Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for islamism

De iskalla vindarna i Mellanöstern

Jag hörde till dem som skrev kritiskt om den ”arabiska våren” redan när upproren började. Samtidigt fick de olika oppositions- eller rebellrörelserna i arabvärlden världssamfundet – i form av media, regeringsföreträdare, FN – med sig från första början. Medierna beskrev upproren som folkets resning mot tyranni och förtryck. De utsända rapportörerna rapporterade nästan uteslutande från rebellperspektiv. Det var deras syn, deras bilder, deras lidande som kablades ut till medierna. I Libyen gick det så långt att västvärlden via NATO var inne och gav flygunderstöd (läs: flygbombningar) till rebellerna. I flera länder har nu rebellerna tagit över – Egypten, Tunisien, Libyen. Fortfarande lever illusionen att demokratin är på väg, men verkligheten ser helt annorlunda ut.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag följande:

”I såväl Egypten som Syrien lurar islamisterna i vassen. Vad de kämpar för borde vara uppenbart för pålästa människor. De vill skapa en muslimsk stat baserad på sharialagar. Det innebär förtryck av kvinnor och icke-muslimska minoriteter, dödsstraff att lämna islam, dödsstraff eller spöstraff för otrohetsbrott och mycket annat som är totalt oförenligt med mänskliga rättigheter och demokratiska principer. De har en totalt förvriden syn på demokrati, där islam står för den ”sanna” friheten.

I Tunisien, som redan hållit val, har islamisterna blivit det största partiet. De sägs vara moderata, men talar redan om att upprätta det sjätte kalifatet, något som även Al Qaida enligt egna uppgifter har som ett av sina viktigaste mål. I själva verket är det vad alla islamister drömmer om. Nu anser de att de har en historisk chans att förverkliga drömmen.”

Vi har redan fått islamistiskt styre i Egypten, Tunisien och Libyen. Man behöver inte vara utrustad med profetisk gåva för att inse vart det är på väg. Jag frågar mig bara, var har alla klarsynta tagit vägen? Jag hatar att säga ”vad var det jag sa?”, men denna gången har jag lust att fråga alla revolutionsromantiker just detta. Ni trodde på de unga besvikna revolutionärerna med sina mobiler och Facebook som ville ha förändring. Ni förstod inte att dessa bara utnyttjades som ”nyttiga idioter” för att bana väg för den islamistiska revolutionen. Kanske en del minns februarirevolutionen 1917 i Ryssland som hade demokratiska ambitioner och leddes av liberaler och socialister. Åtta månader senare tog kommunisterna makten och inledde ett skräckvälde som varade i över 70 år. De som längtade efter frihet och demokrati utnyttjades av mörkare krafter.

Jag undrar hur många som vet vad sharialagar innebär? Att det är en odemokratisk, kvinnodiskriminerande muslimsk lagstiftning som syftar till att bana väg för etablerandet av islam som styrelseskick i hela världen. Låt mig bara nämna några konsekvenser av sharia:

1) Jihad är en viktig del av sharia och definieras som “krig för att etablera Islam”. Detta är en skyldighet för alla muslimer för alla tider tills hela världen är underställd islamisk lag (Umdat al-Salik, avsnitt 9.0).

2) Alla muslimer har en religiös skyldighet att sträva mot att sharia införs över hela världen.

3) “Creeping Sharia” är den term som används för långsam, metodisk, avsiktlig frammarsch av islamisk lag i icke-muslimska länder. (eng. ‘Creep’ = smyga, krypa)

4) Officiella sharia-domstolar är redan verksamma i västländer ( t ex Storbritannien) med handläggning av ärenden som handlar om skilsmässa, våld i hemmet och finansiella tvister. Försök att införa sharia i domstolar runt om i Europa pågår. Studier visar att sharia också har tillämpats eller formellt erkänts i ett antal amerikanska domstolsbeslut.

5) Sharia befaller att drinkare och spelare ska piskas.

6) Sharia befaller män att slå sina fruar (t ex Koranen 4:38).

7) Sharia tillåter bokstavligen “öga för öga” och befaller att en tjuv måste få sin hand avhuggen.

8) All islamkritik av både muslimer och icke-muslimer, kritik av Koranen, sharia, Allah eller Muhammed anses vara “förtal” enligt islamisk lag och kan bestraffas med döden. Detta är en viktig orsak till varför moderata muslimer inte vågar tala ut om radikal Islam.

9) Islamisk lag föreskriver dödsstraff för en muslim som lämnar islam (dvs. apostasins “brott”).

10) Enligt islamisk lag kan muslimer ljuga för och bedra icke-muslimer om det gynnar Islam. Koranen instruerar muslimer att ljuga för icke-muslimer om sin tro och politiska syften för att skydda och sprida Islam. (Det finns många exempel på att dagens islamiska ledare säger en sak till västerländska medier och en annan till sina egna anhängare.)

Arabiska ledare som Mubarak (Egypten) och Assad (Syrien) har försökt hålla emot denna utveckling. De har försökt skapa ett styre där även minoriteter kunnat samexistera med majoriteten. Både i Egypten och Syrien har de kristna skyddats av regimen. Detta sagt, utan att försvara våld och övergrepp, som dessa ledare kan ha begått. Men med deras fall försvinner skyddet för minoriteterna och vägen öppnas istället för islamistiska regimer med införande av sharialagar som första steg till en islamistisk diktatur.

Den enda demokratiska staten i Mellanöstern är fortfarande Israel. Ändå är det just den som saknar stöd från världssamfundet. Minsta s.k. befrielserörelse (läs: terrorrörelse) får omvärldens stöd. Men en av världens mindre demokratiska stater som befinner sig i en ytterst fientlig omgivning får ta emot kritik, beskyllningar och grova skällsord av världens länder när det försvarar sig. Konflikten med Gaza är ett talande exempel. Egentligen borde det vara lätt och självklart att ta ställning för Israel när Hamas i Gaza sänder sina raketer mot civila mål i Israel. Israel överlämnade hela området till den Palestinska myndigheten 2005. Hela området blev palestinskt. Inte en enda israelisk bosättare eller soldat fanns kvar. Det fanns ingen blockad mot Gaza då. Israels förhoppning var att Gaza-borna skulle ta chansen och bygga upp ett fredligt och blomstrande Gaza. Men Hamas utnyttjade istället situationen och tog makten från sina palestinska bröder i en blodig kupp 2007. Nu skulle befrielsen av hela Palestina inledas. Raketattackerna från Gazaremsan mot civila i Israel blev därefter allt fler. Israel tvingades kontrollera införseln av varor till området för att förhindra vapensmuggling. Men genom ett nät av tunnlar mellan Egypten och Gaza fortsätter ändå smugglingen. Sedan Hamas maktövertagande har omkring 9000 avfyrningar gjorts mot israelisk civilbefolkning! Och raketerna skjuter längre och längre och har större och större sprängkraft.

När Israel försöker stoppa beskjutningen är det deras rätt och skyldighet att göra så. Även de som håller med om detta har beskyllt Israel för att ta till oproportionerligt våld! Detta är ett mycket märkligt och illa genomtänkt påstående. Skulle Israel skicka in proportionellt antal raketer i Israel skulle det Gaza vi ser idag inte existera! Verkligheten är ju att Israel agerar med största återhållsamhet för att minimera dödsoffren. De har inget intresse av att döda civila. Deras enda mål är att stoppa raketbeskjutningen. Det är hög tid att omvärlden lägger ansvaret där det hör hemma – hos Hamas och andra fiender till Israel.

