Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for Heaven and earth

Föredrag om den märklige profeten Hesekiel

Israel- och Bibelmötet den 22 april kl 18 kommer att handla om en av gamla testamentets mest betydande profeter. Temat är: “Profeten Hesekiels budskap till vår tid”. Det blir Stefan Sturesson som undervisar och vi håller till i citykyrkan på Katrinelundsvägen 1 i Västerås.

Hesekiel, prästsonen, som var i exil i Babylonien, och där kallades till profet, har i en lång rad profetior och profetiska syner, med stor skärpa beskrivit syndens och trolöshetens konsekvenser för gudsfolket Israel, men också för Guds folk idag. Hesekiel, med sina profetior om Jerusalems ödeläggelse, judafolkets förskingring och kommande återupprättelse, har mycket att säga om dagens situation och vår närmaste framtid. Varmt välkommen att ta del av detta angelägna budskap.Se även följande affisch: Inbjudan Isr&Bib 170422

Intressant Israelmöte den 2 april

Vi har en intressant vår framför oss av Israel och Bibel-möten. Denna vår kommer vi att vara, förutom i Citykyrkan, också i Korskyrkan och Pingstkyrkan.
Citykyrkan, Västerås, den 2 april kl 18:
Stefan Sturesson talar över ämnet: “Vilddjuren och skökan – studium av Uppenbarelseboken 13-17”
Vet du vad vilddjuren och skökan syftar på? Att förstå symboliken i Bibeln, i t ex Uppenbarelseboken, öppnar en ny spännande värld för bibelläsaren. Det här budskapet är avgörande för vår tro.
Vår vision är att nå alla i våra kyrkor och församlingar med Bibelns budskap om Israel. Vi slutar inte med dessa möten förrän allt Guds folk välsignar Israel, ber för Israel och förstår Guds plan med Israel.

Jude upptäckte Jesus i GT

Victor Kalisher, föreståndare för Israels Bibelsällskap, är juden som upptäckte Jesus i GT.

Lördagen den 26 november får Västerås besök av den judiske direktorn för Israels Bibelsällskap, Victor Kalisher. Han är juden som upptäckte Jesus i Gamla Testamentet. Nu brinner han för att hans folk ska göra samma upptäckt. Om man söker finner man Messias – Jesus överallt i Gamla Testamentets böcker.

Det här mötet, som äger rum i Citykyrkan kl 18.00, blir en högtidsstund för oss alla som följer med på Kalishers upptäcktsfärd i Gamla Testamentet. Jag hoppas att vi blir många som tar tillfället i akt och tar del av den här spännande undervisningen. Hans föredrag kommer att tolkas av Bengt-Ove Andersson.

Israel och världshändelserna i profetiskt ljus

Förra lördagen (2/4) blev en speciell och härlig kväll kring alla de händelser som nu oroar stora delar av världen. Trots de fruktansvärda katastroferna som nyligen ägt rum kom kvällen ändå mer att handla om det hopp som är knutet till den yttersta tidens händelser. Hoppet om den kommande härligheten, det rättfärdighetens rike som Messias skall upprätta. Frågan är, är vi inne i den tid som Jesus kallar ”början på födslovåndorna”? Här följer ett kort sammandrag av några huvuddrag i mitt bibelstudium. Vill du ta del av hela Bibelstudiet går det att beställa på CD. Utgångsordet för studiet var Matt 24:7,8.

Den amerikanske pastorn David Wilkerson hade på 70-talet en syn som visade skrämmande framtida världshändelser. Han såg katastrofer som var fullt jämförbara med Bibelns profetior om ändens tid:”I min syn såg jag mycket lite av övernaturliga inslag i de drastiska förändringar som vi sett hitintills. Men jag såg också mycket tydligt ett gudomligt ingripande äga rum över hela världen. Det är bäst att världen förbereder sig för väderförändringar som inte kan förklaras med andra termer än ”övernaturliga”. Världen skall snart se begynnelsen till födslovåndorna genom historiens mest dramatiska väderförändringar, jordbävningar, fruktansvärda naturkatastrofer, som vida överträffar allt annat skådat.”

Han såg t o m en fruktansvärd jordbävning som skulle drabba Japan: ”Ett annat jordskalv, möjligen i Japan, kommer att föregå det jag ser drabba oss. Jag hyser inte det minsta tvivel på denna kommande massiva jordbävning på vår kontinent. Jag tror att det kommer att bli många gånger starkare än jordskalvet i San Francisco.”

