Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for December, 2010

Kommunismens grumliga rötter

Kommunismen är en seglivad företeelse som trots spår som förskräcker, lever kvar som en utopisk idé. Kommunistiska partier får fortfarande många röster i många länder. Nationalencyklopedin förklarar den kommunistiska idén som ”det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov”. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet i Sverige torde ha kvar denna vision som ett slutmål, även om man tar avstånd från begreppet kommunism eftersom det är så komprometterat. Men i vänsterpartiet finns det många medlemmar som fortfarande kallar sig kommunister, och det är inte många år sedan man hade nära relationer med kommunistiska partier i länderna bakom järnridån (som Sovjetunionen och Östtyskland).

I det allmänna medvetandet är det nazismen som begått de största brotten mot mänskligheten. Vad som få förstått är att kommunismens brott mot mänskligheten inte står nazismens efter. Detta dokumenteras på ett övertygande sätt av Forum för levande historias skrift ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Där framgår att även under kommunismens första tid i Sovjetunionen påbörjades den ”röda terrorn”. Redan direkt efter Lenins maktövertagande hösten 1918 beräknas att 10.000 personer dödades och i maj 1919 hade 16.000 personer spärrats in i arbetsläger. Än värre blev det under Stalins långa maktinnehav. Under åren 1937 och 1938 arresterades 1,6 miljoner människor och närmare 700.000 avrättades. Även barn på 12 år arresterades och skickades till arbetsläger. När man summerar offren för de sovjetiska ”utrensningarna” hamnar man på siffror på 50-60 miljoner.

På kortare tid än i Sovjetunionen går runt 50 miljoner människor under i det kommunistiska Kinas utrensningar, avrättningar, svält,  ”omskolning” under miserabla förhållanden i arbetsläger och kollektivjordbruk. Bara genom ”det stora språnget” (omvandlingen av Kina till industristat) orsakades en massvält som tog livet av 30 miljoner människor. Den av vänster- och kommunistpartierna i väst hyllade kinesiske ledaren Mao var ytterst ansvarig för alla dessa miljontals människors död.

Räknat i andel av befolkningen överträffar Röda Khmer-regimen i Kambodja (Kampuchea) alla andra mördarregimer. Antalet mördade under det fyra år lång khmerväldet kan vara så mycket som 25 % av befolkningen (exakta siffror går inte att få fram eftersom inga folkräkningar genomfördes i Kampuchea under denna tid). Men de som väl känner till Kambodja beräknar antalet som dog av terror, avrättningar, svält och hårt slavarbete till någon stans mellan 1,5 och 1,7 miljoner människor.

Hur kan en ideologi med så ädla framtidsmål i praktiken leda till skräckvälden av sällan skådat slag? En del av förklaringen får man när man studerar marxismens rötter. Portalgestalten själv, Karl Marx, har ett för många okänt förflutet som religionshatare. Han tillhörde en judisk familj som övergått till kristendomen. Under sin gymnasietid visade han ”goda kunskaper i den kristna tron och moralen” enligt ett bevarat betyg i ”arkiv för socialismens och arbetarrörelsens historia”. Men något hände i Marx liv som fick honom att vända sig emot Gud. ”Jag vill ta hämnd på Honom som härskar där uppe” skrev han i en dikt från tiden närmast efter gymnasietiden. I en brevväxling mellan Karl och fadern skriver han ”En ridå har fallit. Det allra heligaste har rämnat och nya gudar måste ta vid”. Från denna tid härstammar också hans satanistiska drama Oulanem, där han vill förgöra världen. Namnet är en satanistisk förvrängning av frälsarnamnet Emmanuel (”Gud med oss”). Varför visar Marx så stor insikt i satanistiska riter? I sin dikt ”Fiolspelaren” gör han en bekännelse:

”De djävulska ångorna stiger och fyller min hjärna,

till dess jag blir galen och mitt hjärta i grunden förändrats.

Ser du detta svärd?

Mörkrets furste sålde det till mig.”

I den satanistiska kultens invigningsritual överlämnas ett ”förtrollat” svärd som ska skänka mottagaren framgång. Marx älskade också Mefistofeles ord i Faust: ”Allt som finns är värt att förstöras”. Detta var ju ett motto som de kommunistiska ledarna följde till fullo. Josef Stalin förintade till och med sin egen familj.