Det finns ingen vår i Mellanöstern. Den kom av sig innan den börjat. Nu är det iskalla vindar som blåser. Resultatet ser vi i allt större flyktingströmmar till Sverige och andra västländer. Men det finns en längtan efter frihet i varje människas bröst. Måtte den längtan kunna bryta isen, så att vi någon gång i framtiden får se en riktig vår bryta fram.

 

Arabisk vår eller muslimskt kalifat?

En vecka före valet i Egypten är protesterna igång igen. Massiva demonstrationer på Tahirtorget, flertalet är islamister från Muslimska brödraskapet. Företrädare för demonstranterna säger att de är trötta på övergångsregeringen, de vill ha makten! Så säger de sanna demokraterna, de som inte kan vänta en vecka på att rösta. De nya protesterna kan provocera regimen till tuffa motåtgärder, och sätta stopp för det kommande valet.

I Syrien går nu protesterna mer och mer över i väpnat uppror. Att regimen då använder våld blir mer och mer begripligt. Finns det någon regim i världen som inte skulle möta våldsamma demonstrationer med våld? Missförstå mig inte. Det här är inget försvar för odemokratiska regimer. De har säkert blod på händerna. Men det märkliga är att olika upprorsgrupper vinner världens sympatier, utan att de avkrävs någon som helst deklaration vad de kämpar för.

 I såväl Egypten som Syrien lurar islamisterna i vassen. Vad de kämpar för borde vara uppenbart för pålästa människor. De vill skapa en muslimsk stat baserad på sharialagar. Det innebär förtryck av kvinnor och icke-muslimska minoriteter, dödsstraff att lämna islam, dödsstraff eller spöstraff för otrohetsbrott och mycket annat som är totalt oförenligt med mänskliga rättigheter och demokratiska principer. De har en totalt förvriden syn på demokrati, där islam står för den ”sanna” friheten.

I Tunisien, som redan hållit val, har islamisterna blivit det största partiet. De sägs vara moderata, men talar redan om att upprätta det sjätte kalifatet, något som även Al Qaida enligt egna uppgifter har som ett av sina viktigaste mål. I själva verket är det vad alla islamister drömmer om. Nu anser de att de har en historisk chans att förverkliga drömmen.

 När talibanerna tog makten i Afghanistan såg islamisterna detta som ett uttryck för att Jihad (”Det heliga kriget”) hade gått in i en ny fas. Kärnan till ett kalifat hade bildats där och bin Laden gick så långt att han betecknade talibanledaren Mullah Omar som ”Amir al-Mu’minin” (De trognas befälhavare) och jämförde direkt Afghanistan med Medina.

Det finns ett utkast till en konstitution för det moderna kalifatet. Idealstaten skall vara en totalitär diktatur utan lagstiftande församling och domstolsväsende. Medborgarnas privata levnadsförhållanden skall regleras av staten och sharialagarna.

När skall medierna och politikerna vakna upp och kritiskt granska dessa militanta religiösa rörelser och deras politiska mål?

Har vi inte lärt något av vad som hände i Iran?

Svenska medier talar med gillande och beundran om den ”arabiska våren”. ”Det är dags för en ny generation att kliva fram. Hela världen skulle behöva en arabisk vår”, skriver till exempel Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.  Hur är det möjligt att våra politiska kommentatorer har blivit så aningslösa? Har man inte lärt något av historien? Ser man inte de oroande tecknen från Egypten, Syrien, Tunisien och Libyen? Ökat hat mot västerlandet, ökat hat mot Israel, förföljelse av minoriteter, islamister som vädrar morgonluft och ser möjligheter att islamisera land efter land i Mellanöstern. Det handlar inte om islamofobi, utan att se verkligheten som den är, utan skygglappar eller blinda fläckar.