Den syn Wilkerson hade för mer än 30 år sedan uppfylls nu inför våra ögon. Jordbävningar  skakar land efter land. Japan, Haiti, Kina, Indonesien, Chile… Vilket land kommer att drabbas härnäst? Hundratusentals människor har redan omkommit. Miljontals blivit hemlösa. Till dessa svårartade katastrofer kommer oro, svält, krig, radioaktiv strålning, folkfördrivning, djup ekonomisk kris, uppror och inbördeskrig.  I arabvärlden har det varit som en kedjereaktion av uppror i land efter land, uppror som i några fall slagits ner med brutalt våld. I Libyen sker i skrivande stund anfall av västmakterna med massiva bombräder. Ingen kan idag säga vart denna utveckling tar vägen. Står världen inför ett totalt sammanbrott eller ett tredje världskrig? Ja, allt är möjligt i en tid som denna.

Vad säger Bibeln i den här frågan? Ja, egentligen väldigt mycket. Grundläggande är Bibelns undervisning om Guds rike. Den gamla jorden med sina krig, konflikter och lidanden skall bytas ut mot en jord ”där rättfärdighet bor”. ”Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte”, skriver aposteln Petrus (2 Petr 3:13) som i sin tur tar stöd i profeten Jesaja. Att ondskan och nöden ska kunna fortgå i oändlighet existerar inte i Bibelns föreställningsvärld. Tvärtom förkunnar Bibeln att det kommer en slutlig uppgörelse med fördärvsmakterna, och att något nytt och underbart kommer efter det.

När Jesus får frågan av sina lärjungar vad som blir tecknet på Hans tillkommelse, svarar Han bl a: ”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början till födslovåndorna” (Matt 24:7,8).  Här talar Jesus om exakt sådana händelser som vi har framför våra ögon idag. Folkresningarna, massvälten, jordbävningarna är precis de världshändelser som upptar löpsedlar och nyhetssändningar idag. Visserligen har sådana händelser förekommit under jordens hela historia, men det är frekvensen och styrkan i dessa händelser som nu överträffar allt som skett tidigare. Därför är det ingen vild gissning att tro att det nu handlar om ”början till födslovåndorna”. Eller som Bibel 2000 säger: ”födslovärkarna”.  Det handlar om den smärta som en kvinna upplever innan barnet är fött, en smärta som snabbt glöms bort efter förlossningen, när undret med den nyfödda lilla människan är ett faktum. Smärta övergår i översvallande glädje och moderlig kärlek.

Så blir det också med jordens födslovärkar. När Messias kommer tillbaka, besegrar fördärvsmakterna, och upprättar det rättfärdiga riket, då byts lidande mot lovsång, tårar mot jubel, tunga steg mot glädjebudbärarens lätta steg. Det är hoppet om att få hålla det nyfödda barnet i sin famn som får mödrar att underkasta sig förlossningens smärta. På samma sätt är det hoppet om den kommande härligheten, fridskonungens rike, som bär den troende genom alla svårigheter.

När allt detta börjar ske, då vänds den troendes blickar mot Israel, landet där judarna återsamlas enligt Guds löften i både gamla och nya testamentet. Till detta folk säger Herren: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken, men över dig skall Herren gå upp, hans härlighet skall uppenbaras över dig” (Jes. 60:1,2). Det är Israel som står i centrum för hela skeendet och det är Israel som har fått alla underbara löften om upprättelse och frälsning. Att sedan alla frälsta hedningar får del av detta underbara, det är nåd utöver nåd. Så trots rådande mörker och dimma är Bibelns budskap glädjefyllt och ljust. Frukta inte du Guds församling, verkar vara Herrens uppmuntrande tillrop i denna dystra tid. Det som har börjat ske är ”födslovärkar”. Det är mörkret före gryningen. Det förebådar tidernas största under, då Messias kommer tillbaka, ondskans cancersvulst rycks bort från den döende mänskligheten,  och fridens rike upprättas. ”Aldrig någonsin skall något orent komma in i den, och inte heller någon som handlar skändligt och lögnaktigt, utan endast de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet” (Upp 21:27). Likt kvinnan som bär på ett oförlöst barn uppfylls våra tankar av hur det ska bli när Messias Jesus är tillbaka på vår jord, när födslovåndorna är över och det nya rättfärdiga riket fötts fram. Må vi alla bli inskrivna i den boken där Lammets utvalda är upptecknade.

