Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for April, 2009

Reflexioner efter en Israelkonferens

Det är bara några timmar sedan som årets rikskonferens i Samfundet Sverige-Israel avslutades. Platsen var Stadshuset i ett vårfagert Västerås. Temat var Demokrati, fred och frihet.

Under den rubriken talade ett dussintal föreläsare, däribland handelsministern Eva Björling, EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, journalisterna Per Gudmundsson (Svd) och Ulf Nilson (Expressen), Generalsekreteraren i Svensk Israel-information Lisa Abramovicz, Israels ambassadör Benny Dagan m fl. Dessutom ingick ett mycket uppskattat kulturprogram med Trio Shalom, dansare som gjorde israeliska folkdanser och konsertpianisten Daniel Klanger. Själv tjänade jag som arrangörsansvarig och delvis programledare.

Antalet konferensdeltagare var högre än på många år. Inklusive talare och musiker var det omkring 155 personer anmälda. Dessutom lyckades vi ordna plats åt några som kom oanmälda. Detta är en allmän trend i en tid med ökande israelfientlighet, att också israelvännerna blir fler och bestämmer sig för att markera sin solidaritet.

Före konferensen försökte den dominerande lokala tidningen Vlt att skapa en bild av hot mot konferensen. Med händelserna i Malmö som bakgrund drog man helt felaktiga slutsatser och tänkte sig aggressiva demonstranter och stora polisinsatser. I två förhandsartiklar handlar det mest om polisens beredskap inför konferensen istället för att fokusera på det högintressanta innehållet. Av hotspekulationerna blev intet. Inte en enda aggressiv demonstrant i sikte så långt ögat kunde nå. Den kommenderade polisstyrkan fick en bekväm dag, och hade säkert gjort bättre nytta på annat håll. Men när Israels nye ambassadör för första gången besökte Västerås, fanns inte en enda intervjuande journalist på plats. Man skäms.

De olika talen gav en mångfacetterad bild av den kämpande demokratin Israel och krutdurken Mellanöstern, som när som helst kan explodera i nya krig, denna gång kanske med inslag av kärnvapen. Framtidsscenarier beskrevs som föreföll nattsvarta. Samtidigt betonade Israels ambassadör att Israel aldrig vill upphöra att kämpa för fred och frihet för sitt folk.

Med hjärtat blev jag mest glad över Benny Dagans tal. Det andades beslutsamhet, självförtroende och en optimistisk syn på Israels framtid. De som söker Israels utplåning kommer en dag stå med tomma händer, medan Israel växer i folkmängd, ekonomi och militär styrka. Det var kontentan av hans tal. Med hjärtat känner jag att det här ändå kanske ligger närmast sanningen.

Se bakåt i tiden. Hur ömkligt verkade inte Israel för 60 år sedan – med sina 0,6 miljoner invånare, sin rudimentära armé, och med sina fientligt inställda grannstater med välrustade arméer. Ändå vann Israel och har sedan kunnat utveckla sitt land under 61 år till en stark, högt utvecklad ekonomi med 7,5 miljoner invånare. Alla försök att förinta Israel har omintetgjorts. Tänk vad palestina-araberna hade kunnat blomstra genom att samarbeta med israelerna. Istället valde man våldets och Israelhatets väg, och tvingas nu leva på det internationella samfundets nåd. De gigantiska kostnader som hela UNWRA-apparaten kostar vågar jag inte ens försöka uppskatta – det rör sig om många miljarder Euro. (UNWRA är FN-s organisation för palestinaflyktingarna). Den förnedring som många palestina-araber upplever är i hög grad självförvållad. Visst kan man skylla på dåliga, korrupta ledare, men det är ju dessa man har gett sitt stöd. Det samma är det med dagens härskare i Gaza – det militanta, islamistiska Hamas – de har ju fått stora delar av folket att stödja dem. Det är ytterligt tragiskt med palestina-arabernas elände, men Israels ansvar för detta är minimal. Det är patetiskt när man skyller på Israels försvarsaktioner, som är nödvändiga för att skydda den egna befolkningen. Sluta attackera och döda israeler, så kommer allt våld att upphöra över en natt. Palestina-araberna har verkligen framtiden i sina egna händer. Slut fred med fienden och börja samarbeta – då kommer Mellanöstern och Palestina-araberna att gå mot en ljus framtid.

Det var sådana tankar som upptog mitt sinne efter konferensen. Jag kommer inte ifrån drömmen om fred mellan judar och araber. Hur omöjligt det än ter sig, ska det en dag bli verklighet. Jag beundrar Israel som under hat och motstånd ständigt och beslutsamt arbetar för att uppnå fred och säkerhet för sitt folk.

