ”historieskrivning”. Palestina-araberna talar gärna om en folkfördrivning i samband med utropandet av den judiska staten 1948. Man menar att israelerna med vett och vilja jagade iväg de palestinska araberna från sina hem.

 När detta är sagt får inte det palestinska folkets lidande förnekas. Men är det verkligen Israel som ska lastas för palestiniernas svåra situation? Vad hände egentligen 1948 när hundratusentals palestina-araber övergav sina hem?

 Först måste slås fast att det långtifrån var alla araber som lämnade sina hem. Och de som blev kvar behandlades vanligtvis väl och kunde stanna kvar i sina hus. Alltså fanns det ett reellt val. De som valde att inte fly kunde bygga upp en framtid i den nyfödda judiska staten. Medan de som gav sig iväg hamnade i flyktingläger i olika arabländer. Många av dessa läger finns kvar än idag.

 Israel har ofta hävdat att den arabiska flykten 1948 skedde frivilligt, att det var de arabiska ledarna som uppmanade dem att lämna sina hem under tiden som de arabiska arméerna skulle göra processen kort med den judiska staten. Palestina-araberna intalades dessutom att det bara var för en kort tid de skulle behöva vara borta från sina hem, löften som visade sig vara alltigenom falska. Efter 61 år sitter fortfarande flyktingarnas barn och barnbarn i samma läger. Man kan fråga sig, om man nu misslyckades med att driva ut judarna, varför man inte tog ansvar för sina egna flyktingar?

Det inte många känner till är att det även i palestinska media förekommit uppgifter som bekräftar den israeliska versionen. I den palestinska myndighetens tidning Al-Hayat Al-Jadida har en av tidningens egna journalister skrivit att det var de arabiska ledarna som bar ansvar för flykten. Journalisten benämner arabledarnas falska löften som ”arkuvianska”. Uttrycket är hämtat från Arkuv – en arabisk, mytisk gestalt som är känd för sina löftesbrott och lögner. Han lägger hela skulden för flykten på de arabiska ledarna, och antyder inte ens att israelerna skulle ha haft någon del i denna ”folkfördrivning”. Palestine Media Watch menar dessutom att det finns ett allmänt medvetande bland palestinierna om orsaken till den arabiska massflykten 1948, dvs att skulden vilar på deras egna ledares axlar.

Även om man helt bortser från Bibelns löften om en kommande återupprättelse, är Israel ändå en laglig och legitim stat. De flesta av världens länder har också erkänt staten. Det brittiska mandatet Palestina delades redan 1922 för att tillgodose arabernas intressen. Den återstående delen av mandatet, landet väster om Jordan, delades så 1947 ännu en gång mellan palestina-araber och judar. Judarna accepterade de områden som de tillerkändes av FN, medan araberna sa nej. Judarna valde att utropa en stat på de områden de tillerkänts av FN. Medan omvärlden erkände den judiska staten valde araberna att gå i krig för att utplåna den.

Det judiska nationalhemmet 1922 efter att britterna avskilt 78% av Palestina till araberna (Transjordanien).

Det judiska nationalhemmet 1922 efter att britterna avskilt 78% av Palestina till araberna (Transjordanien).

 

Sedan har araberna fortsatt att säga nej i 61 år.  Vi minns de tre nejen i Karthoum. Vi minns Arafats famösa nej i slutfasen av Osloprocessen. Gång på gång har araberna försökt framtvinga sin egen lösning genom att starta anfallskrig mot Israel i stor skala. När dessa storskaliga krig misslyckades bytte man strategi och satsade på intifada (folkligt uppror), terror mot den judiska civilbefolkningen, och vilseledande propaganda mot omvärlden. Det enda som haft framgång är propagandan. Man har lyckats få nästan en hel värld att tro på myten att det är ockupationen som är roten till hela konflikten. Trots att hatet mot Israel fanns lika starkt före 1967 när Gaza och Västbanken ockuperades. Vi som fostrats till kritiskt tänkande borde genomskåda denna falska, ohistoriska bakgrund till konflikten, och istället göra en grundlig studie i de verkliga orsakerna. Till detta återkommer jag i en kommande kommentar.