Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for June, 2009

De goda nyheternas hemland

Israel förknippas i världens ögon med våld, maktövergrepp och grym ockupation. Nyheterna om ockupantens framfart varvas med hård kritik av regeringen och dess omedgörliga premiärminister. Det är sannerligen en besk soppa. Mycket av det som rapporteras är förmodligen sant, men problemet är alltid att läsaren lämnas i okunnighet om varför Israel tvingas till tuffa åtgärder. Det borde finnas en viss förståelse för konsekvenserna av den palestinska terrorn, att det måste slå tillbaka på den egna befolkningen. De som är ansvariga för terrorn borde vara de som utsätts för den mesta kritiken. Men istället är det oftast Israel som får stå på de anklagades bänk, vilket är djupt orättvist.

Ändå är Israel de goda nyheternas hemland. När Yeshua bar Yusef föddes i Israel för 2000 år sedan, var det historiens genom tiderna bästa och gladaste nyhet. Det tror jag i varje fall, ty han var Messias, sänd av Gud till allas vår räddning. Genom honom bereddes räddning inte bara för Israel utan för alla folk på jorden. Israel kommer också att bli scenen för en framtida händelse utan motstycke: Dagen då Messias kommer åter, en händelse som enligt profeterna ska äga rum i Jerusalem. Efter att ha besegrat nationerna som dragit upp mot Jerusalem ska Messias bli hela jordens rättfärdige konung. Det kan man kalla goda nyheter.

 Ända sedan det moderna Israels tillkomst har landet åstadkommit mängder av stordåd som vore värt att berätta om i varenda tidning världen över. Det handlar om allt från omvandlingen av öknen till fruktbart land, till högteknologisk forskning och utveckling som resulterat i tekniska framsteg som är till välsignelse för hela världen. ”Men skulle vi skriva om detta skulle det bli för mycket reklam för Israel” sade en fransk tv-journalist för några år sedan i en intervju då han råkade försäga sig. Men det ligger en hel del i hans förflugna ord. Sanningen om Israel blir en aning påfrestande att höra när man matat läsarna med israelkritisk information i decennier.

I Sverige finns ett nyhetsbrev med rubriken ”Från den ljusa sidan”. Det ges ut av Franz Cohn på den Zionistiska federationen i Sverige. Där finns bara nyheter från ”den ljusa sidan”, en välgörande motvikt till allt negativt.

I senaste numret kan man till exempel läsa om Israels senaste framsteg inom solenergiforskning, miljöteknik, IT, Telekom och medicinsk forskning. På det medicinska området kommer en strid ström av positiva nyheter. Nyligen rapporterades om den nyutvecklade cancermedicinen B-819 från Biocancell Therapeutics Inc. Det är ett medel som verkar direkt på tumören utan att skada omgivande vävnad. Nu har prov gjort på en person med cancer i njurbäckenet. Personen hade bara en njure kvar, och den andra njuren behövde avlägsnas p.g.a. en tumör. Men genom sex insprutningar av B-819 försvann tumören helt och patienten kunde återgå till ett normalt liv. Kanske blir medlets upphovsman, cancerforskaren Avraham Hochberg vid Hebreiska universitetet i Jerusalem Israels nästa Nobelpristagare. Medlet har med framgång även satts in när kemoterapi inte lyckats, bl a när dt gäller cancer i urinblåsan, äggstockarna och tjocktarmen.

Så här skulle vi kunna fortsätta uppräkningen av Israels många bidrag för att förbättra världen. Framsteg inom grön energi (solkraft), bevattningsteknik, bränslesnåla elbilar, trådlösa bredband, mjukvarulösningar som förenklar hela världens datakommunikation, nanoteknik som skapar helt nya och bättre lösningar när det gäller smörjmedel, för att nämna några få exempel.

Det tråkiga är att Israel inte tillåts använda all denna kunskap till att förbättra livet för sina närmaste grannar. Tänk om israeler och palestinier skulle slå sig ned tillsammans och resonera om hur man bäst skulle kunna utveckla landet tillsammans. Vilken enorm höjning av livskvalitén det skulle bli för det palestinska folket. Det här kan te sig som en omöjlighet idag, när de mest militanta krafterna tagit över och föresätter sig att få bort Israel från kartan. Men Israels Beskyddare verkar i det fördolda och plötsligt kan vi stå inför för en helt ny situation. Att Hamasledarens son tagit avstånd från Hamas och blivit en kristen är en god nyhet som visar att än är inte Israel och Mellanöstern förlorat.