Världshändelserna i Bibelns ljus

Stefan Sturesson talar 2/4 om världshändelserna i Bibelns ljus

Du hänger väl med i vad som händer i världen just nu? Jordbävningar, förödande flodvågor, uppror i land efter land… Varför händer allt detta just nu? Har Bibeln något att säga om detta? Jesus talade om händelser som skulle vara början till ”födslovåndorna” och således vara ett tecken på hans tillkommelse. Är det dessa händelser vi ser nu? Vad betyder “början på födslovåndorna”? Hur ska judar och kristna förhålla sig till det som sker? Och vad händer med dem som förnekar Bibelns budskap? En sak är säker, “Gud älskar världen så mycket att han gav den sin ende Son för att alla som tror på honom inte ska gå under, utan få evigt liv”

Kom till ett spännande Bibelstudium på lördag den 2 april kl 18.00 i Citykyrkan, Västerås.

 

Besök av Döden

Mina föräldrar har redan gått bort, det är många år sedan, men än idag finns de i mina tankar. Ofta! Men annars har inte Döden kommit nära för mig. Det närmaste var en arbetskamrat för många år sedan som dog i hjärntumör efter ett halvårskamp mot sjukdomen. Han var bara 25 år. Det gick inte att fatta vad som hände, en ung levnadsglad familjefar, som bara rycktes bort. Det fick mig att tänka på min egen bortgång, som alltså kan inträffa när som helst. Det är en smärtsam insikt att vi inte har några garanterade dagar. Livet ges, och livet tas, utan att vi kan göra någonting åt det. Utom möjligen en sak – att göra oss beredda!

Nu har jag redan levt ett långt fantastiskt liv. Fortfarande älskar jag livet, sätter värde på varje ny dag. Njuter av umgänget med nära och kära, njuter av skapelsens uppvaknande på våren, av naturens pulserande liv, av att ha alla sinnen i behåll, av att kunna gå, cykla, köra bil, resa, av att bo i ett underbart vackert land med fred, välstånd och frihet. Livet är en fantastisk gåva, som man kan förslösa eller ta vara på.

Sedan plötsligt gör sig Döden påmind igen. Inom loppet av några veckor har flera i min omgivning drabbats av en av de mest fruktansvärda sjukdomarna – cancertumör i hjärnan! En av dem avled förra veckan. Två av dem är opererade, genomgår strålning och kemoterapi, kämpar för sina liv. Sedan är det andra som gått bort hastigt. En avled i hjärtinfarkt efter att just börjat njuta av pensionärs-tillvaron och en nyinköpt husbil. En annan fick brott på kroppspulsådern och avled någon dag senare på sjukhuset. Ingen av dem var äldre än 63 år, några av dem yngre. Döden har verkligen gått hårt fram bland dem jag känner.

Dessa underbara, ännu verksamma, människor som rycktes bort för tidigt, var de beredda att dö? Jag vet inte. Det är lätt att skjuta de eviga frågorna framför sig.  Vi tror att vi äger livet, men i verkligheten gör vi inte det. Vi lånar det bara för en tid, sedan måste vi lämna kroppen att dö. Jag sa kroppen! Det är bara en del av oss som måste dö. Kroppen är inte hela människan. Var inte alltför fäst vid detta bräckliga tält som vi vandrar i här på jorden. Anden lever vidare! Vart går den när döden inträder? ”Eld vill till evighet, och eld begär av jorden det som inte jordens är”, skrev Sven Lidman i en dikt. Elden är en symbol för anden, som efter livet här på jorden släpps fri och som en frisläppt burfågel flyger iväg mot evigheten. Hela meningen med detta jordeliv är att göra oss beredda för detta ögonblick, då anden blir fri och går in i det nya livet.   Det är bara ett problem, det finns två möjligheter på andra sidan. Det är Bibeln mycket tydlig på.  Det finns ett innanför i gemenskap med en Gud som älskar oss, och det finns ett utanför, om vi under ett helt jordeliv vägrat att acceptera Gud i våra liv.  Detta utanförskap måste kännas bittert, när vi väl går in i evigheten och finner att vi ingenting kan göra för att komma in i den himmelska härligheten.

