Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for uppror

Vad händer i Syrien?

Det kokar i Syrien. Regimen slår tillbaka med järnhand. Vi känner igen mönstret från andra arabländer i uppror. Det är en ondskans och våldets spiral som följer en välkänd dramaturgi där finalen blir regimens fall. Men vad kommer sen?

 Våldet och mördandet är oförsvarligt, men det saknas analyser i rapporteringen. Är det verkligen så att regimen hela tiden skjuter fredliga, obeväpnade demonstranter? Eller förekommer det våld från båda sidor?  De som har följt mina inlägg om de arabiska upproren kan märka en viss skepsis mot hur händelserna rapporteras. Det framställs alltid som ”folkets” fredliga demonstrationer mot den brutala diktaturregimen. Frihetskamp mot diktatur och övergrepp. Är det verkligen ett så svartvitt scenario?

 Nu har det framkommit att mycket av det som sker i Syrien styrs från syrier i väst. En av de ledande aktivisterna, Abulsattar Attar, säger till Expressen:
- Vi som bor i Europa och USA styr upproret via sociala medier. Både islamister och ­liberaler stöder oss, men vi är inte al-Qaida, säger Attar. Attar bor i Belgien och ingår i ”Koalitionen för den syriska revolutionen”.

 När islamister ingår i ”frihetsrörelsen”, då undrar man vad det blir för frihet? För kvinnorna blir det definitivt ett långt steg tillbaka till ofrihet och förtryck. En av de platser där det varit största sammandrabbningar är staden Hamah i västra Syrien. Staden är ett starkt islamistiskt fäste, där regimen tidigare slagit ner ett islamistiskt uppror 1982. Kristna och muslimska alawiter flyr nu staden i fruktan för sina liv. Även i andra städer sker övergrepp av rebellerna. I staden Homs har alawitiska hem och butiker attackerats och sunnimuslimska familjer har blivit utsatta för hot och trakasserier.

 Den kände syriske poeten Adonis anser att upproret startats av och styrs av islamistiska krafter. Det fick honom att säga: “jag stöder inte protester som startar i moskéer”. Nu har han hamnat på rebellernas svarta lista och har all anledning att frukta för sitt liv. Det har också framkommit att människor tvingas att stödja rebellerna. En trebarnspappa berättar för Expressen att han hotats:

–       Jag har fått tre hotbrev den senaste veckan från okända människor. De hotar med att bestraffa mig om inte jag deltar i protesterna mot regimen.

En exilsyrier i Stockholm fruktar att islamisterna kommer att ta makten.

–       Folk är rädda för att islamister ska ta makten. Jag har hört folk på demonstrationer i Dayr az-Zawr ropa “alawiter till kistan och kristna till Beirut”, säger han.

 Islamister i andra länder utnyttjar också upproret. En av dem är den kände imamen Adnan al-Aaror. Han har ett eget tv-program på en satellitkanal som sänder från Saudiarabien. al-Aaror har utfärdat flera rasistiska fatwor både mot regimens anhängare och mot minoriteter i Syrien. al-Aaror har anhängare bland de konservativa sunnimuslimerna.

 Med andra ord, det är inte så enkelt att bara stödja den s.k. ”frihetsrörelsen”. Därmed inte sagt att den syriska regimen kan gå fri från skuld. Säkerligen är det ofta övervåld som används för att komma till rätta med upproret. Men demokrati i den arabiska världen tycks vara en utopi, till stor del beroende på splittringen mellan olika grupper som bekämpar eller hatar varandra. Det är med bävan jag inväntar den vidare utvecklingen i Syrien och andra delar av arabvärlden.

 

Advertisements

Apropå upproren i arabvärlden: Skall de värsta farhågorna besannas

Den 31 januari skrev jag följande på min blogg:

”Utvecklingen i Egypten kan ta en vändning med förskräckelse. Demokrati utkämpas inte med slagord på gatorna. Varför kräver inte folket en folkomröstning om landets ledning, istället för att bara kräva presidentens avgång? Nej, nu är det gatans parlament som tagit över. Jag är rädd för att en skrämmande framtid väntar det folkrika landet. Det befinner sig i vågskålen mellan kaos och islamistisk diktatur. Hela Mellanöstern kan komma att skakas.  Åt vilket håll ska pendeln slå?”