Advertisements

Sukot – Lövhyddofesten – är starkt förknippad med Messias ankomst

Höstens bibliska högtider  – Rosh Hashana, Yom Kippur och Sukot – firas med stor iver av de flesta judar. De har så gjort sedan urminnes tid. Men högtiderna har också stort intresse för kristna. Kort efter att det nya året (Rosh Hashana) har blåsts in med basunstötar och de tio botdagarna är till ända kommer Sukot, Lövhyddohögtiden, som är en av de gladaste judiska högtiderna . Lövhyddohögtiden, som även kallas Tabernakelfesten, infaller i september eller oktober, när skörden av säd, druvor och andra rikedomar från jorden har inbärgats. Under skördearbetet arbetade man i gamla tider ofta från det att det var ljust till dess den första stjärnan tändes på himlen. Då hände det ofta att skördearbetarna inte gick hem över natten utan byggde enkla hyddor på fältet, där de kunde övernatta. Det var den praktiska användningen av sukan – lövhyddan. Samtidigt symboliserar sukan också ökentiden under uttåget i Egypten, då man också byggde enkla hyddor för att övernatta i.

Lövhyddofesten, liksom påsken, pingsten, nyårshögtiden och försoningsdagen, är biblisk eftersom den anbefalls att firas av Herren själv:

”Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: På femtonde dagen i samma sjunde månad är Herrens lövhyddohögtid, i sju dagar. På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra. I sju dagar skall ni offra eldsoffer åt Herren. På åttonde dagen skall ni hålla en helig sammankomst och offra eldsoffer åt Herren. Det är en högtidsförsamling. Inget arbete skall ni då utföra.” (3 Mos. 23:33-36)

Lövhyddohögtiden blev under den bibliska tiden den viktigaste helgen för judarna. Den fick med tiden nya namn, som Hachag – festen, eller Chag Adonai – Herrens fest. Det var också en av de tre vallfärdsfesterna, förutom Pesach (Påsk) och Shavuot (Pingst). I Bibeln anbefalls judarna att vallfärda till Jerusalem under dessa tre högtider. Men i praktiken var det oftast vid sukot som detta kunde ske, eftersom det var svårt för den vanlige bonden att lämna sin mark under vårens intensiva arbete då Pesach och Shavuot äger rum.

Sukot pågår under åtta dagar och den sista dagen kallas Torahfesten (Simchat torah). De två första dagarna är riktiga helgdagar. Sedan kommer fyra mellandagar – chol hamoed. Lövhyddan är en viktig symbol för den här högtiden. Numera är det få som bygger egna hyddor på sukot, men utanför synagorna uppförs alltid en. Man förknippar ökenvandringen med skördefesten i gamla tider i Israel. Tanken är att Gud var nådig mot våra förfäder i öknen, och ledde dem i trygghet genom vildmarken och förde dem till Israel. Må han nu även vara nådig idag, genom att låta regnet falla och grödan växa.

En annan utmärkande symbol för Lövhyddofesten är det så kallade festknippet (lulav). Det består av fyra sorters växter (3 Mos 23:39-40): citruskvist, myrtenkvist, palmkvist och en pilkvist. Det påminner om alla jordens frukter och växter – alltså skördetiden. Festknippet symboliserar också kroppens viktigaste delar. Palmen är ryggraden, myrten ögat och pilen munnen. Etrog-frukten symboliserar hjärtat. Sätter man ihop dem tackar de tillsammans Gud för den goda skörden.

 

Festknippet lulav mede citrusfrukten etrog

Festknippet lulav mede citrusfrukten etrog

På den sista dagen i Sukot, Simchat Torah, tågar man runt synagogan sju varv medan man bär Torahrullarna och dansar med dem. Torahcykeln avslutas denna dag med sista avsnittet ur 5:e Moseboken, och börjar om på nytt samma dag med första avsnittet ur 1:a Moseboken. Detta görs för att understryka Torahns kontinuitet. Simchat Torah är en uppsluppen glädjefest där alla deltar, även barnen.

Bengt Berggren, sekreterare i organisationen Shalom över Israel, har specialstuderat betydelsen av de bibliska högtiderna. Speciellt höstens högtider har ett angeläget budskap eftersom de pekar fram mot framtida omvälvande händelser, säger han.

–      Höstens högtider – från Basunklangens dag (Rosh Hashana) till Lövhyddohögtiden (Sukot) har ännu inte blivit uppfyllda. Men det kommer de att bli vid Jesu andra tillkommelse.

 När Jesus tar med sig några lärjungar upp på förklaringsberget, är det få som förknippar detta med Lövhyddofesten. Men Bengt Berggren anser att anknytningen till festen är mycket tydlig:

–      Varför ville Petrus stanna kvar på berget och göra hyddor? Det finns många tolkningar, men den mest naturliga om man känner till symboliken med lövhyddor är att händelsen utspelade sig vid lövhyddohögtiden. Judarna var väl medvetna om att Messias skulle komma vid en lövhyddofest. För Petrus kan detta ha varit tecknet på att Messias kommit för att nu upprätta Davids fallna ”hydda”. Att det var dags för Messiasriket, tusenårsriket, att bryta in. Enligt Sak. 14:16 skall folk från hela världen komma till Jerusalem och fira lövhyddohögtiden och tillbe konungen. Lammets bröllopsmåltid är sannolikt denna lövhyddofest.

”Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerusalem skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, Herren Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden.” (Sak. 14:16)

 

Familj hängde son på Västbanken

 

 

En notis från Dick Haas, skakade mig djupt inne i själen. En 15-årig pojke, ett barn, torterades och mördades av sin egen far tillsammans med andra familjemedlemmar. De påstod att han hade samarbetat med israelerna., vilket vi inte ens vet om det var sant. Men om det var sant, skulle då inte föräldrarna kunna tillrättavisa sin egen son, och låta det räcka med det? Hur kan  föräldrar vara funtade, som mördar sitt eget barn. Fattar de inte att de själva är barnamördare? Fattar de inte att det de har gjort är tusen gånger värre? 

“En 15-årig palestinsk pojke, Raed Suwalha, från byn Hijjah på Västbanken torterades av familjemedlemmar och hängdes till döds, avslöjade en palestinsk polischef på torsdagen.

Enligt familjemedlemmarna misstänktes pojken för att ha samarbetat med israelerna. Som straff beslöt man att döda pojken. Hans far, farbror och en kusin var inblande i mordet. De sitter i arrest och har samtliga erkänt mordet. Pojkens lik hittades i en lagerlokal i Hijjah nära staden Kalkiliya. Först trodde man att han mördats i samband med någon intern dispyt, men vid förhören erkände familjen att man tagit livet av pojken sedan man fått för sig att han “samarbetade med israeler” på Västbanken.
Enligt palestinsk statistik har 102 personer mördats på Västbanken sedan årets början. Nio av dem var så kallade hedersmord mot kvinnor och elva av offren var minderåriga.”

 

Förtroende och meriter borde väga tungt i EU-valet!

EU-valet var spännande, inte minst för en kristdemokrat. Det är roligt att partiet kom in i EU-parlamentet, men ganska förödmjukande för ettan, Ella Bohlin, att bli omsprungen av nian, Alf Svensson. Åtminstone ser det så ut när cirka 18 % av personrösterna är räknade och Alf Svensson har drygt 37% av samtliga avgivna röster.

 Ella har fått all tänkbar reklam, stora annonser och affischer, tv-trailers, deltagit i tv-utfrågningarna och den stora slutdebatten med alla partier, massivt stöd av partiledaren, ändå går hon miste om Kds enda plats i parlamentet.

 Det här visar att vad det till slut handlar om är förtroende. Ella må ha ett skarpt intellekt och stort engagemang, men med sin ungdom och oerfarenhet, är hon chanslös mot en person, som under årtionden byggt upp ett stort förtroende och ett kontaktnät med politiska ledare över hela världen.

 Det är inte Ellas fel, men man frågar sig om nomineringskommittén saknar omdöme? Man petar gräsrotsfavoriten Lennart Sacredeus och sätter den unga, oprövade kandidaten på översta platsen på listan. Gräsrotsfavoriten får inte ens vara med. Att sitta i Europaparlamentet borde vara något av det mest kvalificerade för en politiker. Tänk om man skulle tillsätta de högsta tjänsterna i näringslivet på samma sätt – strunta i tunga meriter, kontaktnät, förtroende, erfarenheter och satsa på det unga och oprövade! I ett annat EU-land valde man att sätta premiärministern på översta platsen. I Sverige experimenterar vi med lättviktiga nykomlingar. ”Föryngring” kallas det. Förstår vi inte att vi därmed nedvärderar EU.

 Men som tur är går det inte att köra över väljarna. Det fanns ett namn på listan med tyngd, förtroende och alla de meriter man kan kräva av en EU-parlamentariker. Honom valde man, och gav nomineringskommittén en knäpp på näsan. Men det mest allvarliga är det sviktande förtroendet för partiet. 4,7 % är ingenting att yvas över. Fortsätter man att inte lyssna på rörelsen, då kan partiet snart vara utanför både riksdag och EU-parlament i framtiden.

Antisemitism och antisionism

Den mest tydliga antisemitismen kan man idag urskilja i fundamentalistiska muslimska grupper. Det gäller inte bara i Mellanöstern utan även här i Sverige. När Irans president inte drar sig för att hota den judiska staten med utplåning är det bara ett av många exempel på islamisters hat mot judarna.