Advertisements

Om Israel i riksdagen

Det är nu faktiskt snart 2 veckor sedan jag skrev min senaste bloggartikel, som handlade om den kristna och judiska påsken. Till min glädje har den blivit läst i stor omfattning. Enligt den statistik som jag får från bloggen har bara den artikeln besökts av över 300 personer, även om det i vissa fall kan vara en person som gått in mer än en gång. 

Orsaken till uppehållet har varit stor arbetsbelastning, och inte minst Israelmöten. Den 14 april var jag i riksdagen och föreläste om Israels historia för ett antal riksdagsmän. Jag höll på i två timmar och försökte greppa hela Israels historia från 4000 år sedan till idag. Jag var orolig att jag hade hållit på för länge och tröttat ut mina lyssnare. Istället visade det sig att de sög i sig vartenda ord. Centerpartisten Fredrik Federley hälsade mig genom riksdagsledamoten Agneta Berliner (fp) att “det var länge sedan som han hade haft så stor behållning av ett föredrag”. Också flera andra uttryckte sin uppskattning. Detta stärkte mig ännu mer i tron att vi måste lägga ner stor energi på att ge grundläggande information, till politiker, journalister, kyrkoledare m fl. Om man inte kan historien blir man ett lätt offer för massmediala förvrängningar och mytbildningar. 

Nyligen skrev jag i en krönika i tidningen Världen Idag: “När tidningsläsare hör ordet Israel poppar ofta negativa bilder upp som betingade reflexer. Krig, terror, hat, fiendskap, övervåld, dödande, lidande, lemlästning. Genom decennier av våldsorienterad sensationsjournalistik har media skapat olust och avsky kring allt vad Israel står för. Om bilden hade varit sann hade jag inte haft mycket att invända. Men den är våldsamt förvrängd. Det Israel jag känner genom egna besök i landet är ett helt annat Israel än det jag möter i media.

 Mot den demoniserade bilden vill jag ställa den bild som är mest sann för mig. En bild där Israel står för humanitet, människovärde, frihet, demokrati, framgångsrikt nationsbygge, enastående forskning och utveckling. Det Israel som den moderne resenären möter idag är ett underverk. Det en gång så förödda och vanvårdade landet blomstrar, växer och sjuder av liv. Israeliska företag står bakom innovationer som USB-minne, Pentium chip, röstbrevlåda, snabbmeddelanden och brandvägg. Israel har det högsta antalet doktorer, ingenjörer och vetenskapsmän per invånare i hela världen.”

Sedan gav jag flera exempel på Israels humanitära principer, som även inbegriper livräddning på sina fiender. Det verkliga Israel, som har högtstående moraliska principer och älskar att hjälpa människor oavsett etnicitet. Ett land som har medkänsla med människor även om de kallas ”fiender”. Ett land där även djuren har ett värde. Nyligen genomförde en israelisk djurrättsorganisation en räddningsaktion för ett zoo i Gaza. 30 lastbilar med mat och mediciner skickades för att rädda djuren i ett fiendeområde varifrån raketer skickas dagligen för att döda israeler. Detta är min bild av Israel, ett land jag beundrar. Jag skulle samtidigt vilja tillägga att denna beundran för Israel inte är enögd. Jag ser det palestinska folkets lidande och önskar av hela mitt hjärta att de ska få en bättre framtid. Problemet är att de tycks vara i onda krafters våld, i form av islamister och Israelhatare som söker Israels utplåning. Min innerliga önskan är att de ska bli släppta ur detta dödens grepp. Det judiska folkets befrielse och nationella upprättelse utesluter inte en befrielse för det palestinska folket, folket som skapats och sammansvetsats  i de omänskliga flyktinglägren som arabvärlden tvingat dem att leva i.

Just nu arbetar jag och många kolleger i Samfundet Sverige-Israel för den stora Israelkonferens i Västerås som kommer till helgen. Intresset för Israel är stort. Det visar inte minst det rekordhöga antalet anmälningarna till konferensen, vilket gjort att vi nu tvingas tacka nej till fler deltagare. Jag återkommer efter konferensen med några reflexioner.

 

Kristen och judisk påsk – likheter och skillnader

Den judiska påsken, Pesach, det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste bibliska högtiderna. Den infaller i år samtidigt med den kristna påsken och firas normalt under åtta dagar. Under denna tid äter man inte syrad eller jäst mat, som vanligt bröd, utan man äter osyrat bröd som kallas matza. Anledningen till detta är att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.

Under de två första kvällarna av Pesach har man ”seder-afton”. Seder är hebreiska och betyder ”ordning”. I detta fall syftar det på en rituell Pesach-måltid, i hemmet utformad som en ytterst pedagogisk lektion för barn, under vilken de får smaka på olika små rätter som ska symbolisera t ex murbruk och bittra tårar i samband med det slaveri som judarna utsattes för. Under seder-aftnarna läser man Pesach-berättelsen ur en bok som kallas Haggada (“berättelse”).

