Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for livet

Besök av Döden

Mina föräldrar har redan gått bort, det är många år sedan, men än idag finns de i mina tankar. Ofta! Men annars har inte Döden kommit nära för mig. Det närmaste var en arbetskamrat för många år sedan som dog i hjärntumör efter ett halvårskamp mot sjukdomen. Han var bara 25 år. Det gick inte att fatta vad som hände, en ung levnadsglad familjefar, som bara rycktes bort. Det fick mig att tänka på min egen bortgång, som alltså kan inträffa när som helst. Det är en smärtsam insikt att vi inte har några garanterade dagar. Livet ges, och livet tas, utan att vi kan göra någonting åt det. Utom möjligen en sak – att göra oss beredda!

Nu har jag redan levt ett långt fantastiskt liv. Fortfarande älskar jag livet, sätter värde på varje ny dag. Njuter av umgänget med nära och kära, njuter av skapelsens uppvaknande på våren, av naturens pulserande liv, av att ha alla sinnen i behåll, av att kunna gå, cykla, köra bil, resa, av att bo i ett underbart vackert land med fred, välstånd och frihet. Livet är en fantastisk gåva, som man kan förslösa eller ta vara på.

Sedan plötsligt gör sig Döden påmind igen. Inom loppet av några veckor har flera i min omgivning drabbats av en av de mest fruktansvärda sjukdomarna – cancertumör i hjärnan! En av dem avled förra veckan. Två av dem är opererade, genomgår strålning och kemoterapi, kämpar för sina liv. Sedan är det andra som gått bort hastigt. En avled i hjärtinfarkt efter att just börjat njuta av pensionärs-tillvaron och en nyinköpt husbil. En annan fick brott på kroppspulsådern och avled någon dag senare på sjukhuset. Ingen av dem var äldre än 63 år, några av dem yngre. Döden har verkligen gått hårt fram bland dem jag känner.

Dessa underbara, ännu verksamma, människor som rycktes bort för tidigt, var de beredda att dö? Jag vet inte. Det är lätt att skjuta de eviga frågorna framför sig.  Vi tror att vi äger livet, men i verkligheten gör vi inte det. Vi lånar det bara för en tid, sedan måste vi lämna kroppen att dö. Jag sa kroppen! Det är bara en del av oss som måste dö. Kroppen är inte hela människan. Var inte alltför fäst vid detta bräckliga tält som vi vandrar i här på jorden. Anden lever vidare! Vart går den när döden inträder? ”Eld vill till evighet, och eld begär av jorden det som inte jordens är”, skrev Sven Lidman i en dikt. Elden är en symbol för anden, som efter livet här på jorden släpps fri och som en frisläppt burfågel flyger iväg mot evigheten. Hela meningen med detta jordeliv är att göra oss beredda för detta ögonblick, då anden blir fri och går in i det nya livet.   Det är bara ett problem, det finns två möjligheter på andra sidan. Det är Bibeln mycket tydlig på.  Det finns ett innanför i gemenskap med en Gud som älskar oss, och det finns ett utanför, om vi under ett helt jordeliv vägrat att acceptera Gud i våra liv.  Detta utanförskap måste kännas bittert, när vi väl går in i evigheten och finner att vi ingenting kan göra för att komma in i den himmelska härligheten.

För egen del har jag bestämt, att släppa in Gud i mitt liv här på jorden. Det har inte gjort mig till en perfekt människa, men det har gjort mig till en trygg och lycklig människa, som lever i försoning och förlåtelse med hela min omvärld. Gud har gång på gång gjort sig känd i mitt liv, när jag har varit i nöd och svårigheter. Jag har lärt mig att gå till Gud med allt, och Han har fört mig igenom varje svårighet och satt mig på fast mark igen. Min tro har bara stärkts med åren. Om jag lever eller dör så är jag i Honom som har frälst mig och gett mig del av det eviga livet.

Skalden Dan Andersson blev bara 32 år gammal. Han dog på ett märkligt sätt. Han tog in på ett enkelt hotellrum i Stockholm den 15 september 1920. Dagen efter fann man honom livlös i sängen. Det fanns cyanväte kvar i madrassen efter behandling mot vägglöss. Han var ung, nygift, och mitt i en starkt skapande period.  Inte kunde han veta att Döden skulle komma på besök just då. Ändå kunde han skriva strax före sin död:

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min faders hus.

Dan Andersson hade brottats med de eviga frågorna, och strax före sin död verkade han beredd. Det visar i alla fall hans dikt. Vid 32 års ålder kunde han se fram emot att en dag gå in i den eviga världen:

Jag skall klappa så sakta på porten,

där ingen mer går ut,

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

Där i sömnen på hotellrummet kunde han tryggt överlämna sin kropp åt Döden, och hans ande svinga sig fritt mot högre rymder.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

Mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Till alla jag känner vill jag rikta uppmaningen – att likt Dan inte sluta brottas med de eviga frågorna! Mästaren säger: ” den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas”.

Advertisements