Jag frågade ”åt vilket håll ska pendeln slå?”, samtidigt som jag fruktade att det lutade åt islamistisk diktatur. Nu har det gått 3 månader och jag finner tyvärr att mina farhågor stärkts. Det vi ser är en förändring av historiska proportioner. Det var i Tunisien och Egypten det började, men efter 3 månader skakas stora delar av arabvärlden. Syrien, Jemen, Libyen, Qatar, Jordanien. Just nu är det värst i Syrien och Libyen. President Assad i Syrien kämpar för sin överlevnad som president genom att försöka krossa upproret med hjälp av militär. Närmare 1000 personer av hans eget folk har dödats för att kväsa upproret. I Libyen är flera västländer med USA i spetsen med och bombar Gadaffis ställningar, många har dödats på båda sidor och en av Gadaffis söner och dennes 3 barn har strukit med i en bombräd. Men kan allt detta våld leda till frihet och demokrati? Vi är många som hoppas det, men tillåt att jag tvivlar.

Det finns en demokratisk fasad i de olika upprorsrörelserna. Men överallt finns radikala muslimer som underblåser oroligheterna, för att när tillfälle ges ta över Mellanöstern. De radikala muslimerna har två mål;  dels att upprätta ett muslimskt kalifat i hela Mellanöstern, dels likvidera Israel. I Egypten märks redan starkt oroande förändringar. Den nya regimen börjat förfölja kristna och har stärkt förbindelserna med Iran. En majoritet av egyptierna vill säga upp fredsavtalet med Israel. Egypten har tidigare försökt förhindra vapensmugglingen mellan Egypten och Gaza. Nu pågår smugglingen för fullt den vägen. Tydligt är att situationen för Israels del kraftigt försämrats. Demonstranterna i Jemen stöds av Iran och det är bara en tidsfråga innan Jemens ledare måsta gå samma väg som Egyptens och Tunisiens.

Jag tycker inte om att säga, ”vad var det jag sa”, men det är tyvärr så att de farhågor jag uttryckte för 3 månader sedan är på väg att besannas. Vi kan bara stämma in i Benny Dagans, Israels ambassadör i Sverige, kommentar till händelseutvecklingen i arabvärlden: ”Vi hoppas på det bästa, men förbereder oss på det värsta”.

När ska världen genomskåda vad som sker? 

 

Upproret i Egypten

Det är sjunde dagen av upproret i Egypten. ”Vi hatar Mubarak”, ”Avgå Mubarak” skanderar allt större folkmassor. I mängden av protesterande syns alltfler långskäggiga män, troligen medlemmar av ”Muslimska brödraskapet”, moderorganisation till Hamas i Gaza. En av de skäggiga männen gråter. Han har suttit i fängelse för sin tro, minsann. Inte ett ord om alla de våldsdåd som Muslimska brödraskapet ligger bakom, mest spektakulärt mordet på president Anwar Sadat. Det är en rörelse som vill införa en regim där Koranen styr hela samhället, ett samhälle där kvinnorna stängs ute som i Iran, ett samhälle där minoriteterna, som de kristna kopterna, kommer att diskrimineras ännu hårdare än idag, ett samhälle där fel kärlek kan straffas med döden.

Jag säger inte att Mubarak är den ideala presidenten för Egypten. Kanske finns det någon som på ett skickligare sätt kan lotsa landet mot demokrati. Men att leda en nation med så stora inbyggda motsättningar, en nation där ett fritt val skulle kunna föra de militanta islamisterna till makten, är en nästan övermänsklig uppgift. Det är en balansakt på slak lina. Själva innebörden av demokrati är ju inte bara att komma till makten genom val, utan att värna allas rätt till yttrande- och åsiktsfrihet. Det kommer definitivt inte det muslimska brödaskapet att tillåta. De skanderande folkmassorna har bara ett krav, att Mubarak ska försvinna. De har ingen ledare, inget politiskt program. De har ingen aning om vad som ska komma istället. De har inte ens ställt sig frågan hur ett land ska kunna övergå till demokrati utan en politisk ledning. Om Mubarak-regimen störtas kommer de inbyggda motsättningarna att övergå i inbördes strider, då olika grupper ska försöka utnyttja vakumet för att erövra makten. I det läget kan militären välja att ta över för att rädda landet. Var det en militärdiktatur folket på gatorna kämpade för?

Utvecklingen i Egypten kan ta en vändning i förskräckelse. Demokrati utkämpas inte med slagord på gatorna. Varför kräver inte folket en folkomröstning om landets ledning, istället för att bara kräva presidentens avgång? Nej, nu är det gatans parlament som tagit över. Jag är rädd för att en skrämmande framtid väntar det folkrika landet. Det befinner sig i vågskålen mellan kaos och islamistisk diktatur. Hela Mellanöstern kan komma att skakas.  Åt vilket håll ska pendeln slå?