För egen del har jag bestämt, att släppa in Gud i mitt liv här på jorden. Det har inte gjort mig till en perfekt människa, men det har gjort mig till en trygg och lycklig människa, som lever i försoning och förlåtelse med hela min omvärld. Gud har gång på gång gjort sig känd i mitt liv, när jag har varit i nöd och svårigheter. Jag har lärt mig att gå till Gud med allt, och Han har fört mig igenom varje svårighet och satt mig på fast mark igen. Min tro har bara stärkts med åren. Om jag lever eller dör så är jag i Honom som har frälst mig och gett mig del av det eviga livet.

Skalden Dan Andersson blev bara 32 år gammal. Han dog på ett märkligt sätt. Han tog in på ett enkelt hotellrum i Stockholm den 15 september 1920. Dagen efter fann man honom livlös i sängen. Det fanns cyanväte kvar i madrassen efter behandling mot vägglöss. Han var ung, nygift, och mitt i en starkt skapande period.  Inte kunde han veta att Döden skulle komma på besök just då. Ändå kunde han skriva strax före sin död:

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min faders hus.

Dan Andersson hade brottats med de eviga frågorna, och strax före sin död verkade han beredd. Det visar i alla fall hans dikt. Vid 32 års ålder kunde han se fram emot att en dag gå in i den eviga världen:

Jag skall klappa så sakta på porten,

där ingen mer går ut,

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

Där i sömnen på hotellrummet kunde han tryggt överlämna sin kropp åt Döden, och hans ande svinga sig fritt mot högre rymder.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

Mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Till alla jag känner vill jag rikta uppmaningen – att likt Dan inte sluta brottas med de eviga frågorna! Mästaren säger: ” den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas”.

Israels högtider – juvelerna i kronan

På fleras begäran publicerar jag än en gång min översikt av de bibliska högtiderna. Artikeln publicerades 2005 i tidningen Trons Värld, som numera är nedlagd.

De judiska högtiderna är juvelerna i kronan på Judendomen, säger en judisk författare. Den som söker kontakt med judar eller israeler under oktober månad gör klokt i att först ta reda på om det är helg eller vardag. Särskilt i affärslivet är det synnerligen olämpligt att ringa och föreslå möten på t.ex. Rosh Hashana eller Jom Kippur. Israel följer sin gamla tideräkning räknat från världens skapelse. Ett år är 354 dagar långt och måste därför vissa år kompenseras med en 13.e månad, Adar 2. En judisk helgdag går alltid från afton till afton. Det betyder att helgdagen, t ex nyårsdagen, börjar redan på kvällen innan.

De judiska högtiderna är också intressanta ur en kristen synvinkel. De första kristna församlingarna firade alla de judiska högtiderna. De såg ingen motsättning mellan det gamla och det nya, snarare såg de att allt fått en ännu djupare dimension genom Jesus Kristus.

Bengt Berggren, tidigare efs-predikant och lärare, nu Shalom över Israels sekreterare, har studerat de judiska högtiderna ingående och funnit att de har mycket att säga oss kristna.

–   Man kan se de judiska högtiderna som en bild av hela Guds frälsningsplan. Det är också fel att se dem som enbart judiska. I Bibeln kallas de ”Herrens högtider”. Högtiderna under våren, Pesach (påsken) och Shavuot (Pingsten) har fått sin fullbordan genom Jesu försoning och andens utgjutande. Högtiderna under hösten, Rosh Hashana (Nyåret), Jom Kipur (Försoningsdagen) och Sukkot (Lövhyddohögtiden) är förebilder av vad Herren har kvar att göra innan frälsningsplanen är fullbordad.

Purim inträffar en månad före Pesach. Bakgrunden till den kan läsas i Esters bok i Gamla Testamentet. Ester är av judisk börd, men gift med Persiens kung Ahasveros och därmed drottning av Persien. När kungens närmaste medarbetare, den onde Haman, planerar att döda alla judar i Persien, ställer drottning Ester upp för sitt folk och vädjar, med fara för sitt eget liv, för dess räddning. På den dagen då alla judar i Persien skulle ha dödats, den 14 Adar, firas nu istället judarnas räddning.