Det var juden Moses Hess som fick Karl Marx att ansluta sig till socialismen. Hess kallar Marx för ”dr Marx – min idol, som kommer att ge den sista sparken åt medeltidens religion och politik”. Att ge religionen en dödsstöt var alltså det främsta målet, inte socialismen.

En annan av Marx’ närmaste medarbetare var Bakunin, en rysk socialist och anarkist som tydligt bekände sig till Satan. Han skrev bl a: ”…in kommer Satan, den evige rebellen, den förste fritänkaren och världens befriare. Han får människan att skämmas över sin djuriska okunnighet och underkastelse. Han befriar henne, märker hennes panna med frihetens och mänsklighetens stämpel genom att uppmana henne till att trotsa och äta av kunskapens träd.” Också Proudhon, en annan av de socialistiska tänkarna och vän till Marx, dyrkade Satan.

Den man som tillsammans med Marx skrev det kommunistiska manifestet, Friedrich Engels, skrev om Marx: ”Vem är det som rusar fram i vild iver? En svart man från Trier (Marx’ födelsestad), ett märkvärdigt monster. Han varken går eller springer, han hoppar på hälarna och rasar i vredesmod som om han ville rycka ner hela himlapällen och kasta den på jorden. Han lyfter armarna mot himlen med nävarna ondskefullt knutna, han rasar utan uppehåll som om tiotusen djävlar skulle dra honom i håret.” Engels började också som kristen men lämnade sin tro och sin Gud och anslöt sig istället till den som han själv kallade ”monstret, besatt av tiotusen djävlar”.

Det finns många exempel på ockultism och satanism hos Marx och hans närmaste medarbetare. Då är det inte underligt att detta också kom att genomsyra den första kommunistiska revolutionen i Ryssland. Officiellt var de ateister, men i själva verket anslöt de sig till en motreligion till kristendomen. På 70-talet kallades till exempel vissa klasser i den sovjetiska skolan för ”smådjävlar” och från och med sjunde klass kallades de ”Djävulens tjänare” (uppgiften hämtat från den sovjetiska tidningen Kommunisma Uzvara, april 1974). Svetlana Allilujeva, Stalins egen dotter, skrev om Beria, Sovjets dåvarande inrikesminister: ”Beria tycks ha stått i en diabolisk förbindelse med hela vår familj. Beria var en skrämmande, ond demon. En hemsk demon hade tagit min fars själ i besittning”. Svetlana skriver också att hennes far ansåg godhet och förlåtande kärlek vara värre än det värsta brott.

När man ser de förödande resultaten av de kommunistiska revolutionerna i olika länder kan man konstatera att det inte var kärlek till de förtryckta och fattiga massorna som drev ledare som Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot. Det ligger närmare till hands att tro att de drevs av krafter som ville störta mänskligheten i fördärvet.

Advertisements

Förtrycker Israel kristna?

Bengt-Ove Andersson, generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel, gick i Svenska Kyrkan i advent och möttes av en förbön för förföljda kristna, där även Israel räknades upp som ett land där kristna förföljs. Läs hans reaktion på kyrkans förbön.

Den 3:e advent gick jag och min hustru till en närbelägen statskyrka för att bevista högmässan. Det var en fin gudstjänst, ändå till Kyrkans förbön. Där lästes en bön för förföljda kristna, och vi vet att kristna förföljs på många håll i världen. Man räknade upp Irak, Iran, Turkiet, Kina – och Israel (!) som länder där det kan kosta livet att ha en kristen tro.

Det gick runt för mig, och jag försökte förstå om det var en felläsning och man menade ”Palestina” i vid bemärkelse, ty vi känner till trycket mot kristna på områden under palestinsk kontroll (i Betlehem som tidigare till 80 % bestod av kristna är dessa nu en försvinnande minoritet) liksom i alla muslimska länder i Mellanöstern.

