Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for Syrien

Straffaktion mot Assad-regimen?

Hörde jag rätt? Tänker verkligen USA:s president starta ett bombkrig mot Syrien, innan en ordentlig utredning gjorts om den förfärliga gasattacken? Tyvärr, verkar det så. För mig är det som att avrätta en misstänkt mördare innan utredning gjorts och domen fallit. Den engelske premiärministern fick bakläxa av sitt parlament, först bevis sedan kan man diskutera hur de skyldiga ska straffas. Men Obama verkar inte påverkas av Camerons reträtt.

Jag är ingen vän av Assad-regimen, men frågar man syriska minoritetsgrupper, t ex de kristna, vilka man föredrar: Assad eller rebellerna, så svarar de Assad. Skälet är att Assad-regimen ändå försökt att värna minoriteterna och deras säkerhet. Kristna syrier, även de som befinner sig i Sverige, bävar inför utvecklingen i Syrien. De fruktar att ett nytt sunni-muslimskt islamiststyre är på gång.

Hur kan man sätta igång en väpnad straffaktion utan att veta vem som är den skyldige? Självfallet förnekar båda sidor att de har någonting med gasattacken att göra. I en intervju återgiven i en amerikansk tidning (Los Angeles Times) säger Assad: ”Dessa anklagelser är befängda och utan någon som helst grund. Vi hade syriska trupper i området. Skulle regimen beordra gasattacker på den egna sidan. Ingen regim skulle göra något så vansinnigt. De här anklagelserna kommer i ett läge då den syriska armén gjort framsteg mot rebellerna”.

För den som vågar tänka någorlunda logiskt och självständigt är det snarare rebellsidan man borde titta närmare på. För hur cyniskt det än låter så är det rebellsidan som tjänar på attacken. Genom att iscensätta en attack som drabbar civilbefolkningen i ett område räknar man kallt med att nu måste världssamfundet ingripa, precis som man gjorde i Libyen. Finns det människor utan någon som helst medkänsla, som offrar oskyldiga människoliv för att uppnå sina syften? Ja tyvärr, vi har sett det alltför ofta bland militanta islamistgrupper.

FN-inspektörerna, som nu är i området, har inte till uppgift att undersöka vem eller vilka som är skyldiga. Deras mandat är endast att ta reda på om nervgas använts. En ytterst märklig bestämning av uppdraget. Är inte skuldfrågan den helt avgörande och mest intressanta frågan. Hur ska en rättvis dom kunna avkunnas utan att man leder i bevis vem som bär ansvaret.

Det finns gott om uppgifter på nätet, att rebellsidan använder gasen Sarin. Se t.ex. följande video-klipp: http://www.wnd.com/2013/08/video-shows-rebels-launching-gas-attack-in-syria/

Jag tror det vore ödesdigert med ett militärt ingripande i det här läget. Först måste skuldfrågan avgöras. Sedan måste det till en överenskommelse mellan Ryssland/Kina och USA om att pressa parterna till fredsförhandlingar. I den överenskommelsen måste det ingå ett totalt stopp av vapenleveranser till båda sidor. Det är inte mer vapen som behövs i Syrien, utan mindre!

Advertisements

Arabisk vår eller muslimskt kalifat?

En vecka före valet i Egypten är protesterna igång igen. Massiva demonstrationer på Tahirtorget, flertalet är islamister från Muslimska brödraskapet. Företrädare för demonstranterna säger att de är trötta på övergångsregeringen, de vill ha makten! Så säger de sanna demokraterna, de som inte kan vänta en vecka på att rösta. De nya protesterna kan provocera regimen till tuffa motåtgärder, och sätta stopp för det kommande valet.

I Syrien går nu protesterna mer och mer över i väpnat uppror. Att regimen då använder våld blir mer och mer begripligt. Finns det någon regim i världen som inte skulle möta våldsamma demonstrationer med våld? Missförstå mig inte. Det här är inget försvar för odemokratiska regimer. De har säkert blod på händerna. Men det märkliga är att olika upprorsgrupper vinner världens sympatier, utan att de avkrävs någon som helst deklaration vad de kämpar för.

 I såväl Egypten som Syrien lurar islamisterna i vassen. Vad de kämpar för borde vara uppenbart för pålästa människor. De vill skapa en muslimsk stat baserad på sharialagar. Det innebär förtryck av kvinnor och icke-muslimska minoriteter, dödsstraff att lämna islam, dödsstraff eller spöstraff för otrohetsbrott och mycket annat som är totalt oförenligt med mänskliga rättigheter och demokratiska principer. De har en totalt förvriden syn på demokrati, där islam står för den ”sanna” friheten.

