Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for March, 2009

Varför förlorar Israel alltid propagandakriget?

Varför förlorar Israel propagandakriget? Israel utkämpar krig efter krig och har hittills aldrig förlorat. Flera har militärt sett varit förkrossande segrar. Inget av dessa krig har haft till syfte att erövra mark, eller att förinta motståndaren. Huvudsyftet har alltid varit att försvara sitt land och skydda sin befolkning. Så även i det senaste kriget. Israel hade inget intresse av att återta Gaza. Det enda målet var att få stopp på raketbeskjutningen av civila samhällen i Israel. Som vilket annat land som helst måste det skrida till aktion när landets medborgare är satta under dödligt hot.

Se det ett ögonblick från den arabiska sidan. De har utkämpat krig efter krig mot Israel. Men till skillnad från Israel har araberna alltid haft till syfte att erövra land och att förinta den judiska staten och dess människor. Så var det 48, 67, 73 och även i de palestinska upproren och raketbeskjutningen från Gaza. Det är bara en sak som kunnat hindra en katastrof, att de aldrig lyckats besegra Israel. Hade araberna lyckats en enda gång hade en ny förintelse varit ett faktum.

Ser man på sättet att föra krig finns en himmelsvid skillnad. Israel inriktar sig mot att slå ut arabernas militära förmåga, araberna på att döda så många israeler (läs judar) som möjligt. Knappast något land i världen har gjort så mycket för att förhindra civila offer. I det senaste Gazakriget varnade Israel civilbefolkningen i förväg, ringde tiotusentals samtal, släppte ned miljontals flygblad för att ge civilbefolkningen chans att sätta sig i säkerhet. Ändå dödades civila i Gaza på grund av Hamas cyniska strategi att söka skydd bakom kvinnor och barn.

När man vet detta är det obegripligt hur den arabiska sidan ändå vinner propagandakriget i media. Det är Israel som står vid skampålen när civila araber dör. Och när civila israeler dör på grund av raketbeskjutning och självmordsbombningar, då är det också ytterst Israels fel, Då är det Israels ockupation som är orsaken. I media tycks man totalt negligera det grundläggande faktum, att Israel kämpar för sin överlevnad medan den arabiska önskar göra slut på Israel.

För att vinna propagandakriget använder araberna medvetet försåtliga lögner. Om en civil Gazabo dödats lämnas genast uppgifter till media att Israel attackerat ett civilt område, gärna åtföljt av bilder på den dödade och den materiella förstörelsen. När så småningom händelsen är utredd och sanningen kommer fram, att byggnaden där den civile dödades var ett Hamasfäste varifrån israeliska soldater blev beskjutna med automateld och granater, då är nyheten ingen nyhet längre. Det är den palestinska lögnen som blir den officiella sanningen i media. Så är det inte bara i krigstider, utan även mellan krigen när Israel utsätts för terrorattacker.

Låt oss ta ett enda exempel från tiden före Gazakriget. Sju medlemmar av en palestinsk familj dödades på Gazaremsans strand, förmodligen av en artillerigranat. Palestinska källor kablade omedelbart ut en version av händelsen som utan minsta tvekan gav Israel skulden. Som vanligt skrevs upprörda kommentarer över Israels agerande i många tidningar världen över. Man kan fråga sig varför sanningshalten i dessa påståenden aldrig kollas upp innan fördömandena sker?

Israels arméledning och regering var från början själva mycket olyckliga över det skedda. Eftersom artillerigranater avfyrats den aktuella dagen, var man först inne på att någon av de sex granater som avfyrats den dagen kunde ha gått fel och drabbat helt oskyldiga. Man skickade också sina kondoleanser till det palestinska styret och den drabbade familjen.

Den israeliska policyn är alltid att undvika att skada civila. Alla israeliska soldater har mycket hårda restriktioner på sig när och hur beskjutning får ske, och varje skott måste redovisas. Orsaken till att Israel ändå i det här fallet såg sig nödsakade att ingripa var de palestinska raketattackerna.. Dagligen avfyras raketer mot israeliska städer och byar.

Enligt de palestinska uppgifterna var det fråga om marina granater, alltså avfyrade från krigsfartyg till havs. Så redan av den anledning borde artillerigranater från land kunna uteslutas, och någon marin beskjutning hade över huvud taget inte förekommit vid den aktuella tidpunkten.