Purim är en för utomstående väldigt konstig och uppsluppen fest. Den kan firas hemma med spel och sång och presenter. Man ger gåvor till de fattiga. Det ordnas fester med maskerader och dans och insamling till välgörenhet.

 I Synagogan läses Esters bok både vid aftongudstjänsten och på morgonen under Purimhögtiden. När den som läser kommer till det hatade namnet Haman dränks hans röst i oväsendet från de snurror (rashamin) som många har med sig för att visa sin avsky för Haman.

Pesach, det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste bibliska högtiderna. Den infaller i år i mitten av april och firas normalt under åtta dagar. Under denna tid äter man inte syrad eller jäst mat, som vanligt bröd, utan man äter osyrat bröd som kallas matza. Anledningen till detta är att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.

 Under de två första kvällarna av Pesach har man ”seder-afton”. Seder är hebreiska och betyder ”ordning”. I detta fall syftar det på en rituell Pesach-måltid, i hemmet utformad som en ytterst pedagogisk lektion för barn, under vilken de får smaka på olika små rätter som ska symbolisera t ex murbruk och bittra tårar i samband med det slaveri som judarna utsattes för. Under seder-aftnarna läser man Pesach-berättelsen ur en bok som kallas Haggada (“berättelse”).

Sett ur ett kristet perspektiv är Pesach, den påsk som judarna firar än idag, mycket intressant. Paulus, som var en spränglärd judisk teolog, ser på de bibliska högtiderna som en ”skuggbild av det som skall komma”. Vad var det som skulle komma? Paulus svarar själv att det är Kristus. Följaktligen är Pesach någonting som berättar om Kristus.

–       Skuggbilden förtydligar något som Bibeln ser som det mest centrala, nämligen Kristus. Pesach handlar ju om befrielsen från slaveriet i Egypten. Kristus kom för att lösa människor ur syndens slaveri. Blodet från ett felfritt lamm struket på dörrposten till de judiska hemmen skulle vara tecknet för dödsängeln att gå förbi medan egyptiernas hus skulle hemsökas. När Johannes Döparen utropade ”Se Guds lamm” började lärjungarna att följa Jesus. De kunde sin Bibel och visste att det felfria lammet var en förebild för Messias (Kristus) som Herren utlovat som Israels befriare, säger Bengt Berggren, som fördjupat sig i de bibliska högtidernas betydelse.

–       Till och med herdarna på ängen förstod vad det handlade om när Herrens ängel stod framför dem och berättade om att Messias, frälsaren, var född. De var inte vilka herdar som helst, utan tempelherdar, utsedda av översteprästen att föda upp de lamm som skulle utgöra det felfria syndoffret i tempeltjänsten. Detta berättar den judiska bibelkommentaren Mishna, säger Bengt Berggren.

I varje detalj är Pesach en förebild för det som Jesus gjorde före och genom sin död och uppståndelse. När Jesus kom ridande in i Jerusalem fyra dagar före påsk, red han upp till tempelplatsen.

– Där blev han utsatt för de skriftlärdas granskning, då de på alla sätt försökte snärja honom. Men de kunde inte finna något fel i det han sade. Han befanns vara ett felfritt ”offerlamm”. På samma sätt granskades de offerlamm som skulle offras mycket noggrant så att prästerna var förvissade om att de lamm som offrades var felfria.

– Johannes Döparen som hade pekat ut Jesus som ”Guds lamm” var själv av aronitisk släkt, och tillhörde alltså prästsläkten, den släkt som fått Guds uppdrag att tjäna i templet. Han var alltså kvalificerad att bli utsedd till överstepräst. Nu utväljs han istället av den högste, Gud själv, att vara Hans överstepräst, som visar världen på Messias, den frälsare, som det felfria lammet i tempeltjänsten varit en ”skuggbild” av.

– I sedermåltiden, den måltid som inleder Pesach, dricks fyra bägare vin (helgelsens, lidandets, försoningens och tacksägelsens bägare). Vidare bryter man osyrat bröd (afikoman). Brödet är hålat (Jesus blev stucken i sidan) och har ränder (som symboliserar såren efter gisselslagen). Det osyrade brödet är också en symbol för syndfrihet. Paulus talar i 1 Korintierbrevet om ”renhetens och sanningens osyrade bröd” och Kristus som vårt påskalamm.

När Jesus instiftar nattvarden så sker det vid den tredje bägaren vin i sedermåltiden, försoningens bägare. Vår kristna nattvardsmåltid är ingenting annat än en mini-Pesach. När brödet bryts i både sedermåltiden och nattvarden är det en förebild av att Jesu kropp blev sönderbruten. När en bit av afikoman göms undan under sedermåltiden är det en bild av att Jesu kropp lades i en grav. Vid samma tid som översteprästen fullbordar slakten av offerlammet ropar Jesus på korset ”det är fullbordat”. Dagen efter veckosabbaten viftar judarna med en kärve av korn, den så kallade förstlingskärven. Dagen efter sabbaten uppstår också Jesus och har enligt Paulus ”uppstått som förstlingen av de avsomande”. Detta är bara några exempel på alla de paralleller som finns mellan Pesach-högtiden och  vad som hände med Jesus.

Shavuot, pingsten, som infaller på den femtionde dagen efter Pesach, hör till de tre stora högtiderna.  Shavuot firas sju veckor efter Pesach och kallas ibland även för veckofesten. Shavuot är det hebreiska ordet för ”vecka” och syftar på att den inträffar sju veckor efter Pesach.

Shavuot anbefalls på flera ställen i Gamla Testamentet. I 2 Mos. 23:16 kallas den veteskördens fest Chag Hakotsir; ”Skördehögtiden skall du fira när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete, det du har sått på marken…”

I sin ursprungliga form var Shavuot således en skördefest i vilken man firade den första grödans spirande. Bönderna brukade vid denna tidpunkt bege sig till Jerusalem och ta med sig denna förstlingsgröda. Av grödan bakades bröd, viftoffersbröd, vilka frambars i templet i samband med högtiden.

 Idag firas Shavuot för givandet av Torah – lagen. När judarna drevs i landsflykt i Babel började Shavuot också firas som en tacksägelse för befrielsen ur Egypten och för intåget i Löfteslandet. Många fromma judar stannar uppe hela natten mellan de två Shavuot-dagarna och studerar Torahn. Att det också är en skördefest märks fortfarande.  Under de två Shavuot-dagarna smyckas synagogan och även andra byggnader med dekorationer ifrån växtriket, lövrika kvistar, blommor och blad.

 I judisk tradition var det just under Shavuot som Israels barn fick motta Torahn under sin ökenvandring. Gud hade personligen skrivit sina bud på stentavlor, vilka Han sedan gav till Mose. Varför valde Gud valde just denna tidpunkt att ingå ett förbund med sitt folk? Med Shavuot menas en period av väntan och förberedelse, och den pekar framåt i tiden, en period av 50 dagar. Talet 50 är i judisk talsymbolik också ett frihetstal. Med andra ord är det så att Pesach och Shavuot hänger ihop.

Den första sedermåltiden intogs medan Israels folk fortfarande befann sig i slaveri i Egypten, t o m innan den tionde plågan hade kommit. Istället är det ”löftet om frihet” som man uppmärksammar under Pesach. Och inte heller efter att de lämnat Egypten, mötte judarna den sanna friheten, utan fick uppleva ett uttåg och en vandring i öknen. Man kan säga att de hoppade ur askan i elden.

Den riktiga friheten infann sig inte förrän under Shavuot (pingsten). Även om Pesach handlar om en tid då Gud gjorde många under för Israels barn och bevisade sin kärlek och omsorg om dem, förklarade Han ändå inte uttryckligen hur folket skulle tjäna Honom. Det var inte förrän folket mottog Torahn som de fick riktlinjer för sin tjänst inför Gud. Den utlovade förlossningen kulminerar vid Shavuot i en verklig förlossning. I judiska bröllopssammanhang har bruden sju dagar på sig att förbereda sig inför bröllopet. Dessa sju dagar symboliserar de sju veckorna mellan Pesach och Shavuot. Under dessa dagar renar bruden sig och gör sig redo för sin brudgum.  På samma sätt utgör de 50 dagarna före Shavuot (omérdagarna) sju veckor av rening inför den stundande bröllopshögtiden mellan Gud och Hans folk.