Även pålästa vänner och kolleger ser med positiv förväntan på utvecklingen i dessa länder med ”arabisk vår”. Man menar att det är unga människor, studenter, den arabiska internet-generationen, som ligger bakom upproren. Det är unga frustrerade människor, inte minst unga kvinnor, som nu kräver sin frihet.  De har levt under diktatur i hela sitt liv och har nu nått en punkt då de är beredda att slåss för sin frihet. Visst, det låter bra, och visst är det sant att många i proteströrelsen just är dessa unga rebeller. Men det går inte blunda för de oroande tecknen på att islamister nu ser möjligheter att utnyttja situationen för att uppnå inflytande över utvecklingen.

Vad hände egentligen i Iran i slutet av 70-talet? Shahen hade suttit vid makten i närmare 40 år. Han hade förbjudit politiska partier och gjort sig själv till envåldshärskare. Visst tillät han en modernisering av landet, framväxten av en välutbildad medelklass, men demokrati stod han emot så länge han satt vid makten. det folkliga missnöjet växte, en proteströrelse växte fram bland studenterna, och i Paris satt ayatollah Khomeiny och förberedde revolutionen. Hans hetsande predikningar som spydde hat mot västerlandet spelades in i Paris och spelades upp med hjälp av högtalare från landet minareter. När Khomeiny anlände till Teheran var han revolutionens självklare centralfigur och fick stöd från alla folkgrupper, från studenter till mullor. De förstod inte vad som skulle komma, de hade utnyttjats som ”nyttiga idioter” för att tjäna islamismens syfte – skapandet av en islamistisk diktatur med ännu hårdare nypor än shahens. Och denna diktatur håller sig fortfarande kvar vid makten efter drygt 30 år.

 Ser inte dagens politiska bedömare den uppenbara risken att den ”arabiska våren” tar samma riktning som den iranska revolutionen? Varför är ofta vänstern mest aningslös? Är det gammal revolutionsromantik som sitter i blodet? Är det därför man ser med förståelse till och med på kravaller och vandalisering i engelska städer? Det är dags att fråga sig vad dessa rörelser kämpar för, inte vad de kämpar emot! Är det verklig frihet eller är det vilseledande skönskrivningar av den ”fred och frihet” som följer när den islamistiska revolutionen har segrat. 

Vad händer i Syrien?

Det kokar i Syrien. Regimen slår tillbaka med järnhand. Vi känner igen mönstret från andra arabländer i uppror. Det är en ondskans och våldets spiral som följer en välkänd dramaturgi där finalen blir regimens fall. Men vad kommer sen?

 Våldet och mördandet är oförsvarligt, men det saknas analyser i rapporteringen. Är det verkligen så att regimen hela tiden skjuter fredliga, obeväpnade demonstranter? Eller förekommer det våld från båda sidor?  De som har följt mina inlägg om de arabiska upproren kan märka en viss skepsis mot hur händelserna rapporteras. Det framställs alltid som ”folkets” fredliga demonstrationer mot den brutala diktaturregimen. Frihetskamp mot diktatur och övergrepp. Är det verkligen ett så svartvitt scenario?

 Nu har det framkommit att mycket av det som sker i Syrien styrs från syrier i väst. En av de ledande aktivisterna, Abulsattar Attar, säger till Expressen:
- Vi som bor i Europa och USA styr upproret via sociala medier. Både islamister och ­liberaler stöder oss, men vi är inte al-Qaida, säger Attar. Attar bor i Belgien och ingår i ”Koalitionen för den syriska revolutionen”.

 När islamister ingår i ”frihetsrörelsen”, då undrar man vad det blir för frihet? För kvinnorna blir det definitivt ett långt steg tillbaka till ofrihet och förtryck. En av de platser där det varit största sammandrabbningar är staden Hamah i västra Syrien. Staden är ett starkt islamistiskt fäste, där regimen tidigare slagit ner ett islamistiskt uppror 1982. Kristna och muslimska alawiter flyr nu staden i fruktan för sina liv. Även i andra städer sker övergrepp av rebellerna. I staden Homs har alawitiska hem och butiker attackerats och sunnimuslimska familjer har blivit utsatta för hot och trakasserier.