En officiell israelisk utredning slog fast att sex artillerigranater hade avfyrats mot Gaza den aktuella dagen. De exakta nedslagspunkterna var kända för fem av de sex granaterna, men vad hade skett med den sjätte? Men den sjätte är egentligen den första som avfyrades, och den avfyrades klockan 16.30, vilket är mellan 27 och 40 minuter före den tidpunkt på familjen dödades, därmed kan också den granaten avfärdas som orsak till familjens död.

En av de överlevande från granatexplosionen vårdades på sjukhus i Israel. Undersökningen visade att splittret i hans kropp inte härrörde från någon israelisk artillerigranat!

Mycket pekar alltså på att palestinierna själva orsakat den. Varför skulle man annars satsa så hårt på att kabla ut en osann version av händelsen? En sådan rapportering tjänar två syften. Dels att lägga en dimridå kring den verkliga händelsen, dels att ytterligare demonisera Israel. Visar inte Israel, genom att bland annat hjälpa de överlevande humanitärt och medicinskt, att man står för humanitet och människovärde även i en situation då man utsätts för ständiga attacker. Att även fiendesidan är människor förstår israelerna, men frågan är om den palestinska sidan förstår det?

Så var det när Israel lämnade Gaza

Augusti 2005 genomfördes utrymningen av Gaza. Dåvarande premiärministern Ariel Sharon satte hela sin politiska prestige på spel för att genomföra detta. Han hade ett starkt stöd från omvärlden och en stor del av den egna befolkningen. Men när utrymningen närmade sig minskade det inhemska stödet, och regeringsledamöter avgick därför att de inte kunde ställa sig bakom utrymningsplanen. Stora, fredliga demonstrationer genomfördes i syfte att avvärja utrymningen, och några soldater vägrade att delta i tvångsaktioner mot sitt eget folk.

 En av de ministrar som lämnade Sharons regering på grund av utrymningsplanen var den kände Nathan Sharansky, som en gång i tiden var en nagel i ögat på den forna sovjetregimen. Han var inte emot idén om utrymning i sig, men han motsatte sig Sharons plan därför att den inte ställde några som helst krav på motsidan. ”När Israel lämnar Gaza vill jag vara säker på att palestinierna som bor i Gaza inte längre kommer att bo i flyktingläger, att de kommer att leva under anständiga förhållanden, att hatpropagandan i Gazas skolor kommer att upphöra, att fri företagsamhet tillåts blomstra och att avvikande åsikter tillåts. Det är vad som måste ske i Gaza, så att vi kan vara säkra på att den dag Israel lämnar Gaza, går utvecklingen i Gaza mot demokrati, och inte mot en terrorstat.”, sade Nathan Sharansky i en kommentar till varför han lämnade regeringen. Hans åsikter delades av många israeler. Idag kan vi se, att allt det som Sharansky befarade, tyvärr besannats med råge.

 På den palestinska sidan bråkades det om vem som kunde ta åt sig äran av att ha drivit ut de israeliska bosättarna, Abbas eller Hamas. Båda sidorna hade segerfester för att inför Gazaborna framstå som hjältar. Den palestinska myndigheten beställde tiotusentals flaggor, bildekaler och affischer med texten: ”Idag Gaza, imorgon Västbanken och Jerusalem”. De användes i en segerdemonstration. Hamas lät sy upp massor av militäruniformer, köpte militärjeepar och lastbilar för att kunna genomföra en jättelik militärparad för att fira ”sin” seger över ockupanterna. Det här var före Hamas övertagande av Gaza. Idag är även PLO utdrivna och Hamas är i full färd att etablera en terrorstat.

 Många judar och kristna bad för situationen, en del för att man önskade stoppa utrymningen, andra för att utrymningen skulle lyckas och bli början till en desarmering av konflikten med palestinierna. Tyvärr har inte bönerna blivit hörda.

Varför demoniseras Israel?

Mellanöstern liknar ingen annan del av världen. Här pågår världens märkligaste, mest olösliga konflikt. Här gäller inga vedertagna fakta. Här iakttas inga vedertagna spelregler. Här upprepas osanningar tills de blir trodda och accepterade. Här beskrivs områdets lilleputtstat som Goliat och de mäktiga fiendestaterna som den lille David. Här gäller inga normala begrepp. Allting ställs på huvudet. Ändå började det så bra för drygt 60 år sedan. Judarna tilläts återvända till sina fäders jord. Judarna fick bilda en egen stat genom ett beslut i Förenta Nationerna. Från öst och väst gavs stöd och erkännande till den judiska staten. I Sverige talades det allmänt väl om den israeliska staten. Socialdemokraternas meste statsminister Tage Erlander beundrade den unga kämpande demokratin Israel. Israel byggdes upp av lidelsefulla pionjärer till en demokratisk mönsterstat, landet omvandlades från vanskött öken till blomstrande lustgård. Svenskarna började turista där i allt större antal. Många ungdomar åkte dit och levde kibbutzliv. Man kom hem och kunde entusiastiskt berätta om landets fantastiska framsteg som man kunnat bevittna med egna ögon. Visst, Israel har alltid haft sina motståndare. Men med sådana vänner som statsministern Tage Erlander, den ledande opinionsbildaren Herbert Tingsten och riksdagsledamoten och frikyrkomannen Einar Rimmerfors hade Israels kritiker svårt att få något folkligt genomslag. Folk i gemen tyckte på 50- och 60-talet ganska bra eller mycket bra om Israel. De som kritiserade Israel blev snabbt avväpnade av den lidelsefulla israelvännen Herbert Tingsten, som under många år var DNs chefredaktör. Och i den kristna världen fanns det många ledande kristna som var israelvänner, med pingströrelsens ledare Lewi Pethrus i spetsen. Annat är det nu. Det finns knappast något som man inte beskyller Israel för. Det är våld, tortyr och till och med övervåld. Det är fascism, nazism och apartheid, brott mot mänskliga rättigheter och folkfördrivning. Mediabilden av Israel gör till och med israelvänner rädda för att åka dit. Åka till Israel nu, när de behandlar palestinier så skamligt, aldrig, säger en vanligtvis snäll och sansad pingstdam. Politiker av alla kulörer fördömer säkerhetsbarriären och ockupationen av palestinsk mark. Kristna ledare skriver under upprop om bojkott av israeliska produkter, och de som inte skriver under väljer istället att hålla låg profil. Vad är skillnaden mellan sextiotalets Israel och dagens? I grunden är skillnaden inte stor. Givetvis har landet vuxit och utvecklats. Det har tyvärr också tvingats att utkämpa flera krig och tvingats till extrema åtgärder för att kunna skydda sin befolkning. Men de är precis som då en kämpande demokrati, som slår vakt om grundläggande värden som yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. De har många olika folkgrupper och nationaliteter inom sina gränser, vars religion, kultur och särart respekteras. Den stora skillnaden finns istället i omvärldens attityd. Jag hörde en palestinsk kvinna boende i Sverige som ondgjorde sig över Israel. Hon tog fram en kartbok och visade för sina kamrater på en sfi-kurs att Israel inte har rätt att finnas. Hon strök med en penna över Israel i den svenska kartboken och skrev istället dit Palestina. Hon förklarade för kurskamraterna, att palestinierna funnits där i alla tider. Att deras historia går tillbaka till filistéerna som omtalas i GT under kung Davids tid. Att judarna kommit och stulit deras land. Den palestinska kvinnan har givetvis rätt att tycka så, men det är sorgligt att hennes åsikt får stå oemotsagd, särskilt i en del svenska media. Genom mer kunskap om verkliga förhållanden kan vi få en balanserad hållning till Mellanösternkonflikten, där sans och förnuft får råda istället för demagogiska eller känslomässiga åsikter som demoniserar den enda demokratin i Mellanöstern.

Den ultimata girigheten

Världen är i den värsta ekonomiska krisen efter kriget. Hela den globala ekonomin och det finansiella systemet är i gungning. Experter på ekonomi ser ingen ljusning. Människor som sparar i aktier och fonder har fått se sina besparingar gå upp i rök. Bilindustrin, inte minst den svenska, kämpar för sin överlevnad. Miljontals jobb står på spel. Varslen duggar tätt och arbetslösheten stiger i lavinfart. Den ekonomiska tryggheten är ingen trygghet längre. Till och med pensionerna är i fara. Allting gungar och skakar efter en ekonomisk tsunami.

Det finns bedömare även inom näringslivet och bankvärlden som ser att den grundläggande orsaken är girigheten, som skapat en spekulations- och klippekonomi där jakten på snabba vinster och lättförtjänta pengar sätts framför långsiktiga investeringar och sunda finanser. Bakom oss har vi en rad skandaler inom näringslivet, där Skandiachefernas horribla bonusprogram och pensionsavtal toppar girighetsligan.