Upphörde firandet av Shavuot efter utgjutandet av Anden på Pingstdagen? Nej församlingen i Jerusalem gjorde inte det. I Apostlagärningarna 21 berättas det att Paulus skyndade sig hem till Jerusalem för att kunna vara där på pingstdagen. Så för Paulus och den första kristna församlingen var det helt naturligt att fira Shavuout, den judiska pingsthögtiden.

Rosh Hashana – Nyårsdagen. I Israel är inte nyårsfirandet lika uppsluppet och lössläppt som i västvärlden. Nyåret, Rosh Hashana, firas i två dagar. De inleder också de tio högheliga botdagarna, som avslutas med Jom Kippur, Försoningsdagen. Rosh hashana betyder ”början på året” eller ”huvudet”. Nyårshelgen är en tid både för stilla glädje, för eftertanke och självprövning. Det handlar om att stanna upp mitt i livet, tänka efter hur man varit och vart man är på väg. I synagogan blåser man i vädurshornet, shofar, för att väcka själen till botgöring. Till Rosh Hashana hör seden att äta äpple doppat i honung. De traditionella challebröden äts med honung, istället för salt. Detta för att symbolisera önskan om ett sött nytt år.

När judar möts under nyårstiden säger man ofta till varandra: “Leshana tova tikatevu”, vilket betyder ungefär “Må du inskrivas till ett gott år”. Den första Rosh Hashana-eftermiddagen (om det inte råkar vara shabat) går man till stranden av en flod eller en sjö, för att symboliskt kasta synderna i vattnet. Denna ceremoni heter tashlich – alltså “att kasta”.

De tio botdagarna fram till Jom Kipur ägnar man åt att begrunda sina synder, och försöka sona de synder man begått under året. Man föreställer sig att Gud skriver upp i böcker vilka som skall leva och vilka som skall dö under följande år. Dessa böcker fylls i under Rosh Hashana, men människans handlingar, omvändelse, bön, och goda gärningar, under botedagarna kan ändra domen. Under den här tiden är det därför brukligt att söka upp dem man förorättat och försöka försonas med dem, och om möjligt ställa till rätta den skada man åsamkat dem. Talmud säger att Gud på Jom Kippur endast förlåter de synder människan har begått mot Gud. Synder mellan människor måste försonas människor emellan. En särskild bönebok, machzor, finns för Rosh Hashana, precis som för Jom Kipur.

Jom Kipur – Försoningsdagen. De tio botdagarna kulminerar i Försoningsdagen, Jom Kipur, vilken är den största judiska helgdagen – och en fastedag. Denna helgdag börjar på kvällen i synagogan med Kol Nidre, en urgammal judisk bön med juridisk karaktär. Vi ber om att få bli lösta från alla de löften som vi kommer att ge under det kommande året, men som vi inte kan hålla. Detta gäller endast löften till Gud, löften, som vi menade allvar med, när vi gav dem, och som vi känner skuld över att inte kunna hålla. Löften människor emellan kan inte hävas genom bön, och försoning med Gud är inte möjlig utan att man bett de personer om förlåtelse, som man handlat orätt emot. Det tillhör Jom Kipurs regler att ovänner skall sluta fred, att ljus skall tändas för våra avlidna, att man har en vit kitel (en sorts skrud) och vit kipa, som symboliserar “renhet”. Jom Kipur avslutas med Neila – portens stängning – en avslutningsgudstjänst som vädjar om bot, bättring och bönhörelse.

Sukot – Lövhyddofesten. Sukot varar i sju dagar, varav de två första är riktiga helgdagar. Sedan kommer fyra mellandagar – chol hamoed. Man ska vistas i en suka – en hydda – som symboliserar de tillfälliga boningar som israeliterna uppförde under den 40-åriga vandringen från Egypten till landet Israel. Numera är det få som bygger egna hyddor på sukot, men utanför synagorna uppförs alltid en. Man förknippar ökenvandringen med skördefesten i gamla tider i Israel. Tanken är att Gud var nådig mot våra förfäder i öknen, och ledde dem i trygghet genom vildmarken och förde dem till Israel. Må han även vara nådig mot oss, genom att låta regnet falla och grödan växa. Man använder fyra sorters växter under morgongudstjänsterna, som påminner om alla jordens frukter och växter – alltså skördetiden.