I Tunisien, som redan hållit val, har islamisterna blivit det största partiet. De sägs vara moderata, men talar redan om att upprätta det sjätte kalifatet, något som även Al Qaida enligt egna uppgifter har som ett av sina viktigaste mål. I själva verket är det vad alla islamister drömmer om. Nu anser de att de har en historisk chans att förverkliga drömmen.

 När talibanerna tog makten i Afghanistan såg islamisterna detta som ett uttryck för att Jihad (”Det heliga kriget”) hade gått in i en ny fas. Kärnan till ett kalifat hade bildats där och bin Laden gick så långt att han betecknade talibanledaren Mullah Omar som ”Amir al-Mu’minin” (De trognas befälhavare) och jämförde direkt Afghanistan med Medina.

Det finns ett utkast till en konstitution för det moderna kalifatet. Idealstaten skall vara en totalitär diktatur utan lagstiftande församling och domstolsväsende. Medborgarnas privata levnadsförhållanden skall regleras av staten och sharialagarna.

När skall medierna och politikerna vakna upp och kritiskt granska dessa militanta religiösa rörelser och deras politiska mål?

Vad händer i Syrien?

Det kokar i Syrien. Regimen slår tillbaka med järnhand. Vi känner igen mönstret från andra arabländer i uppror. Det är en ondskans och våldets spiral som följer en välkänd dramaturgi där finalen blir regimens fall. Men vad kommer sen?

 Våldet och mördandet är oförsvarligt, men det saknas analyser i rapporteringen. Är det verkligen så att regimen hela tiden skjuter fredliga, obeväpnade demonstranter? Eller förekommer det våld från båda sidor?  De som har följt mina inlägg om de arabiska upproren kan märka en viss skepsis mot hur händelserna rapporteras. Det framställs alltid som ”folkets” fredliga demonstrationer mot den brutala diktaturregimen. Frihetskamp mot diktatur och övergrepp. Är det verkligen ett så svartvitt scenario?

 Nu har det framkommit att mycket av det som sker i Syrien styrs från syrier i väst. En av de ledande aktivisterna, Abulsattar Attar, säger till Expressen:
- Vi som bor i Europa och USA styr upproret via sociala medier. Både islamister och ­liberaler stöder oss, men vi är inte al-Qaida, säger Attar. Attar bor i Belgien och ingår i ”Koalitionen för den syriska revolutionen”.

 När islamister ingår i ”frihetsrörelsen”, då undrar man vad det blir för frihet? För kvinnorna blir det definitivt ett långt steg tillbaka till ofrihet och förtryck. En av de platser där det varit största sammandrabbningar är staden Hamah i västra Syrien. Staden är ett starkt islamistiskt fäste, där regimen tidigare slagit ner ett islamistiskt uppror 1982. Kristna och muslimska alawiter flyr nu staden i fruktan för sina liv. Även i andra städer sker övergrepp av rebellerna. I staden Homs har alawitiska hem och butiker attackerats och sunnimuslimska familjer har blivit utsatta för hot och trakasserier.

 Den kände syriske poeten Adonis anser att upproret startats av och styrs av islamistiska krafter. Det fick honom att säga: “jag stöder inte protester som startar i moskéer”. Nu har han hamnat på rebellernas svarta lista och har all anledning att frukta för sitt liv. Det har också framkommit att människor tvingas att stödja rebellerna. En trebarnspappa berättar för Expressen att han hotats:

–       Jag har fått tre hotbrev den senaste veckan från okända människor. De hotar med att bestraffa mig om inte jag deltar i protesterna mot regimen.

En exilsyrier i Stockholm fruktar att islamisterna kommer att ta makten.

–       Folk är rädda för att islamister ska ta makten. Jag har hört folk på demonstrationer i Dayr az-Zawr ropa “alawiter till kistan och kristna till Beirut”, säger han.

 Islamister i andra länder utnyttjar också upproret. En av dem är den kände imamen Adnan al-Aaror. Han har ett eget tv-program på en satellitkanal som sänder från Saudiarabien. al-Aaror har utfärdat flera rasistiska fatwor både mot regimens anhängare och mot minoriteter i Syrien. al-Aaror har anhängare bland de konservativa sunnimuslimerna.

 Med andra ord, det är inte så enkelt att bara stödja den s.k. ”frihetsrörelsen”. Därmed inte sagt att den syriska regimen kan gå fri från skuld. Säkerligen är det ofta övervåld som används för att komma till rätta med upproret. Men demokrati i den arabiska världen tycks vara en utopi, till stor del beroende på splittringen mellan olika grupper som bekämpar eller hatar varandra. Det är med bävan jag inväntar den vidare utvecklingen i Syrien och andra delar av arabvärlden.