Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for Tyckt och tänkt

Den 27 januari – en dag värd att minnas

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz i Polen, det gigantiska utrotningslägret där nazisterna lyckades döda över en miljon människor, de flesta judar. I Västerås högtidlighålls denna dag varje år sedan 1999. Som representant för Samfundet Sverige-Israel har jag ingått i en grupp med representanter från kommunen, Ekumeniska rådet, Bio Elektra och Judiska föreningen som arbetat fram ett program för hela veckan 21-27 januari med kulmen den 27:e.

I Programmet ingick intressanta filmer som Sarahs nyckel, I gryningens timmar och Ninas resa, filmer som alla bygger på verkliga händelser under andra världskriget. Det gavs också en teaterföreställning ”Anne och Zef”. Anne i föreställningen är ingen mindre än Anne Frank och Zef en albansk pojke som mördades i samma ålder som Anne. I filmen möts de och drömmer om en framtid när världen inte längre är vansinnig. I programmet ingick också vittnesbörd från en överlevare. Inför en fullsatt hörsal i Stadsbiblioteket på torsdagkvällen intervjuades förintelseöverlevaren Susanna Christensen av Amanda Glans och Anna Agoston

På själva förintelsedagen den 27 januari kom regissören till filmen Ninas resa, huvudpersonens egen dotter, till Västerås vackra konstmuseum för att berätta om sitt liv som dotter till två välkända förintelseöverlevare, läkarna Jerzy och Nina Einhorn. Med stor värme och inlevelse berättade hon om sin mors räddning undan Warzawa-gettot. Ninas föräldrar flyttade i början av kriget från polska Lódz, till Warszawa, där de trodde att de skulle få det bättre. Så var det kanske i början men sakta började kriget krypa allt närmare, genom armbindlar med davidsstjärnor, utegångsförbud och en slutlig isolerande utflyttning till gettot. Nina kämpade hårt för att i gettot kunna ta sin studentexamen, medan hon bevittnade hur en efter en av hennes vänner försvann med tågen som förde dem till ett okänt öde österut. Genom stort mod, en otrolig viljestyrka, och med hjälp av en initiativrik och modig äldre bror, lyckades Nina ta sig ifrån gettot och överleva kriget och slutligen hamna i Sverige. Men vägen dit var lång, och ingenting blev som det var under den lyckliga tiden före kriget.

Innan Nina lämnade Polen hade hon träffat den unge studenten Jerzy Einhorn. Jerzy berättar om de första mötena med Nina i sin bok ”Utvald att leva”: ”Än i denna dag, slutet av sommaren 1996, kan jag inte förstå vad denna kloka, levnadsglada och söta, av alla omtyckta flicka med ovanligt snygga ben kunde se hos mig under de första åren efter att vi träffats”. På ett annat ställe säger han. ”Hon är det bästa som hänt mig i mitt liv”.

Dessa två, utomordentligt begåvade ungdomar, skulle med sin livsgärning visa att de med sin rika intellektuella utrustning och empati för människor skulle bli två lysande exempel på humanitet och insatser till mänsklighetens fromma. De tyska nazisterna kallade judar för Untermenschen. I själva verket var det de själva som bäst stämde in på den definitionen. Genom en förening av vanvett, idioti och ondska lyckades de beröva 6 miljoner judiska män, kvinnor och barn deras liv innan vansinnet kunde stoppas. Men Nina och Jerzy Einhorn blev ändå ”utvalda att leva”. Som vittnen till nazismens ondska blev  de till ovärderlig nytta för att vaccinera människor mot antisemitismens smittsamma sjukdom. Nu när de är borta efterlämnar de ett stort vakuum. Det blir vår ansvarsfulla uppgift att berätta om Förintelsen för våra barn, och barnbarn och barnbarns barn… Detta ohyggliga får aldrig hända igen.

Den ultimata girigheten

Världen är i den värsta ekonomiska krisen efter kriget. Hela den globala ekonomin och det finansiella systemet är i gungning. Experter på ekonomi ser ingen ljusning. Människor som sparar i aktier och fonder har fått se sina besparingar gå upp i rök. Bilindustrin, inte minst den svenska, kämpar för sin överlevnad. Miljontals jobb står på spel. Varslen duggar tätt och arbetslösheten stiger i lavinfart. Den ekonomiska tryggheten är ingen trygghet längre. Till och med pensionerna är i fara. Allting gungar och skakar efter en ekonomisk tsunami.

Det finns bedömare även inom näringslivet och bankvärlden som ser att den grundläggande orsaken är girigheten, som skapat en spekulations- och klippekonomi där jakten på snabba vinster och lättförtjänta pengar sätts framför långsiktiga investeringar och sunda finanser. Bakom oss har vi en rad skandaler inom näringslivet, där Skandiachefernas horribla bonusprogram och pensionsavtal toppar girighetsligan.

Löntagare och pensionärer tvingas i vissa fall rädda sin ekonomi genom att gå med på sänkta löner och pensioner. En genomsnittspensionär som tjänar 12000 kronor före skatt kommer att få sin månadsinkomst sänkt med 500 kr i framtiden. Men styrelsen för SEB-banken låtsades inte om den ekonomiska krisen. Istället beslutade man höja toppchefernas löner med 30-40 %. SEBs vd Annika Falkengren skulle få 2 miljoner i påökt per år. Som en liten jämförelse kan jag nämna att hela det pensionskapital jag arbetat ihop under 40 års heltidsarbete uppgår till 1,5 miljoner. Dessa pengar skall räcka till mig under de år jag får leva efter 65. I genomsnitt 20-25 år ska de pengarna räcka. Men en bank-vd får en större summa i påökt för ett enda år! Bara påöket är 167.000 kronor i månaden! För 2 miljoner kan en 65-åring leva gott i åtminstone 25 år till. Vad ska en bank-vd som redan har 583.000 kronor i månaden göra med 167.000 kronor till? Göra några dyra resor till månen?

Girigheten tycks sakna gränser. Den som har mest vill ha ännu mer. Det är ändå anmärkningsvärt att man inte begriper vilken dålig tajming det är att höja sina egna löner med skyhöga belopp samtidigt som övriga människors inkomster sjunker, eller helt faller bort. Men girigheten är som en sjukdom. Det är som en djävul som sitter bakom örat och hela tiden viskar: mer, mer, mer! Nej, en verklig chef, en verklig företagsledare, en verklig statschef borde istället säga: ”Nu måste vi som har mest vara solidariska mot alla våra löntagare och pensionärer och sänka våra löner vi också”. Tänk vilken sammanhållning det skulle skapa! Från statsminister och vd:ar till arbetare på golvet skulle vi alla stå tillsammans och rida ut stormen. En för alla och alla för en!  Nej, samla ihop och bunta ihop girighetsskurkarna, sätt dem i ett fångläger med enkel kost, och låt dem känna på vad knappa inkomster betyder. Det är inte girighet, utan givmildhet, som världen behöver, för att världen ska bli dräglig att leva i.

Hur tar vi vara på arvet efter Trons Värld?

Trons Värld var från början till slut ett trosprojekt. I förlitan på Guds ledning startade Krister Holmström tidningen som skulle bli väckelsens röst i två decennier. Hur kunde egentligen en liten tidning utan presstöd klara sig själv så länge som 20 år? Det är något av ett mirakel! Övrig kristen press, som Dagen, Världen Idag, Hemmets Vän m fl åtnjuter presstöd. Dagen hade t.ex. hela 15,2 miljoner kronor 2008. Visst fördes diskussionen också på Trons Värld om vi skulle söka presstöd under åren 2005-2006, men vi kom fram till att det skulle tvinga oss att ändra på tidningens innehåll och profil. Jakten på pengar borde inte få styra vad vi skulle skriva i tidningen, var vår klara hållning. Det var alltså en tidning som levde på egna meriter, skriven av människor som drevs av en brinnande iver att berätta om Guds verk i världen, och att sprida evangelium i Sverige. Trons Världs evangelisationsnummer gick ut i stora upplagor varje år. Varje morgon på redaktionen bad vi för tidningen, att den skulle få vara ett redskap för de goda nyheterna och Guds rikes utbredande. Själv träffade jag många människor på mina resor som kunde berätta vad tidningen betytt i deras liv. Nu är den här epoken, sorgligt nog, över. Frågan är vad som händer nu? Kommer nya pionjärer besjälade med gudomlig inspiration och vision att kliva fram? Eller kommer de kristna medier som redan finns att ta vara på arvet från Trons Värld och öppna sina sidor för material som varit Trons Världs kännemärke? Min bön är att det även i framtiden ska finnas medier som starkt och kompromisslöst står för sanningen.

Stefan  Sturesson

© 2009 Stefan Sturesson

Krister Holmströms röst har tystnat

Krister Holmström är inte längre ibland oss. Har just fått besked om att han gått hem till Herren den 30 december. Jag kan knappast fatta det. Jag hade förmånen att vara hans närmaste medarbetare, som nyhetsredaktör, på Trons Värld åren 2005-2006, innan redaktionen flyttades till Stockholm. Det var ett tungt arbete men oerhört stimulerande att på 2 journalister, plus lite frilansmaterial, producera en tidning som spände över Guds verk i hela världen samt med en specialsektion om Israel. Det var inga 40-timmarsveckor och dagarna innan pressläggning arbetade vi ofta till mitt i natten. Krister hade då varit huvudansvarig för tidningen i 18 år. Ändå gjorde han varje ledare med samma engagemang, djupa insikt och andliga skärpa. Tidningen var hans livsverk, han levde med den med ande, kropp och själ. Varje nummer var som en födelseprocess, ett resultat av bön och hårt arbete. Därför berörde och utmanade hans artiklar läsarna. Dessa intensiva, fruktbärande år, på Trons Värld, är för mig oförglömliga.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att när Krister lägger ner vandringsstaven, då läggs också tidningen ned. Väckelsens röst, tidningen med de goda nyheterna, har tystnat. Det är en stort förlust för kristenheten att Kristers kompromisslösa och vägledande undervisning och skärpta, djuplodande kommentarer inte längre når ut i kristenheten. Visst kommer kanske andra att göra något liknande, men varje människa är unik, med ett unikt uppdrag från Gud. Krister hörde och lydde kallelsen och fick vara ett av Guds trofasta vittnen i vår tid. Vi saknar dig Krister men glädjer oss över att du är hemma hos Gud. Nu ser du inte längre ”på ett dunkelt sätt”. Nu skådar du ”ansikte mot ansikte”.

Stefan Sturesson