 Den kände syriske poeten Adonis anser att upproret startats av och styrs av islamistiska krafter. Det fick honom att säga: “jag stöder inte protester som startar i moskéer”. Nu har han hamnat på rebellernas svarta lista och har all anledning att frukta för sitt liv. Det har också framkommit att människor tvingas att stödja rebellerna. En trebarnspappa berättar för Expressen att han hotats:

–       Jag har fått tre hotbrev den senaste veckan från okända människor. De hotar med att bestraffa mig om inte jag deltar i protesterna mot regimen.

En exilsyrier i Stockholm fruktar att islamisterna kommer att ta makten.

–       Folk är rädda för att islamister ska ta makten. Jag har hört folk på demonstrationer i Dayr az-Zawr ropa “alawiter till kistan och kristna till Beirut”, säger han.

 Islamister i andra länder utnyttjar också upproret. En av dem är den kände imamen Adnan al-Aaror. Han har ett eget tv-program på en satellitkanal som sänder från Saudiarabien. al-Aaror har utfärdat flera rasistiska fatwor både mot regimens anhängare och mot minoriteter i Syrien. al-Aaror har anhängare bland de konservativa sunnimuslimerna.

 Med andra ord, det är inte så enkelt att bara stödja den s.k. ”frihetsrörelsen”. Därmed inte sagt att den syriska regimen kan gå fri från skuld. Säkerligen är det ofta övervåld som används för att komma till rätta med upproret. Men demokrati i den arabiska världen tycks vara en utopi, till stor del beroende på splittringen mellan olika grupper som bekämpar eller hatar varandra. Det är med bävan jag inväntar den vidare utvecklingen i Syrien och andra delar av arabvärlden.

 

Apropå upproren i arabvärlden: Skall de värsta farhågorna besannas

Den 31 januari skrev jag följande på min blogg:

”Utvecklingen i Egypten kan ta en vändning med förskräckelse. Demokrati utkämpas inte med slagord på gatorna. Varför kräver inte folket en folkomröstning om landets ledning, istället för att bara kräva presidentens avgång? Nej, nu är det gatans parlament som tagit över. Jag är rädd för att en skrämmande framtid väntar det folkrika landet. Det befinner sig i vågskålen mellan kaos och islamistisk diktatur. Hela Mellanöstern kan komma att skakas.  Åt vilket håll ska pendeln slå?”

Jag frågade ”åt vilket håll ska pendeln slå?”, samtidigt som jag fruktade att det lutade åt islamistisk diktatur. Nu har det gått 3 månader och jag finner tyvärr att mina farhågor stärkts. Det vi ser är en förändring av historiska proportioner. Det var i Tunisien och Egypten det började, men efter 3 månader skakas stora delar av arabvärlden. Syrien, Jemen, Libyen, Qatar, Jordanien. Just nu är det värst i Syrien och Libyen. President Assad i Syrien kämpar för sin överlevnad som president genom att försöka krossa upproret med hjälp av militär. Närmare 1000 personer av hans eget folk har dödats för att kväsa upproret. I Libyen är flera västländer med USA i spetsen med och bombar Gadaffis ställningar, många har dödats på båda sidor och en av Gadaffis söner och dennes 3 barn har strukit med i en bombräd. Men kan allt detta våld leda till frihet och demokrati? Vi är många som hoppas det, men tillåt att jag tvivlar.

Det finns en demokratisk fasad i de olika upprorsrörelserna. Men överallt finns radikala muslimer som underblåser oroligheterna, för att när tillfälle ges ta över Mellanöstern. De radikala muslimerna har två mål;  dels att upprätta ett muslimskt kalifat i hela Mellanöstern, dels likvidera Israel. I Egypten märks redan starkt oroande förändringar. Den nya regimen börjat förfölja kristna och har stärkt förbindelserna med Iran. En majoritet av egyptierna vill säga upp fredsavtalet med Israel. Egypten har tidigare försökt förhindra vapensmugglingen mellan Egypten och Gaza. Nu pågår smugglingen för fullt den vägen. Tydligt är att situationen för Israels del kraftigt försämrats. Demonstranterna i Jemen stöds av Iran och det är bara en tidsfråga innan Jemens ledare måsta gå samma väg som Egyptens och Tunisiens.

Jag tycker inte om att säga, ”vad var det jag sa”, men det är tyvärr så att de farhågor jag uttryckte för 3 månader sedan är på väg att besannas. Vi kan bara stämma in i Benny Dagans, Israels ambassadör i Sverige, kommentar till händelseutvecklingen i arabvärlden: ”Vi hoppas på det bästa, men förbereder oss på det värsta”.

När ska världen genomskåda vad som sker? 

 

Västvärldens oförmåga att förstå islamismen

Västvärlden har svårt att förstå skeendet i Mellanöstern. Den tolkar skeendet utifrån västerländska frihets- och frigörelsebegrepp. De förmår inte se de väldiga förändringarna i muslimvärlden, när en stor religion övergår till en politisk, fascistoid rörelse med världserövrarambitioner. En f.d. palestinsk terrorist och självmordsbombare, Walid Shoebat, säger: ”73 procent av den arabiska världen stöder idag jihadideologin”. Vad Shoebat försöker  säga är att en majoritet av arabvärlden, mer än 150 miljoner människor, är beredda att offra sina egna liv för att döda judar och kristna. Denna världsvida islamofascistiska rörelse talar om en strategi för att erövra världen för islam: genom att först besegra lördagsfolket (judarna) sedan söndagsfolket (de kristna).

USA och deras allierade hade onekligen ett gott syfte när de ingrep i Irak och störtade diktaturregimen. De trodde att det irakiska folket, befriat från tyrannen, skulle ta chansen att med fredliga medel bygga ett fritt och demokratiskt Irak. Man förstod inte vilka demokratihatande krafter man släppte lös. Irak efter Saddam blev istället ett Irak i kaos, motsättningar och blodig terror. Olika militanta sunni- och shiamuslimska grupper har gjort Irak till en hatets, våldets och dödens arena. Grupperna bekämpar varandra, samtidigt som många av dem bekämpar regimen och den amerikanska militära närvaron. De spränger sitt eget folk i luften och tycks inte värdera människoliv. Men de tycks ha en ännu viktigare gemensam fiende – västvärlden och demokratin, som de hatar intensivt. De drömmer om ett rike där Islam råder oinskränkt och där människors rätt att tro och tänka fritt är en styggelse.

Genom ingripandet i Irak kunde den shiamuslimska majoriteten ta makten, en folkgrupp som står under starkt inflytande från Iran, som också är shiamuslimskt. Källor jag har, som känner den iranska situationen inifrån, menar att den största orsaken till våldet och kaoset i Irak är Iran. Iran är en stormakt i Mellanöstern och styrs av en fanatisk religiös regim med muslimska mullor i spetsen. Som sitt verktyg har man den karismatiske presidenten Ahmadinejad, som skryter med hur många han har dödat, och ständigt i sina tal angriper Israel, som enligt presidenten borde utplånas från kartan. Irans mål är att destabilisera Irak och så småningom upprätta en shiamuslimsk lydregim där. Därför finansierar och tränar Iran shiamuslimska terrorgrupper och självmordsbombare. Många av de vapen som är i omlopp kommer också från Iran.

