Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Israel – syndabocken

November 8, 2009 at 10:03 pm · Filed under 1, Israel och Mellanöstern and tagged: , , , , · Edit

Sverige är ett fredligt land. Här kan vi fortfarande drömma om vita jular, mysiga julgudstjänster och ett överflöd av mat och presenter. Vi kan drömma om framtiden och förväntansfullt hoppas att det nya året ska bli ännu bättre än det föregående. Vi har inte upplevt krig på 200 år. Inte ens landets äldsta invånare har några som helst krigsminnen – om de inte är födda i ett annat land än Sverige. Sen kan det vara si och så med friden, den inre freden. Idyllen hotas ibland av medborgarnas egen egoism, omoral och brottslighet. I Israel är det annorlunda. Där är landets existens ständigt hotad. Där är landets regering mer eller mindre konstant upptagen med att försöka klara landets säkerhet. Krig efter krig måste utkämpas för att landet ska fortsätta att finnas. Ständigt går landets medborgare med soldater, poliser och sjukvårdspersonal i spetsen, på helspänn i väntan på nästa raketattack eller självmordssprängning. Det har gått så långt att många israeler inte längre lyssnar på nyheter på radio eller tv. Man orkar inte höra om fler dödade människor.

 

 Det är i det här perspektivet som den massiva omvärldskritiken av Israel, och den nästan obefintliga kritiken av motsidan, ter sig som absurd och oproportionerlig. Befogad kritik i sig är givetvis inte fel, övergrepp skall påtalas vem som än är ansvarig. Inte minst Israels egna media för ständigt en livlig och ofta regeringskritisk debatt. Regeringen får allt som oftast sina fiskar varma. Men bristen på proportioner i omvärldens reaktioner är så skriande. När Israels 2006 tvingades ingripa mot de Hizbollah-ledda attackerna från Libanon gormade vänsterpartiets ledare Lars Ohly i tal efter tal: ”Det är inte Libanon som ska utsättas för en blockad, det är Israel som nu måste fördömas och isoleras av världssamfundet”. Och media ger gärna röst åt sådan kritik, medan Israels försvarare har betydligt svårare att göra sig hörda. Än mer högljudda var anklagelserna efter Gaza-kriget i början av äret. Röd i ansiktet och med en röst vibrerande av Israelhat anklagade han Israel för att avsiktligt mörda barn i Gaza.

 

Ett exempel på omvärldens överseende ser vi i behandlingen av Hamas, organisationen som har Israels utplånande som sitt främsta mål. Hamas vann ett påstått demokratiskt val och därmed skulle organisationens terrorstämpel kunna tas bort tycks många mena. Men demokrati handlar inte bara om att vinna ett val, det gjorde Hitler också. Det handlar också om att erkänna mänskliga fri- och rättigheter, att lösa konflikter med fredliga medel och att erkänna andra folks rätt att existera. När högernationalisten Jörg Haider vann ett val i Österrike på 90-talet utsattes Österrike för internationell isolering, därför att Jörg Haiders något främlingsfientliga idéer ansågs oacceptabla. Vad säger man då om en organisation som hatar judar och vill utplåna en annan nation? Hamas har även efter att ha hamnat i regeringsställning vidhållit sitt krav på Israels utplånande. En av Hamasledarna, Yasser Mansour från Nablus, säger i en intervju i Boston Globe att Hamas fortfarande vill ha ett Palestina ”från floden till havet” och att man tänker kämpa för att återta allt land mellan Jordanfloden och Medelhavet. Var finns då de högljudda protesterna och bojkottkraven mot ett sådant parti?

 

 Ett annat exempel är den fruktade, Iran-stödda islamistiska organisationen Hizbollah (Guds parti) som av förre biståndsministern Carin Jämtin inte fick ett ord av kritik efter Libanonkriget. I hennes offentliga uttalanden i samband med Libanonkrisen framgår det att hon ser Hizbollah som en legitim politisk kraft i Libanon. De tusentals raketerna som sköts mot civilbefolkningen i Israel beskrev hon som ”några granater”. Men Israel kan hon kritisera i de starkaste ordalag för att man uppför en säkerhetsbarriär för att skydda sig mot terrorangrepp. Då använder hon ord som ”obegripligt” och ”vansinnigt sjukt”, för att inte tala om grova svordomar. Israel protesterade givetvis mot hennes uttalanden, men i övrigt var det tämligen tyst.

 

Exemplen kan mångfaldigas. I arabvärlden är Israel den ständiga syndabocken. I stort sett alla problem skylls på Israel. Här frodas antisemitismen som i Tyskland under Hitlertiden. För att det ska bli fred i Mellanöstern måste ”ohyran” Israel elimineras. Syndabocksbegreppet härrör från Bibeln. Där är syndabocken den som får bära skulden för något som andra gjort sig skyldiga till. På Yom Kippur, försoningsdagen, skulle två bockar offras (3 Mos. 16). På den ena av bockarna skulle översteprästen lägga händerna och därmed också lägga över folkets alla synder och brott på bocken. Bocken skulle sedan föras ut i öknen. När bocken var försvunnen skulle också synderna vara utplånade.

 

 Varför ska Israel, en av världens minsta nationer, vars folk förföljts och lidit i årtusenden, fortsätta att vara världens syndabock? Det finns en som redan burit världens synd till försoning för alla. Som kristna måste vi göra allt för att det budskapet ska nå ut även i muslimvärlden. När Försonaren tas emot kan försoning ske, även mellan de oförsonligaste fiender.

 

 

Comments (3)

No comments yet»

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: