Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for January, 2012

Den 27 januari – en dag värd att minnas

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz i Polen, det gigantiska utrotningslägret där nazisterna lyckades döda över en miljon människor, de flesta judar. I Västerås högtidlighålls denna dag varje år sedan 1999. Som representant för Samfundet Sverige-Israel har jag ingått i en grupp med representanter från kommunen, Ekumeniska rådet, Bio Elektra och Judiska föreningen som arbetat fram ett program för hela veckan 21-27 januari med kulmen den 27:e.

I Programmet ingick intressanta filmer som Sarahs nyckel, I gryningens timmar och Ninas resa, filmer som alla bygger på verkliga händelser under andra världskriget. Det gavs också en teaterföreställning ”Anne och Zef”. Anne i föreställningen är ingen mindre än Anne Frank och Zef en albansk pojke som mördades i samma ålder som Anne. I filmen möts de och drömmer om en framtid när världen inte längre är vansinnig. I programmet ingick också vittnesbörd från en överlevare. Inför en fullsatt hörsal i Stadsbiblioteket på torsdagkvällen intervjuades förintelseöverlevaren Susanna Christensen av Amanda Glans och Anna Agoston

På själva förintelsedagen den 27 januari kom regissören till filmen Ninas resa, huvudpersonens egen dotter, till Västerås vackra konstmuseum för att berätta om sitt liv som dotter till två välkända förintelseöverlevare, läkarna Jerzy och Nina Einhorn. Med stor värme och inlevelse berättade hon om sin mors räddning undan Warzawa-gettot. Ninas föräldrar flyttade i början av kriget från polska Lódz, till Warszawa, där de trodde att de skulle få det bättre. Så var det kanske i början men sakta började kriget krypa allt närmare, genom armbindlar med davidsstjärnor, utegångsförbud och en slutlig isolerande utflyttning till gettot. Nina kämpade hårt för att i gettot kunna ta sin studentexamen, medan hon bevittnade hur en efter en av hennes vänner försvann med tågen som förde dem till ett okänt öde österut. Genom stort mod, en otrolig viljestyrka, och med hjälp av en initiativrik och modig äldre bror, lyckades Nina ta sig ifrån gettot och överleva kriget och slutligen hamna i Sverige. Men vägen dit var lång, och ingenting blev som det var under den lyckliga tiden före kriget.

Innan Nina lämnade Polen hade hon träffat den unge studenten Jerzy Einhorn. Jerzy berättar om de första mötena med Nina i sin bok ”Utvald att leva”: ”Än i denna dag, slutet av sommaren 1996, kan jag inte förstå vad denna kloka, levnadsglada och söta, av alla omtyckta flicka med ovanligt snygga ben kunde se hos mig under de första åren efter att vi träffats”. På ett annat ställe säger han. ”Hon är det bästa som hänt mig i mitt liv”.

Dessa två, utomordentligt begåvade ungdomar, skulle med sin livsgärning visa att de med sin rika intellektuella utrustning och empati för människor skulle bli två lysande exempel på humanitet och insatser till mänsklighetens fromma. De tyska nazisterna kallade judar för Untermenschen. I själva verket var det de själva som bäst stämde in på den definitionen. Genom en förening av vanvett, idioti och ondska lyckades de beröva 6 miljoner judiska män, kvinnor och barn deras liv innan vansinnet kunde stoppas. Men Nina och Jerzy Einhorn blev ändå ”utvalda att leva”. Som vittnen till nazismens ondska blev  de till ovärderlig nytta för att vaccinera människor mot antisemitismens smittsamma sjukdom. Nu när de är borta efterlämnar de ett stort vakuum. Det blir vår ansvarsfulla uppgift att berätta om Förintelsen för våra barn, och barnbarn och barnbarns barn… Detta ohyggliga får aldrig hända igen.

Frihet eller underkastelse i Mellanöstern

Den ”arabiska våren” fyllde många människor med hopp. Skulle de arabiska folken äntligen kasta av sig förtrycket och få sin frihet? Men återigen besannades det som somliga fruktade – att en förtryckande religion nu skulle stärka sina positioner ytterligare. Frihet i Mellanöstern stavas underkastelse. Om kvinnor och etniska minoriteter underkastar sig religionens krav, då blir det lugn och ro i landet. Men verkligheten ser annorlunda ut. Kvinnorna i Egypten och Tunisien får ställa in sig på att underkasta sig männen, precis som i Saudi-Arabien. Och den stora kristna minoriteten i Egypten, som inte heller hade det lätt under Mubarak, får nu ställa in sig på ännu svårare tider.

 Israel är ännu så länge den enda fungerande demokratin i Mellanöstern. Här är kvinnorna jämställda. Här skyddas och bejakas olika minoriteter. Här finns yttrandefrihet, religionsfrihet, pressfrihet. Ändå tycks omvärlden bara hitta fel på Israel. När omgivande arabländer och palestinska rörelser angriper Israel, dödar oskyldiga i terrordåd, skickar iväg tusentals bombförsedda raketer mot Israel, då är det i omvärldens ögon Israels fel. När Israel tvingas till motangrepp och oskyldiga på den arabiska sidan kommer till skada då haglar fördömandena över Israel. Det senaste exemplet på denna utstuderade demoniseringstaktik är filmen ”Tears of Gaza” (Gazas tårar) som sänts i Svt1. Här framställs Israels försök att slå ut raketramper och vapengömmor som ett brutalt övergrepp på försvarslösa människor, mestadels kvinnor och barn. Ett ”fredsälskande” folk utsätts för en brutal aggression. Så vill man måla bilden. Så kan man använda filmkamerorna och den moderna redigeringstekniken, för att fullkomligt vända upp och ner på begreppen, vända svart till vitt, för att skuldbelägga den som söker freda sitt folk och sitt land.

 Ja men, invänder många, människor dödas, till och med oskyldiga barn. Ja, det är onekligen sant. Det blir den tragiska konsekvensen av att man försöker döda ett annat folk. Precis som konsekvensen blev för Tyskland när nazistregimen försökte utplåna det judiska folket. För det är precis det som Hamasregimen i Gaza har som mål. Hamasregimen har inga samvetsbetänkligheter när judiska kvinnor och barn dödas. Tvärtom, då har man segerfester. Israel däremot, gör stora ansträngningar för att undvika civila dödsoffer. Inom Israels försvarsstyrkor blir man oerhört bekymrade när oskyldiga ibland drabbas vid attacker mot Hamasregimens militära installationer.

 Israel har tyvärr inget val. För att överleva måste man försvara sig. Inget annat folk har i modern tid så tydligt hotats av utplåning. Hade Israel följt naiva råd om att låta bli att använda militära medel, hade inte det Israel vi ser idag existerat. Vi hade istället fått se den sista akten av det judiska landets och folkets utplåning. Så även om varje offer för Israels försvarsaktioner är en tragedi är dock alternativet så mycket värre – utraderingen av Israel från kartan följt av kanske miljontals dödsoffer.

 När ska världen förstå vad Mellanösternkonflikten handlar om? Ett förföljt och hotat folks rätt att leva i fred på den här jorden. Vågar man hoppas att det ska ske en vändning under 2012. Att fördömandena ska riktas mot dem som hotar att utplåna den judiska staten Israel.