Men det är faktiskt ingen felläsning. Svenska kyrkan pekar alltså ut det enda land i Mellanöstern där kristna inte förtrycks. Frågan är varför man frångår sanningen och verkligheten på detta sätt. Det har ju faktiskt hänt att kristna palestinier sökt asyl i Israel på grund av förtrycket under PLO och Hamas. Tvärtemot att vara förtryckta är de kristna kyrkorna gynnade i Israel och har skattefrihet. Endast under israelisk kontroll har fritt tillträde garanterats för olika trosutövare till deras heliga platser i Israel. Och israelisk polis har ibland fått rycka ut för att lugna upprörda känslor då kristna munkar rykt ihop handgripligen då de varit osams. Israelerna måste ibland sucka över otacksamheten från dem vars religioner har en fristad i den judiska staten. Men de fortsätter att axla detta ansvar.

Det är oomtvistligt att kyrkan historiskt bär ett gravt ansvar för judeförföljelser i den kristna världen, bland annat genom spridandet av myten om judarna som Gudsmördare, och Hermann Göring använde sig av citat av Martin Luther för att rättfärdiga nazisternas folkmord på judar. Detta ansvar har både katolska och lutherska kyrkor på senare år vidgått. För sin trovärdighets skull, och för att leva upp till anspråket att ha försoningens ämbete, borde alltså kyrkan i vår tid lägga sig vinn om att behandla den judiska staten rättvist. Istället fortsätter man att i själva gudstjänsterna sprida illasinnade myter om den judiska staten Israel.

Det är välkänt att många, både lekmän och präster i Svenska kyrkan, mår dåligt över den politisering som knappast har blivit mindre sedan kyrkan skildes från staten. Kanske är det dags för en ny Reformation.

Terrorns knytnäve träffade Sverige

När statsminister Olof Palme mördades på 80-talet var det ett knytnävslag mot den svenska idyllen och aningslösheten. Fram till dess kunde en svensk statsminister promenera fritt på stan utan livvakter. Men den 28 februari 1986 var idyllen skjuten i sank när statsministerns blod rann ut på Sveavägen.

Den 11 december 2010 inträffade ännu en remarkabel händelse som för lång tid framöver avlivade myten om det fredliga Sverige. Då inträffade den första självmordsbombningen i Norden någonsin. En 28-årig bombman försökte spränga sig själv och intet ont anande julshoppare i luften på Drottninggatan i Stockholm. Lyckligtvis utlöstes bara en av de sex sprängladdningar som han bar på kroppen, vilket troligen räddade livet på många julhandlande stockholmare, även om några fick lindriga skador. Även en bil i närheten sprängdes.

Detta betyder att det nu är ställt utom allt tvivel att terrorgrupper opererar i Sverige. De planlägger, hotar med och verkställer terrordåd. Det som hände i Stockholm var bara en första varning. Med all sannolikhet kan vi vänta oss fler försök att vålla död och blodsutgjutelse i Sverige. Dessa människor bryr sig inte om vem det drabbar. Det som räknas är att man lyckas genomföra dåd som dödar människor. De är i total avsaknad av respekt för människoliv.

Det är svårt i detta sammanhang att inte fundera över vår invandringspolitik. Vår generösa flyktingmottagning för människor som är förföljda och hotade till livet är i grunden rätt. Men hur kan det komma sig att landet fylls av fler och fler människor som hatar vår kultur, och som använder sig av vår gästfrihet, våra pengar och välvilja för att skada vårt land? Vanliga svenskar säger rakt ut ”kasta ut dem, de har inte här att göra”. Men ändå finns dessa odemokratiska frihetshatare här, och vi kan ingenting göra. Hur långt skall det gå innan rikspolitikerna vaknar upp och sätter stopp för invandring av personer som omfattar åsikter som går stick och stäv med allt vad Sverige står för? Och om de ljuger sig in i Sverige ska vi kunna dra in deras uppehållstillstånd när deras extrema politiska ståndpunkter blir uppenbara.

När mellanösternkonflikten diskuteras framhävs det ofta att det är Israels hårda politik mot palestinierna som framkallar extremism. Det framkommer sällan i debatten att Israel ofta ansträngt sig för att sträcka ut handen till palestinierna i fredlig samverkan. Det gjorde man redan 1948 när nationen bildades, och många gånger därefter. Men vad man än har gjort har extremismen brett ut sig. Det är tydligt att extremismen och terrorn inte är ett resultat av repressiv behandling, utan ingår i ett krig mot folk och länder som inte underkastar sig dessa militanta gruppers religion och ideologi. I detta oheliga krig har nu även Sverige blivit indraget genom terrorattentaten i Stockholm.