Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for Hizbollah

Israel – en demokratisk ö i ett hav av förtryck och ofrihet

Än en gång på väg till Israel kan jag inte låta bli att reflektera över vilket land jag är på väg till. Inget land ger mig så mycket positiv energi, så många upplevelser av glädje, hopp och framtidstro. Israel lever under mycket pressade förhållanden med fientliga grannar, ändå kan man bibehålla och utveckla en levande demokrati, som står i skarp kontrast till omgivningens skriande brist på demokrati och frihet.

Att leva i en västerländsk demokrati är drömmen för många av världens människor. Strömmen av flyktingar från Mellanöstern och Afrika till Europa och USA är en flykt från ofrihet och förtryck till en värld där frihet och människovärde är omistliga tillgångar. Människor flyr inte till andra länder med odemokratiska system. Det är den verkliga friheten som hägrar – och den finns i väst!

När vi blickar ut över dagens Mellanöstern är det få ljuspunkter som kan skönjas. Libanon var en gång en spirande demokrati. Idag ligger Libanons demokrati i spillror. Syriens intervention, den totalitära islamismens frammarsch genom Hizbollah, mördandet av demokratiskt valda ledare har för lång tid framöver släckt hoppet om demokrati i Libanon.

De palestinska områdena förrättade ett val 2006 – och valde Hamas, en organisation som vill utplåna Israel och islamisera hela Palestina, inklusive det nuvarande Israel. Omvärldens milda reaktioner förvånar. I sin naivitet tycks många västländer tänka, att detta i alla fall var ett demokratiskt val, ett steg åt rätt håll. Kanske hoppas man att Hamas nu kommer att utvecklas i en mer demokratisk riktning. Detta är dock en from men orealistisk förhoppning.

Demokrati handlar om mer än om att hålla ett val. Om en antidemokratisk organisation i Sverige eller något annat demokratiskt land, skulle vinna ett val, vore det början till slutet för vår demokrati. I de palestinska områdena finns inte ens någon som helst demokratisk tradition att bygga på. För att ett land ska kunna kallas demokratiskt krävs det till exempel tolerans mot minoriteter. Pressfrihet och yttrandefrihet måste vara en självklarhet. Människor som blir illa behandlade av myndigheter måste kunna få sin rätt prövad i oberoende domstolar.

Finns det något land i Mellanöstern som uppvisar dessa demokratiska kännetecken? Ja, men bara ett. Landet heter Israel. Trots att landet lever under ett ständigt krigshot från sina grannländer och från palestinska terrorgrupper kan man slå vakt om sina demokratiska hörnstenar. Pressfriheten är grundmurad, medan censur och tystande av kritiska röster är kutym i grannländerna. Situationen för kvinnorna lämnar mycket övrigt att önska i Israels närmaste omvärld. Våld och övergrepp mot kvinnor beivras sällan, och i några av länderna har kvinnorna inte ens rösträtt. Situationen för kristna och andra minoriteter är på vissa ställen alarmerande, vilket fick ytterligare belysning av mordet nyligen på den kristna bokhandlaren i Gaza City.

Det finns knappast någon del av världen med så stor brist på demokrati som just Mellanöstern. En halv miljard människor lever här under förhållanden som vi i väst aldrig skulle acceptera. Men i solidaritetens namn borde vi inte heller acceptera att det sker någon annanstans. Som enda kvarvarande demokrati i Mellanöstern borde Israel få allt tänkbart stöd från världens demokratier. Men idag är det nästan tvärtom. Israel utsätts istället för en massiv kritik som ibland är befogad men som oftast vittnar om en fundamental okunnighet om förhållandena i Mellanöstern. När ”muren” kritiseras nämns inte varför den tillkommit – nämligen för att skydda liv. När ockupationen kritiseras nämns inte den arabiska oviljan att förhandla med Israel, vilken ytterst bottnar i att man inte gett upp tanken på att utplåna Israel.

USA vill få igång nya fredsförhandlingar och pressar Israel att gå med på eftergifter redan innan förhandlingarna startat. USA kräver ”kreativitet” från Israels sida, vilket är en omskrivning för eftergifter. En sådan eftergift är stopp för nya ”bosättningar”. Här utgår man från att Israels huvudstad, åtminstone den östra delen, är ockuperad. Då har man helt köpt den palestinska synen och samtidigt förkastat den israeliska. I Israels ögon är staden nu enad och återförd till de rättmätiga ägarna. Ockuperad var den 1948-1967 av Jordanien.

Fortfarande märks ingen särskild press på den palestinska sidan att visa motsvarande medgörlighet. Åtminstone borde väl så grundläggande krav, som att överge terrorn som medel att uppnå politiska mål, kunna ställas. Men det räcker inte. Den palestinska sidan måste visa att man kan införa och upprätthålla en demokrati värd namnet, med respekt för minoriteter. Det är dags nu att världssamfundet säger ifrån, innan ytterligare en stat med totalitära ideal skapas i Mellanöstern.

Israel – syndabocken

Sverige är ett fredligt land. Här kan vi fortfarande drömma om vita jular, mysiga julgudstjänster och ett överflöd av mat och presenter. Vi kan drömma om framtiden och förväntansfullt hoppas att det nya året ska bli ännu bättre än det föregående. Vi har inte upplevt krig på 200 år. Inte ens landets äldsta invånare har några som helst krigsminnen – om de inte är födda i ett annat land än Sverige. Sen kan det vara si och så med friden, den inre freden. Idyllen hotas ibland av medborgarnas egen egoism, omoral och brottslighet. I Israel är det annorlunda. Där är landets existens ständigt hotad. Där är landets regering mer eller mindre konstant upptagen med att försöka klara landets säkerhet. Krig efter krig måste utkämpas för att landet ska fortsätta att finnas. Ständigt går landets medborgare med soldater, poliser och sjukvårdspersonal i spetsen, på helspänn i väntan på nästa raketattack eller självmordssprängning. Det har gått så långt att många israeler inte längre lyssnar på nyheter på radio eller tv. Man orkar inte höra om fler dödade människor.

 Det är i det här perspektivet som den massiva omvärldskritiken av Israel, och den nästan obefintliga kritiken av motsidan, ter sig som absurd och oproportionerlig. Befogad kritik i sig är givetvis inte fel, övergrepp skall påtalas vem som än är ansvarig. Inte minst Israels egna media för ständigt en livlig och ofta regeringskritisk debatt. Regeringen får allt som oftast sina fiskar varma. Men bristen på proportioner i omvärldens reaktioner är så skriande. När Israels 2006 tvingades ingripa mot de Hizbollah-ledda attackerna från Libanon gormade vänsterpartiets ledare Lars Ohly i tal efter tal: ”Det är inte Libanon som ska utsättas för en blockad, det är Israel som nu måste fördömas och isoleras av världssamfundet”. Och media ger gärna röst åt sådan kritik, medan Israels försvarare har betydligt svårare att göra sig hörda. Än mer högljudda var anklagelserna efter Gaza-kriget i början av äret. Röd i ansiktet och med en röst vibrerande av Israelhat anklagade han Israel för att avsiktligt mörda barn i Gaza.

Ett exempel på omvärldens överseende ser vi i behandlingen av Hamas, organisationen som har Israels utplånande som sitt främsta mål. Hamas vann ett påstått demokratiskt val och därmed skulle organisationens terrorstämpel kunna tas bort tycks många mena. Men demokrati handlar inte bara om att vinna ett val, det gjorde Hitler också. Det handlar också om att erkänna mänskliga fri- och rättigheter, att lösa konflikter med fredliga medel och att erkänna andra folks rätt att existera. När högernationalisten Jörg Haider vann ett val i Österrike på 90-talet utsattes Österrike för internationell isolering, därför att Jörg Haiders något främlingsfientliga idéer ansågs oacceptabla. Vad säger man då om en organisation som hatar judar och vill utplåna en annan nation? Hamas har även efter att ha hamnat i regeringsställning vidhållit sitt krav på Israels utplånande. En av Hamasledarna, Yasser Mansour från Nablus, säger i en intervju i Boston Globe att Hamas fortfarande vill ha ett Palestina ”från floden till havet” och att man tänker kämpa för att återta allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. Var finns då de högljudda protesterna och bojkottkraven mot ett sådant parti?

 Ett annat exempel är den fruktade, Iran-stödda islamistiska organisationen Hizbollah (Guds parti) som av förre biståndsministern Carin Jämtin inte fick ett ord av kritik efter Libanonkriget. I hennes offentliga uttalanden i samband med Libanonkrisen framgår det att hon ser Hizbollah som en legitim politisk kraft i Libanon. De tusentals raketerna som sköts mot civilbefolkningen i Israel beskrev hon som ”några granater”. Men Israel kan hon kritisera i de starkaste ordalag för att man uppför en säkerhetsbarriär för att skydda sig mot terrorangrepp. Då använder hon ord som ”obegripligt” och ”vansinnigt sjukt”, för att inte tala om grova svordomar. Israel protesterade givetvis mot hennes uttalanden, men i övrigt var det tämligen tyst.

Exemplen kan mångfaldigas. I arabvärlden är Israel den ständiga syndabocken. I stort sett alla problem skylls på Israel. Här frodas antisemitismen som i Tyskland under Hitlertiden. För att det ska bli fred i Mellanöstern måste ”ohyran” Israel elimineras. Syndabocksbegreppet härrör från Bibeln. Där är syndabocken den som får bära skulden för något som andra gjort sig skyldiga till. På Yom Kippur, försoningsdagen, skulle två bockar offras (3 Mos. 16). På den ena av bockarna skulle översteprästen lägga händerna och därmed också lägga över folkets alla synder och brott på bocken. Bocken skulle sedan föras ut i öknen. När bocken var försvunnen skulle också synderna vara utplånade.

 Varför ska Israel, en av världens minsta nationer, vars folk förföljts och lidit i årtusenden, fortsätta att vara världens syndabock? Det finns en som redan burit världens synd till försoning för alla. Som kristna måste vi göra allt för att det budskapet ska nå ut även i muslimvärlden. När Försonaren tas emot kan försoning ske, även mellan de oförsonligaste fiender.

Hotas det judiska folket på nytt av utplåning

Följande artikel utgör inledningen av det föredrag jag höll på Västerås Stadsbibliotek den 29  oktober: 

Situationen när det gäller staten Israels framtid är oroande. Men inte bara för staten. Även för det judiska folket i andra länder tätnar orosmolnen. Aldrig har Israel varit i så starkt behov av internationellt stöd som nu. Samtidigt har stödet aldrig varit svagare. Till och med den starkaste förbundspartnern, USA, vacklar och väljer att öka pressen på Israel i stället för på Israels fiender. Det israeliska folket är ett luttrat folk, som mitt under all press och utsatthet, ändå fortsätter att leva ett normalt vardagsliv. Glädjen står högt i tak när ett barn föds eller ett ungt par gifter sig. Sorgen är djup när en anhörig dör, i sjukdom eller av en terrorattack. De, liksom vi, får möta den växling av bekymmer och livsgläjde som hör det mänskliga livet till. Men det är något av ett mirakel att de kan leva så normalt som de gör, under så pressade förhållanden.

 Judarnas liv som minoritetsfolk i diasporan är en historia fylld av diskriminering, förföljelse och förintelse. Att gå tillbaka till ett sådant liv är inte ett alternativ för de israeliska judarna efter det som skedde under andra världskriget. Landet Israel gavs dem åter när utplåningen grinade dem i ögat. De strömmade tillbaka till det historiska hemlandet och klamrade sig fast vid det som om det var det mest dyrbara de ägde. De visste att utan landet fanns ingen framtid. Det var där de hade sina rötter, där de kunde leva som fria människor, där deras tro och särart respekterades, där de åtnjöt beskydd och, åtminstone i någon mån, kunde ta ansvar för sitt eget öde.

Men trots allt blev många judar kvar i diasporan. En del blev fångade av totalitära system som inte släppte iväg dem. Andra fick det så pass bra, att de inte såg sig ha skäl nog att emigrera. Till Sverige kom många överlevande efter andra världskriget och valde att stanna kvar. Antisemitismen var i avklingande och många svenskar hyste stor medkänsla med judarna.

Annat är det idag.

De hot som Israel står inför idag är inga hjärnspöken, de är ytterst konkreta och överhängande. I öster lurar stormakten Iran, som ständigt upprepar sitt hot om att utplåna Israel. Det är inte bara hot med ord. Landet har idag enligt israeliska bedömare allt som behövs för att kunna sätta ihop en kärnstridsspets samt missiler som kan nå Israel. En enda av Irans kärnvapenförsedda missiler som når Israel  skulle räcka för att utplåna största delen av Israel från kartan. Så litet och tätbefolkat är Israel. I norr finns grannen och ärkefienden Syrien som har Mellanösterns största arsenal av kemiska och biologiska vapen, i en framtid kanske också kärnvapen. För två år sedan tvingades Israel gå till attack mot en hemlig kärnreaktor i Syrien. I norr finns också iranstödda Hizbollah, som i Allahs namn svurit att förgöra Israel. Öster om Iran ligger det oroliga kärnvapenförsedda Pakistan, hårt pressat av talibaner. Skulle den pakistanska regimen falla för talibanerna, skulle med all sannolikhet upp till 100 atombomber falla i muslimska terroristers händer. Det skulle inte bara hota Israel, utan hela världen. I det Hamas-styrda Gaza väller det vapen in från bl.a. Iran och Kina. I dessa vapenleveranser ingår missiler som kan nå Israels städer.

 Israels vänner måste se sanningen i vitögat. Ingen nation är så hotad som Israel, ingen är så missförstådd. Israels kamp för sin överlevnad beskrivs som anfallskrig och övervåld. Största delen av medievärlden upprepar med en dåres envishet sin ensidiga kritik av Israel.  Nationerna står på rad för att kritisera och fördöma Israel. Ändå skulle ingen av dem vilja byta med Israel. Om Sverige vore hotat på samma sätt skulle vi för länge sen krävt ett ingripande från världssamfundet. Omvärlden (närmast EU och USA) skulle med säkerhet fördömt den hotande parten och lovat att försvara Sverige. Men i Mellanöstern gäller det omvända. Där skall den kämpande demokratin Israel kritiseras, bojkottas och fördömas, medan de hotande diktaturländerna och terrorgrupperna hanteras med samtal och försiktig diplomati. Än värre är att hatet mot Israel också blivit till ett hat mot det judiska folket, var de än befinner sig.

 Det är med andra ord mörka olycksbådande ovädersmoln som sänker sig över världens judar i dessa dagar. Det är vår plikt i den fria världen, att stå upp för dem som hotas av förföljelse och utplåning. Vi i Sverige borde gå före och visa vägen när det gällre det judiska folket, vars lidande aldrig tycks ta slut.

Bilder från föredraget: http://family.webshots.com/album/571479703YNSzMc?start=0