Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for May, 2013

Extraordinära åtgärder krävs mot upploppen

”Jag fruktade för mitt liv”, säger en av poliserna som ryckte ut till Husby för att få stopp på vandalerna. ”Det är som ett mörker. Du har 150 människor framför dig. Jag ser den äldre kvinnan, Husbybon, som åskådare. Bredvid står fem killar som gör allt för att döda mig.” När en av dem går fram och drämmer en 4-kilos gatsten i polisbilens framruta, ser han den svarta blicken. ”Det är ett sådant extremt hat. Det är så mycket aggression”, berättar polismannen (SvD 130526).http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jag-fruktade-for-mitt-liv_8209422.svd

 Att tända eld på bilar och skolor, att slå sönder affärers och restaurangers rutor, att kasta tunga stenar, som kan döda människor, vare sig de är poliser, brandmän eller andra, kan aldrig ursäktas. Det är ytterst tragiskt att det är invandrare som bär ansvaret för dessa besinningslösa hatutbrott. De har kommit till ett av de mest invandrarvänliga länderna i världen, de har fått bostad, mat och kläder, pengar att röra sig med, skolgång och sjukvård. De borde känna en enorm tacksamhet för ett land som tagit emot dem med öppna armar, men istället vänder de sig emot samhället och tar till grov kriminalitet för att uttrycka sin ilska.

 Reaktionerna mot vandalerna har varit blandade. Många människor fördömer givetvis vandalernas framfart, men från officiellt håll har det blivit en märklig debatt. Från vänsterhåll kritiseras regeringen för att ha orsakat problemen genom att bedriva en politik som leder till utanförskap. Dessa politiker tycks tro att vandalismen är ett förståeligt uttryck för utanförskap och arbetslöshet. Och från regeringshåll görs en lam markering att vandalismen inte är acceptabel, vilket givetvis är sant, men det finns inte ens en antydan om extraordinära åtgärder för att få stopp på eländet i regeringens uttalanden. Istället sprider sig ”leken” att bränna bilar till fler och fler platser runtom i landet. Det naturliga i det här fallet borde vara en total mobilisering av civilsamhället och myndigheter för att på enad front visa att upplopp och vandalfasoner inte tolereras. Det borde vara förbjudet att försöka vinna politiska poäng på en nationell kris.

 Visst är det i många fall bra att vår svenska modell för att hantera konflikter är mjuk och förstående. Vi är alltid så måna om att hitta en ”mjuk” lösning, men i Husby-fallet och liknande fall i andra förorter anser jag att gränsen för en sådan lösning är passerad. Och skälet är att det kommer helt enkelt inte att fungera. Dessutom är det stötande för det allmänna rättsmedvetandet att försöka förstå besinningslös vandalism och våld mot poliser och brandmän. Istället borde reaktionen från samhället bli extraordinära åtgärder. Då menar jag stora extra resurser till polisen, för att förhindra ytterligare upplopp, och för att arrestera och lagföra alla inblandade. Anstiftarna bör skyndsamt dömas till kännbara fängelsestraff och därefter utvisas ur landet. De som inte är straffmyndiga bör naturligtvis tas om hand på annat sätt, skiljas från sina föräldrar och tvingas att gå i en ungdomsvårdsskola där man får lära sig hur man påverkar samhället på demokratisk väg. Eventuellt måste också utredas om det finns föräldrar bland anstiftarna. Det är svårt att ta till sig att 12-åriga barn självmant vill delta i upplopp mot samhället. Dessutom menar jag att under tiden som vi löser problemen i förorterna måste vi stoppa all ytterligare invandring. Detta är inte invandrarfientligt, det är i det långa loppet bäst för de utlandsfödda, liksom för landet som helhet. Vi behöver skapa lugn och ro för att alla våra nya medborgare ska kunna inlemmas och integreras i det svenska samhället.

 Min slutsats blir att extraordinära åtgärder är nödvändiga för att vi ska kunna bevara vårt öppna demokratiska samhälle, där alla människor är lika mycket värda, där vi respekterar varandra som människor även om åsikterna går isär, och där vi steg för steg tar itu med de problem och sjukdomar som uppstår i samhällskroppen. Det är just sådana egenskaper som gör Sverige värt att ta sin tillflykt till, när människor tvingas fly från krig, förtryck och förföljelse.  

Advertisements

Klimatfrågan än en gång

Efter en lång och kall vinter, efter en lång rad år då den globala medeltemperaturen inte ökat någonting, fortsätter ändå klimatlarmen att dugga tätt. Arktis smälter, grönlandsisen smälter, havsvattennivån stiger osv. Men det som sällan påpekas är att klimatet förändrats många gånger under historien, och att detta skett utan några som helst ingrepp av människan.

Det enda som inte förändras är föränderligheten. Ingenting står stilla. Livet pulserar, temperaturen växlar oavbrutet, regn och snö avlöser solsken och torka, växter och djur föds, lever och dör i ett ständigt pågående kretslopp, många lever i trakter där ebb och flod hela tiden får havet att stiga och sjunka, glaciärer växer och minskar, öknar breder ut sig, arter av djur och fåglar försvinner från jordens yta, arten människa växer oavbrutet, länder förvandlas från landsbygd och glesbygd till kluster av stora städer. I denna ständiga förändring måste vi leva. Vi kan inte stoppa förändringen, vi kan lära oss att leva med den, att vända den till vår fördel.

Tänk på hur det var på 80- och 90-talet. Då var debatten en helt annan. Solforskare, klimatforskare, havsforskare och oceanografer hävdade att de senaste årens varma och torra väder skulle bytas mot ett extremt kallt och vått väder, “en liten istid”, resten av decenniet,  Den vetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg hade i nr 3/-04 sid 14,  en artikel med rubriken: Risk för Skandinavisk köldchock: “Under de senaste 100 000 åren har snabba klimatförändringar inträffat ett tjugotal gånger. På kort tid har medeltemperaturen stigit eller sjunkit med upp till 10 grader. Det kan hända igen, säger Stefan Rahmstorf, professor vid Potsdamer Institut für Klimafolgenforschung i Tyskland. ” 

Ack, kära klimatalarmister. Minnet är kort. För bara 15-20 år sedan var prognosen “en liten istid”. Nu är prognosen den motsatta. Själv känner jag mig trygg, oavsett vartåt det bär. Förändringarna som sker påverkar mig väldigt litet. Vi får lära oss att leva med dem. En sak är dock klar, att leva i större samklang med naturen, att återanvända, att “recycla”, att inte belasta vare sig vår yttre, eller inre miljö med gifter och föroreningar, borde vara en självklarhet. Hur transporterar du dig min vän? Tar du bilen de 2 kilometerna till jobbet, eller är du klok nog att cykla eller gå? Det är sådana frågor som är avgörande i ett miljövänligt och hållbart samhälle.