Men det har inte alltid varit så. Historiskt sett har muslimländerna behandlat judarna bättre än den kristna kyrkan. Hur kunde det gå så snett för kyrkan? Den var ju från början helt judisk. Jesus var jude. Petrus var jude. Paulus var jude. Men någon gång efter första århundradet e Kr började en ny teologi ta form – en teologi som kom att kallas ersättningsteologin. Egentligen ett ganska träffande namn, för kyrkan gjorde anspråk på att ha ersatt judarna som gudsfolk.

Teologin formulerades av sådana viktiga kyrkofäder som Justinus Martyren, Johannes av Korset, Origenes och Augustinus. Kontentan av deras nya teologi var att Gud hade förskjutit sitt folk på grund av att de avvisat Jesus som Messias och dessutom dödat honom. I stället hade Gud ingått ett nytt förbund med kyrkan, som nu var det nya Israel. Härifrån kommer benämningen Gamla och Nya testamentet, som vi fortfarande har i våra biblar, ett klart exempel på ersättningsteologi!

När man läser dessa gamla kyrkofäders syn på judarna blir man överraskad över hur snabbt kyrkan växlat från en judekristen till en antijudisk kyrka. Origenes säger till exempel i sin kommentar till Matteusevangeliet: ”de är inte endast skyldiga till profeternas blod utan även till Kristi blod. Därför hör de Gud säga: ”Då ni sträcker ut händerna, döljer jag mitt anlete för er, ty era händer är fulla av blod!” Därför lät de inte Kristi blod komma som hämnd enbart över de judar som var samtida med Jesus utan även över alla kommande generationer judar till tidens ände”.

Med denna teologi var inte steget långt till att förfölja judarna, vilket också snart skedde. Judarna hölls i getton, kunde inte delta likvärdigt i samhällslivet, tvångskristnades, och dödades. Reformatorn Luther skrev en antisemitisk skrift av värsta slag med titeln “Judarna och deras lögner”. I den boken återfinns det mesta av nazisternas antijudiska program om man undantar gaskamrarna. Adolf Hitler själv ansåg, att det han gjorde med judarna, skulle kyrkan en gång tacka honom för.

Kyrkan såg på det lidande som judarna utsattes för som ett Guds straff, trots att man själv var orsak till lidandet. Tala om förblindelse! I muslimvärlden var judarna visserligen andra klassens medborgare, men de kunde ändå långa perioder leva drägligt under århundraden i den arabiska världen. I den kristna delen av världen tvingades de fly från land till land, när vågor av förföljelse drabbade det land de hade sin tillflykt i.

Den katolska kyrkan har försökt göra upp med ersättningsteologin, och har även utfärdat ett dokument som klart tar avstånd från den antijudiska teologin.

På protestantiskt håll pågår också sådana processer, men mycket återstår att göra. Här har antijudaismen istället tagit sig uttryck i antiisraelism, vilket kan vara en täckmantel för antisemitism. Delar av den protestantiska kristenheten har dock mycket klart tagit avstånd från ersättningsteologin och visar också prov på stor kärlek till det judiska folket och staten Israel.

Det stora bekymret idag är att muslimvärlden nu tagit över den antisemitiska mantel som kyrkan äntligen är på väg att lämna. Hur kan detta komma sig? Ett avgörande skäl är den radikala tolkningen av Islam, som hela tiden vinner terräng och som genom sin aggressivitet tystar de mer moderata krafterna. I  Gaza, som idag fungerar som ett islamistiskt försökslabb, illustreras detta med önskvärd tydlighet. Först indoktrinerar man barnen att hata judarna utifrån islamistiska tolkningar av Islam, t ex att hela Palestina tillhör araberna och att judarna saknar existensberättigande. Sedan lockar man de större barnen att bli martyrer för Allah eller krigare för Allah. Man bygger upp en extrem ideologi från grunden, inympar islamismens doktriner i unga öppna sinnen. När detta pågått några årtionden har man skapat ett helt folk som drivs av hat mot ett annat folk, ett folk som har sina rötter i samma land som dem själva. Den skrämmande planen att hålla kvar hundratusentals människor i flyktingläger i årtionden har burit sin grymma frukt. De Israelhatande arabstaterna har skenbart lyckats, genom att skapa ett folk som tar vilka lidanden som helst för att bli kvitt den gemensamma fienden, de förhatliga judarna. Det är dags för moderata muslimer i Sverige och alla andra länder att säga ifrån. Att ta avstånd från den hatets och våldets väg, som bara leder till död och lidande. Varför är det till synes omöjligt att utplåna antisemitismen och hatet mot den stat som är den enda garanten för att inte Förintelsen ska upprepas på nytt?