Lövhyddofesten kallas Sukkot och firas till minne av ökenvandringen ut ur Egypten då judarna ska ha bott i lövhyddor. Den pågår under nio dagar och den sista dagen kallas Torafesten. De två symboler som är utmärkande för Lövhyddofesten är lövhyddan och det såkallade festknippet. Hyddan får inte ha fast tak. Den täcks med kvistar men får inte vara tätare än att man på natten kan se stjärnorna genom lövverket. Var och en kan bygga sin egen hydda, men oftast nöjer man sig med att församlingen har en på synagogans gård. Festknippet består av fyra sorters växter (3 Mos 23:39-40): citruskvist, myrtenkvist, palmkvist och en pilkvist.

Speciellt höstens högtider har ett angeläget budskap eftersom de pekar fram mot framtida omvälvande händelser, säger Bengt Berggren.

–      Höstens högtider – från Basunklangens dag (Rosh Hashana) till Lövhyddohögtiden (Sukot) har ännu inte blivit uppfyllda. Men det kommer de att bli vid Jesu andra tillkommelse.

 När Jesus tar med sig några lärjungar upp på förklaringsberget, är det få som förknippar detta med Lövhyddofesten. Men Bengt Berggren anser att anknytningen till festen är mycket tydlig:

–      Varför ville Petrus stanna kvar på berget och göra hyddor? Det finns många tolkningar, men den mest naturliga om man känner till symboliken med lövhyddor är att händelsen utspelade sig vid lövhyddohögtiden. Judarna var väl medvetna om att Messias skulle komma vid en lövhyddofest. För Petrus kan detta ha varit tecknet på att Messias kommit för att nu upprätta Davids fallna ”hydda”. Att det var dags för Messiasriket, tusenårsriket, att bryta in. Enligt Sak. 14:16 skall folk från hela världen komma till Jerusalem och fira lövhyddohögtiden och tillbe konungen. Lammets bröllopsmåltid är sannolikt denna lövhyddofest.

”Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerusalem skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, Herren Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden.” (Sak. 14:16)

Shemini Atseret – Slutfesten. Den sista dagen Sukot är en självständig helgdag. Mazkir läses samt Geshem – en bön för regn i landet Israel under den kommande vintern.

Simchat Tora – Torafesten. På Simchat Tora, egentligen en förlängning av sukot eller en andra Atseretdag,  tågar man runt synagogan sju varv medan man bär Torarullarna och dansar med dem. Toracykeln avslutas denna dag med sista avsnittet ur 5:e Moseboken, och börjar om på nytt samma dag med första avsnittet ur 1:a Moseboken. Efter både afton- och morgongudstjänsten får barnen godispåsar.

Under Torafesten bärs Torarullarna fram i en procession i synagogan. Man läser den sista delen av Femte Moseboken men också den första delen av Första Mosebok. Detta görs för att understryka Torans kontinuitet.

Simchat Torah är en stor glädjefest. Glädjen över att ha blivit anförtrodda Torahn, Guds Ord. Man sjunger och dansar med Torah-rullar i famnen, inte bara i synagogan. I Jerusalem sker det offentligt, bland annat i en stor park, där tiotusentals människor samlas för att jubla över Torahn.

 –        Som kristen kan man se den här festen som en glädjefest över ”ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss”. Den pekar också fram emot tusenårsriket, då Messias ska vara konung och bo ibland sitt folk. Det finns så mycket av kunskap för oss kristna att hämta i dessa högtider, säger Bengt Berggren.

Chanuka – tempelinvigningsfesten. En judisk högtid, som inte omnämns i Bibeln, men som kommit att bli en mycket uppskattad högtid bland judarna, är Chanuka – tempelinvigningsfesten. Den firas till åminnelse av en händelse år 165 f. Kr. då judarna återerövrade templet i Jerusalem från syrierna, rengjorde det och kastade ut de hedniska avgudabilderna så att Israels Gud åter kunde tillbes i templet. Händelsen omtalas i Mackabéerböckerna (bland GT:s apokryfer). Det var prästen Mattatias och hans söner som ledde upproret.

Chanuka kallas också Ljusfesten. Man använder en åttaarmad ljusstake (chanukijan) och tänder ett ljus för varje dag under åtta dagar. Chanuka, som infaller under senhösten, ungefär samtidigt som den kristna julen, är en glad fest, då man spelar och sjunger, besöker varandra och ger gåvor. Särskilt viktigt är att ge gåvor till de fattiga.