Hotet från mullorna i Iran upplevs i Israel så starkt att en professor i historia vid Ben Gurion-universitetet i Beersheba, Benny Morris, skrivit en skakande artikel om vad han kallar ”Den andra Förintelsen”. Vad artikeln handlar om är den förintelse av Israel som planeras helt öppet av den iranska regimen. Han beskriver den totala förödelse några få iranska atombomber kunde åstadkomma i Israel:  ” Mot ett land av Israels storlek och form (en långsmal landyta av 8 000 kvadratkilometers storlek), räcker förmodligen fyra eller fem direktträffar: Inget mer Israel. Drygt en miljon israeler i Tel Aviv, Haifa och Jerusalem med omnejd kommer att dö omedelbart. Miljontals människor kommer att få svåra strålningsskador. Israel har cirka sju miljoner invånare. Ingen iranier kommer att se eller vidröra en israel. Det kommer att gå mycket opersonligt tillväga”. Så ser den hotbild som Israel står inför utan att världen tycks vara beredd att ingripa. Beror USAs handlingsförlamning i den här frågan på att Iran stöds av både Kina och Ryssland?

Västvärlden måste vakna upp inför hotet från den islamofascistiska rörelsen. Det som sker i Israel och dess närmaste omvärld är ett talande exempel på vad som väntar även på en global nivå. Israel får idag ensamt kämpa mot starka jihadinspirerade terror-rörelser som vill stoppa varje försök till fred, demokrati och stabilitet. Irans ande svävar över Palestina. Kaoset och dödandet har som mål att destabilisera Israel och bana vägen för ett muslimskt maktövertagande. Irans president talar i termer som ”idag Karbala, imorgon Jerusalem”. Karbala är en shiamuslimsk helig plats i Irak. För shiamuslimerna kommer den näst efter Mecka i helighet. Stormakten Irans inblandning i Israel-Palestina-konflikten, och det uttalade hotet att utradera staten Israel, borde vara en väckarklocka för den fria världen. Ska den lilla judiska staten Israel än en gång stå ensam mot de mäktiga islamiska diktaturernas aggression, denna gång försedda med kärnvapen?  Tänk om Västvärlden kunde förstå att den kamp Israel utkämpar idag måste Europa och USA utkämpa imorgon! Berikade av den insikten skulle man också förstå att stödja Israel.

Dagen efter ”Messias kommer”-mötet

Islamismens fula tryne stack upp igen. 130 dödade, minst 500 skadade mitt i centrala Bagdad. I Allahs namn mördas oskyldiga människor bara för att de råkar befinna sig där terroristerna placerat sina bomber. Dådet sägs vara riktat mot den politiska processen i Irak. Med det menas demokratin. Demokratin är det röda skynket för dessa hatiska, fanatiska islamister. Den frihet som demokratin ger är ett hot mot en religion som stänger in kvinnor i ”burkor” och förmenar människor friheten att välja själva hur de ska leva.

Igår talade vi om världsläget i ”Israel och Bibeln”-mötet. Islamismen och jihadismen var ett ämne som berördes. Ett annat var miljöförstöringen. Jag berättade om förstöringen av världshaven, bl.a. genom plastsopor. Se ett inslag om detta på Vetenskapsmagasinet. Klicka på länken: http://svtplay.se/v/1715471/vetenskapsmagasinet/del_7_av_10, så kan du se en vetenskaplig rapport om hur illa det står till i Stilla Havet.

Nästa Israel och Bibel-möte äger rum den 28 november i Korskyrkan då Daniel Viklund talar. Min önskan och dröm är att vi ska bli många fler som deltar i dessa möten. Pastorer, ungdomsledare, präster och lekmän – alla behöver få tag i Bibelns undervisning om Israel.

– Varför pratar ni så mycket om Israel? , var det någon som frågade. Då vill jag kontra med: – Varför talar Gud så mycket om Israel? Hela Bibeln är full av budskap om Israel. Jesus, när han vandrade här på jorden, talade mycket om Israel. Tydligen måste det vara viktigt i Guds ögon. Så varför skulle vi undanhålla människor denna undervisning om Israel. Den är nära sammankopplad med församlingens och Israels roll i den yttersta tiden, frälsningen och med Messias förestående ankomst. Minst sagt högaktuellt!