Löntagare och pensionärer tvingas i vissa fall rädda sin ekonomi genom att gå med på sänkta löner och pensioner. En genomsnittspensionär som tjänar 12000 kronor före skatt kommer att få sin månadsinkomst sänkt med 500 kr i framtiden. Men styrelsen för SEB-banken låtsades inte om den ekonomiska krisen. Istället beslutade man höja toppchefernas löner med 30-40 %. SEBs vd Annika Falkengren skulle få 2 miljoner i påökt per år. Som en liten jämförelse kan jag nämna att hela det pensionskapital jag arbetat ihop under 40 års heltidsarbete uppgår till 1,5 miljoner. Dessa pengar skall räcka till mig under de år jag får leva efter 65. I genomsnitt 20-25 år ska de pengarna räcka. Men en bank-vd får en större summa i påökt för ett enda år! Bara påöket är 167.000 kronor i månaden! För 2 miljoner kan en 65-åring leva gott i åtminstone 25 år till. Vad ska en bank-vd som redan har 583.000 kronor i månaden göra med 167.000 kronor till? Göra några dyra resor till månen?

Girigheten tycks sakna gränser. Den som har mest vill ha ännu mer. Det är ändå anmärkningsvärt att man inte begriper vilken dålig tajming det är att höja sina egna löner med skyhöga belopp samtidigt som övriga människors inkomster sjunker, eller helt faller bort. Men girigheten är som en sjukdom. Det är som en djävul som sitter bakom örat och hela tiden viskar: mer, mer, mer! Nej, en verklig chef, en verklig företagsledare, en verklig statschef borde istället säga: ”Nu måste vi som har mest vara solidariska mot alla våra löntagare och pensionärer och sänka våra löner vi också”. Tänk vilken sammanhållning det skulle skapa! Från statsminister och vd:ar till arbetare på golvet skulle vi alla stå tillsammans och rida ut stormen. En för alla och alla för en!  Nej, samla ihop och bunta ihop girighetsskurkarna, sätt dem i ett fångläger med enkel kost, och låt dem känna på vad knappa inkomster betyder. Det är inte girighet, utan givmildhet, som världen behöver, för att världen ska bli dräglig att leva i.

Skäms vänstern – ni tiger om de största brotten!

I Sovjetunionen mördades miljontals oskyldiga medborgare eller dukade under i Gulag – vänstern i Sverige teg. I det kommunistiska Kina mördades 70 miljoner oskyldiga under Mao Tse Tung – vänstern i Sverige teg. I Kambodja under de röda khmererna mördades 1,5 miljoner människor – vänstern i Sverige teg. I Sudan pågår fortfarande ett folkmord i Darfur – vänstern i Sverige tiger. I Iran avrättas årligen tusentals oskyldiga människor – vänstern i Sverige tiger. Uppräkningen skulle kunna fortsätta.

Från Palestina skickas självmordsbombare och missiler mot oskyldiga civila i Israel – barn och vuxna – vänstern i Sverige tiger. Men när demokratin Israel försvarar sig och Hamas och andra palestinska grupper använder sina egna barn och civila som mänskliga sköldar – då kommer det ett avgrundsvrål av kritik och avsky mot Israel från vänsterns alla antisemiter och Israelhatare. Då skall till och med några unga israeliska tennisspelare portas från Sverige och under dödshot tvingas man spela matcherna utan publik. Skäms sossar och vänster i Malmö som silar mygg och sväljer kameler, som har överseende med det mest fasansfulla våld när det kommer från allsköns terrorgrupper och fiender till demokrati och frihet, men som likställer den unga kämpande demokratin Israel med Nazityskland och Sydafrika under apartheid. Gud förlåte er, ert besinningslösa hat och er totala brist på insikt i de verkliga förhållandena. Jag skäms att Sverige låter dessa hatande mörkerkrafter husera fritt i vårt land. Det är dags nu att säga ifrån, innan vårt land är fullständigt kapat av människor som föraktar västerländsk demokrati och saknar respekt för andra grupper av människor, speciellt judarna.

PS. Just när jag avslutat artikeln meddelas att Israel vann Davis Cup-mötet mot Sverige i Malmö. Efter allt det som Israel  och det israeliska tennislandslaget fått utstå känns det som något av en upprättelse.

En obekväm sanning om vår jord

   

 

 

Är miljökatastrofen i våra hav bortglömd p g a klimatkrisen?

Är miljökatastrofen i våra hav bortglömd p g a klimatkrisen?

Jag är djupt oroad över vår jords framtid. Miljön försämras mycket mer och mycket snabbare än vad de flesta är medvetna om. Det är inte bara växthusgaserna (koldioxid) som många tycks tro. Just nu är det den frågan som är på allas läppar, eftersom vi bara orkar med en fråga i taget. Kommer ni ihåg försurningslarmen och ozonhålen som det pratades mycket om för några år sedan? Ingen talar om dem längre, trots att de fortfarande utgör stora miljöhot. Men det finns ännu värre saker. Oljeutsläppen, dumpningen av plast och miljöfarligt avfall i världshaven, utfiskningen. Experter säger att 90 % av matfisken redan är försvunnen ur världens fiskevatten. Än värre, den fisk som är kvar används till stor del för att göra fiskmjöl av. Och vad används detta fiskmjöl till? För att producera odlad fisk, exempelvis lax. Detta är horribelt, eftersom 80% av näringen går förlorad när man odlar upp fisk genom att mata den med annan fisk. Denna totala skövling av världshaven pågår medan vi är invaggade i tron att lax från fiskodlingar är någonting som är bra för både hälsan och miljön. Det är nu bara en tidsfråga innan världshaven är utfiskade och fiskets roll som tungt bidrag till livsmedelsförsörjningen är ett minne blott och, med andra ord, världssvälten står för dörren. I vårt eget innanhav, Östersjön, har fisket närmast kollapsat och stora delar av Östersjöns botten är redan död på grund av oljeutsläpp, övergödning och andra föroreningar. Haven, ansåg förr även experter, var en närmast oändlig livsmedelsresurs. Mitt i denna globala fiskekris avser vissa länder att återuppta valjakten.

 Det har länge stått klart att västvärldens människor helt måste ändra livsstil. Vi måste minska energiförbrukningen och bilåkandet, minska konsumtionen av kött och fisk, sluta med slit-och-släng-kulturen, sluta att skaffa jättebostäder som måste värmas upp. Personligen har jag gjort det valet att bli vegetarian, både för miljöns och hälsans skull. Jag har också bestämt att jag transporterar mig gående om tiden tillåter det, annars cyklar jag, annars åker jag buss eller tåg, först i fjärde hand tar jag bilen. Tänk er om vi blev många som gjorde detta. Både miljöproblemen och världssvälten skulle kunna lösas.

Plötsligt vaknar insikten att vår jord är liten, alltför liten för en växande mänsklighet. Vi har inte råd att förstöra världshaven som nu har skett de senaste 50 åren. Stilla havet, detta väldiga hav som är större än jordens alla landytor tillsammans, täcks till stora delar av ett lager av plast och andra skräppartiklar. Detta gigantiska ”sopberg” har en yta stor som två hela USA och en tjocklek på 10 meter. I vikt är det fråga om hundratals miljoner ton av miljöfarligt skräp som dödar miljontals fiskar, däggdjur och fåglar. Även människan är hotad via PCB och dioxiner som hamnar i havslevande djur. Mätningar i svenska vatten visar att det är nästan lika illa här. På till exempel Bohuslänskusten har man uppmätt upp till 100 000 plastbitar per kubikmeter vatten.

Ovanpå alla dessa gigantiska miljöhot finns kärnvapenhotet. På 80-talet fick presidenterna Reagan (USA) och Gorbatjov (Sovjetunionen) till stånd överenskommelser som innebar början till nedrustning på kärnvapenområdet. Man fick också till stånd ickespridningsavtal. I slutet av 80-talet och början av 90-talet kunde världen känna sig lugnare. Järnridån rasade. Länder i öst började vandringen mot demokrati. Hotet om ett 3:e världskrig tycktes undanröjt. Idag är situationen helt annorlunda. Länder som leds av nyckfulla diktatoriska regimer sitter nu med kärnvapen eller är på väg att få. Vi behöver bara nämna länder som Nordkorea, Iran och Pakistan. Iran har redan förklarat sig berett att förinta Israel. Det är lätt att föreställa sig att världen på nytt balanserar på gränsen till ett tredje världskrig.

Det är inte växthusgaserna som oroar mig mest. Det kan vi relativt enkelt komma till rätta med. Det är den samlade bilden av alla de miljöhot som jag antytt i denna artikel, som gör mig djupt oroad. För när debatten blir så enkelspårigt fokuserad på växthusgaser, riskerar det att leda till försummelser att ta itu med alla de andra miljöhoten, hot som är minst lika alarmerande som koldioxiden. Vi tycks inte ha blivit ett dugg mer miljömedvetna i Sverige. När ungdomar samlas till något större utomhusparty, kan man vada i deras skräp efteråt. Förresten de äldre och förståndigare är inte mycket bättre. Det är dags att vakna upp nu!