Pesach ur ett kristet perspektiv. Sett ur ett kristet perspektiv är Pesach, den påsk som judarna firar än idag, mycket intressant. Paulus, som var en spränglärd judisk teolog, ser på de bibliska högtiderna som en ”skuggbild av det som skall komma”. Vad var det som skulle komma? Paulus svarar själv att det är Kristus. Följaktligen är Pesach någonting som berättar om Kristus.

       Skuggbilden förtydligar något som Bibeln ser som det mest centrala, nämligen Kristus. Pesach handlar ju om befrielsen från slaveriet i Egypten. Kristus kom för att lösa människor ur syndens slaveri. Blodet från ett felfritt lamm struket på dörrposten till de judiska hemmen skulle vara tecknet för dödsängeln att gå förbi medan egyptiernas hus skulle hemsökas. När Johannes Döparen utropade ”Se Guds lamm” började lärjungarna att följa Jesus. De kunde sin Bibel och visste att det felfria lammet var en förebild för Messias (Kristus) som Herren utlovat som Israels befriare, säger Bengt Berggren, som fördjupat sig i de bibliska högtidernas betydelse.

       Till och med herdarna på ängen förstod vad det handlade om när Herrens ängel stod framför dem och berättade om att Messias, frälsaren, var född. De var inte vilka herdar som helst, utan tempelherdar, utsedda av översteprästen att föda upp de lamm som skulle utgöra det felfria syndoffret i tempeltjänsten. Detta berättar den judiska bibelkommentaren Mishna.

 I varje detalj är Pesach en förebild för det som Jesus gjorde före och genom sin död och uppståndelse. När Jesus kom ridande in i Jerusalem fyra dagar före påsk, red han upp till tempelplatsen.

– Där blev han utsatt för de skriftlärdas granskning, då de på alla sätt försökte snärja honom. Men de kunde inte finna något fel i det han sade. Han befanns vara ett felfritt ”offerlamm”. På samma sätt granskades de offerlamm som skulle offras mycket noggrant så att prästerna var förvissade om att de lamm som offrades var felfria.

– Johannes Döparen som hade pekat ut Jesus som ”Guds lamm” var själv av aronitisk släkt, och tillhörde alltså prästsläkten, den släkt som fått Guds uppdrag att tjäna i templet. Han var alltså kvalificerad att bli utsedd till överstepräst. Nu utväljs han istället av den högste, Gud själv, att vara Hans överstepräst, som visar världen på Messias, den frälsare, som det felfria lammet i tempeltjänsten varit en ”skuggbild” av.

– I sedermåltiden, den måltid som inleder Pesach, dricks fyra bägare vin (helgelsens, lidandets, försoningens och tacksägelsens bägare). Vidare bryter man osyrat bröd (afikoman). Brödet är hålat (Jesus blev stucken i sidan) och har ränder (som symboliserar såren efter gisselslagen). Det osyrade brödet är också en symbol för syndfrihet. Paulus talar i 1 Korintierbrevet om ”renhetens och sanningens osyrade bröd” och Kristus som vårt påskalamm.

När Jesus instiftar nattvarden så sker det vid den tredje bägaren vin i sedermåltiden, försoningens bägare. Vår kristna nattvardsmåltid är ingenting annat än en mini-Pesach. När brödet bryts i både sedermåltiden och nattvarden är det en förebild av att Jesu kropp blev sönderbruten. När en bit av afikoman göms undan under sedermåltiden är det en bild av att Jesu kropp lades i en grav. Vid samma tid som översteprästen fullbordar slakten av offerlammet ropar Jesus på korset ”det är fullbordat”. Dagen efter veckosabbaten viftar judarna med en kärve av korn, den så kallade förstlingskärven. Dagen efter sabbaten uppstår också Jesus och har enligt Paulus ”uppstått som förstlingen av de avsomande”. Detta är bara några exempel på alla de paralleller som finns mellan Pesach-högtiden och  vad som hände med Jesus.

Den kristna påsken. Den kristna påsken är fokuserad på Jesu lidande, död och uppståndelse. Däremot har den tappat sambandet med den judiska påsken Pesach. Med tanke på de väldigt starka parallellerna kan man fråga sig varför Pesach-firandet är så okänt i den kristna traditionen. Sannolikt har detta väldigt mycket att göra med ersättningsteologin och kyrkans tidiga avståndstagande från judendom och judiska traditioner. Men att fira Pesach tillsammans med judarna och sätta sig in i det symbolspråk som används vid firandet är berikande också för en kristen.