Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Reflexioner efter en Israelkonferens

Det är bara några timmar sedan som årets rikskonferens i Samfundet Sverige-Israel avslutades. Platsen var Stadshuset i ett vårfagert Västerås. Temat var Demokrati, fred och frihet.

Under den rubriken talade ett dussintal föreläsare, däribland handelsministern Eva Björling, EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, journalisterna Per Gudmundsson (Svd) och Ulf Nilson (Expressen), Generalsekreteraren i Svensk Israel-information Lisa Abramovicz, Israels ambassadör Benny Dagan m fl. Dessutom ingick ett mycket uppskattat kulturprogram med Trio Shalom, dansare som gjorde israeliska folkdanser och konsertpianisten Daniel Klanger. Själv tjänade jag som arrangörsansvarig och delvis programledare.

Antalet konferensdeltagare var högre än på många år. Inklusive talare och musiker var det omkring 155 personer anmälda. Dessutom lyckades vi ordna plats åt några som kom oanmälda. Detta är en allmän trend i en tid med ökande israelfientlighet, att också israelvännerna blir fler och bestämmer sig för att markera sin solidaritet.

Före konferensen försökte den dominerande lokala tidningen Vlt att skapa en bild av hot mot konferensen. Med händelserna i Malmö som bakgrund drog man helt felaktiga slutsatser och tänkte sig aggressiva demonstranter och stora polisinsatser. I två förhandsartiklar handlar det mest om polisens beredskap inför konferensen istället för att fokusera på det högintressanta innehållet. Av hotspekulationerna blev intet. Inte en enda aggressiv demonstrant i sikte så långt ögat kunde nå. Den kommenderade polisstyrkan fick en bekväm dag, och hade säkert gjort bättre nytta på annat håll. Men när Israels nye ambassadör för första gången besökte Västerås, fanns inte en enda intervjuande journalist på plats. Man skäms.

De olika talen gav en mångfacetterad bild av den kämpande demokratin Israel och krutdurken Mellanöstern, som när som helst kan explodera i nya krig, denna gång kanske med inslag av kärnvapen. Framtidsscenarier beskrevs som föreföll nattsvarta. Samtidigt betonade Israels ambassadör att Israel aldrig vill upphöra att kämpa för fred och frihet för sitt folk.

Med hjärtat blev jag mest glad över Benny Dagans tal. Det andades beslutsamhet, självförtroende och en optimistisk syn på Israels framtid. De som söker Israels utplåning kommer en dag stå med tomma händer, medan Israel växer i folkmängd, ekonomi och militär styrka. Det var kontentan av hans tal. Med hjärtat känner jag att det här ändå kanske ligger närmast sanningen.

Se bakåt i tiden. Hur ömkligt verkade inte Israel för 60 år sedan – med sina 0,6 miljoner invånare, sin rudimentära armé, och med sina fientligt inställda grannstater med välrustade arméer. Ändå vann Israel och har sedan kunnat utveckla sitt land under 61 år till en stark, högt utvecklad ekonomi med 7,5 miljoner invånare. Alla försök att förinta Israel har omintetgjorts. Tänk vad palestina-araberna hade kunnat blomstra genom att samarbeta med israelerna. Istället valde man våldets och Israelhatets väg, och tvingas nu leva på det internationella samfundets nåd. De gigantiska kostnader som hela UNWRA-apparaten kostar vågar jag inte ens försöka uppskatta – det rör sig om många miljarder Euro. (UNWRA är FN-s organisation för palestinaflyktingarna). Den förnedring som många palestina-araber upplever är i hög grad självförvållad. Visst kan man skylla på dåliga, korrupta ledare, men det är ju dessa man har gett sitt stöd. Det samma är det med dagens härskare i Gaza – det militanta, islamistiska Hamas – de har ju fått stora delar av folket att stödja dem. Det är ytterligt tragiskt med palestina-arabernas elände, men Israels ansvar för detta är minimal. Det är patetiskt när man skyller på Israels försvarsaktioner, som är nödvändiga för att skydda den egna befolkningen. Sluta attackera och döda israeler, så kommer allt våld att upphöra över en natt. Palestina-araberna har verkligen framtiden i sina egna händer. Slut fred med fienden och börja samarbeta – då kommer Mellanöstern och Palestina-araberna att gå mot en ljus framtid.

Det var sådana tankar som upptog mitt sinne efter konferensen. Jag kommer inte ifrån drömmen om fred mellan judar och araber. Hur omöjligt det än ter sig, ska det en dag bli verklighet. Jag beundrar Israel som under hat och motstånd ständigt och beslutsamt arbetar för att uppnå fred och säkerhet för sitt folk.

1 Comment»

  Ulf Stenlund wrote @

Jomenvisst!

Redan när de förkättrade sionisterna började bosätta sig i det Heliga Landet drog dessa judars bosättningsområden till sig arbetslösa araber. De araber som kom att hamna i egentliga Israel har en mycket bättre levnadsstandard än de flesta i de Palestinska områdena. Ditt förslag till palestinirna är utmärkt: ”Slut fred med fienden och börja samarbeta – då kommer Mellanöstern och Palestina-araberna att gå mot en ljus framtid.”

Ulf Stenlund


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: