Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for demokrati

Israel – det demoniserade mönsterlandet

I majnumret av Shalom över Israel handlar min ledare om Israel – det demoniserade mönsterlandet. Hur kan jag skriva så? Inget land är väl perfekt, varken Israel, Sverige eller något annat land. Nej, det är sant, men Israel framstår ändå som en modell för länderna i regionen, dels genom sin väl fungerande demokrati, dels genom sin sociala, tekniska och ekonomiska utveckling, som under fredliga förhållanden skulle kunna hjälpa till att utveckla hela regionen.

 Man måste ändå fråga sig varför ett land, bland alla världens länder, får oproportionerligt mycket kritik? Dessutom, när man synar kritiken, så är den sällan befogad, eller sanningsenlig. Hur kan det vara så, att ett litet land som sedan sin tillkomst 1948 levt under ständigt krigs- och terrorhot, och utkämpat krig efter krig för sin existens, ovanpå allt detta ständigt måste värja sig mot kritik och fördömanden. Inte ens grymma diktaturländer som Nordkorea, Iran, Syrien eller Libyen har fått tillnärmelsevis så mycket kritik som Israel. Det pågår t.o.m. en debatt som handlar om att avveckla den judiska staten. Det mest förföljda folket i världen skulle berövas sin enda fristad och läggas under arabisk-muslimsk hegemoni!

 Antisemitismens ondskefulla väsen har ständigt genom århundradena förföljt judarna, detta plågade och hatade folk. Möjligen trodde många att slutpunkten för detta var Förintelsen. Efter Förintelsen skulle det vara omöjligt att demonisera en så förföljd och utrotningshotad folkgrupp. Men att judarna fick en egen stat blev den tändande gnistan till ännu en antisemitisk våg, starkare än någonsin. Hitlers och nazismens mest vulgära hatargument har nu tagits över av arab- och muslimvärlden. Hitlers bok Mein Kampf är en bestseller i flera arabländer. Antisemitismen inplanteras i barnen med modersmjölken.

 I arabvärlden är det inte ens uppseendeväckande att höra en judefientlig predikan i moskén. En predikan som i Sverige skulle kunna leda till åtal för hets mot folkgrupp, kan i t ex palestinska områden passera som något högst godtagbart, kanske rentav efterföljansvärt. Den av den palestinske presidenten Abbas utsedde stormuftin av Jerusalem, Mohammad Hussein, talade för en tid sedan på ett Fatah-möte som sändes på palestinsk TV. Han citerade då en hadith (en muslimsk berättelse om vad profeten Muhammed sade och gjorde) som säger att ”det är muslimers plikt att döda judar”. När journalister konfronterade honom med hans uttalande konstaterade han bara att han citerade en hadith. Stormuftin togs också i försvar av en palestinsk minister Mahmoud Al-Habbash.

 Den israeliska blockaden mot Gaza har fått de antisemitiska utbrotten att nå nya höjder. Blockaden syftar inte till att svälta ut Gaza-borna, utan enbart till att förhindra att Hamas bygger upp sin militära kapacitet, som kraftigt försvagades i kriget 2009. Alla tänkbara förnödenheter som Gazaborna behöver för sitt uppehälle förs in landvägen via Israel utan att några hinder läggs i vägen. Ändå så var det svenska ”fredsaktivister” med på Ship to Gaza-båtarna, vars syfte var att bryta blockaden mot Gaza. I media framstod man som fredliga hjälparbetare som kom till de ”svältande” Gaza-bornas undsättning. I själva verket deltog man i en allt annat än fredlig aktion för att stödja Hamas och göra det möjligt att återuppta vapensändningarna till den blodbesudlade regimen i Gaza. Några svenskar var med på det turkiska fartyget Mavi Marmara, som visade sig ha en stor grupp turkiska militanta palestina-aktivister ombord. När de närmade sig Gazas farvatten anropades de av ett israeliskt örlogsfartyg: ”Mavi marmara, ni närmar er ett fientligt område som är under sjöblockad. Den israeliska regeringen stöder leverans av humanitära förnödenheter till civilbefolkningen i Gaza och inbjuder er att angöra hamnen i Ashdod. Efter lossning av lasten kan ni återvända till er hemmahamn.”

 Om nu målet var att hjälpa Gaza humanitärt var ju onekligen Israels erbjudande, under rådande omständigheter, generöst. Men svaret som kom från Mavi Marmara var allt annat än kompromissvilligt. Det var dessutom kryddat med kraftuttryck som inte gör sig i tryck i en kristen tidning: ”Knip er dj-a käft. Åk hem till Auschwitz. Vi hjälper araberna att bekämpa USA. Glöm inte 11:e september!” Det här säger det mesta om mentaliteten hos dessa så kallade aktivister, som sedan gick till angrepp mot de bordande israeliska soldaterna med det uppenbara syftet att döda dem.

Ett annat sätt att exploatera Gaza-kriget är genom propaganda-film under skenet av att vara dokumentär. Den norske regissören Vibeke Lokkeberg producerade filmen Gazas tårar, som är ett mästerstycke i konsten att framkalla hat mot Israel. Hon har tydligt deklarerat sina åsikter offentligt: ”Man kan inte lura människor hur länge som helst. En humanitär flottkonvoj gick till Gaza för att leverera nödhjälp, israelerna dödade människorna ombord. Israelerna respekterar inte någon.”

Men Lars Adaktusson som själv rapporterat från Gaza som utrikeskorrespondent för SVT dömer ut Lokkebergs film totalt: ”Filmen är ett hopklipp av sekvenser från kriget 2008-2009 mellan Israel och Hamas – döda, lemlästade och föräldralösa palestinska barn exploateras på ett sätt som kanske aldrig skett tidigare. Resultatet blir en brutal studie i mänskligt lidande, ett propagandanummer utan minsta ansats till helhet där Hamas regisserar och där den terrorstämplade gruppens eget ansvar för självmordsdåd och attacker mot civila förbigås med tystnad.”

 På detta sätt pågår demoniseringen av Israel dag ut och dag in. Inte ens våra public service-kanaler kan värja sig mot propagandan och vrångbilderna. Var finns den kritiska granskningen av källorna? Vem vågar angripa dagens grova antisemitism som ofta går under förklädnad av Israelkritik och antisionism? Israel är en liten demokratisk ö i ett stormigt hav av instabila diktaturregimer, Israelhatande terroriströrelser och religiösa extremister som vill Israels utplånande. Man måste beundra Israel som under sådana omständigheter ändå kunnat utveckla sitt land socialt och ekonomiskt, så att det framstår som en lysande förebild för hela sin omvärld.


Israel – en demokratisk ö i ett hav av förtryck och ofrihet

Än en gång på väg till Israel kan jag inte låta bli att reflektera över vilket land jag är på väg till. Inget land ger mig så mycket positiv energi, så många upplevelser av glädje, hopp och framtidstro. Israel lever under mycket pressade förhållanden med fientliga grannar, ändå kan man bibehålla och utveckla en levande demokrati, som står i skarp kontrast till omgivningens skriande brist på demokrati och frihet.

Att leva i en västerländsk demokrati är drömmen för många av världens människor. Strömmen av flyktingar från Mellanöstern och Afrika till Europa och USA är en flykt från ofrihet och förtryck till en värld där frihet och människovärde är omistliga tillgångar. Människor flyr inte till andra länder med odemokratiska system. Det är den verkliga friheten som hägrar – och den finns i väst!

När vi blickar ut över dagens Mellanöstern är det få ljuspunkter som kan skönjas. Libanon var en gång en spirande demokrati. Idag ligger Libanons demokrati i spillror. Syriens intervention, den totalitära islamismens frammarsch genom Hizbollah, mördandet av demokratiskt valda ledare har för lång tid framöver släckt hoppet om demokrati i Libanon.

De palestinska områdena förrättade ett val 2006 – och valde Hamas, en organisation som vill utplåna Israel och islamisera hela Palestina, inklusive det nuvarande Israel. Omvärldens milda reaktioner förvånar. I sin naivitet tycks många västländer tänka, att detta i alla fall var ett demokratiskt val, ett steg åt rätt håll. Kanske hoppas man att Hamas nu kommer att utvecklas i en mer demokratisk riktning. Detta är dock en from men orealistisk förhoppning.

Demokrati handlar om mer än om att hålla ett val. Om en antidemokratisk organisation i Sverige eller något annat demokratiskt land, skulle vinna ett val, vore det början till slutet för vår demokrati. I de palestinska områdena finns inte ens någon som helst demokratisk tradition att bygga på. För att ett land ska kunna kallas demokratiskt krävs det till exempel tolerans mot minoriteter. Pressfrihet och yttrandefrihet måste vara en självklarhet. Människor som blir illa behandlade av myndigheter måste kunna få sin rätt prövad i oberoende domstolar.

Finns det något land i Mellanöstern som uppvisar dessa demokratiska kännetecken? Ja, men bara ett. Landet heter Israel. Trots att landet lever under ett ständigt krigshot från sina grannländer och från palestinska terrorgrupper kan man slå vakt om sina demokratiska hörnstenar. Pressfriheten är grundmurad, medan censur och tystande av kritiska röster är kutym i grannländerna. Situationen för kvinnorna lämnar mycket övrigt att önska i Israels närmaste omvärld. Våld och övergrepp mot kvinnor beivras sällan, och i några av länderna har kvinnorna inte ens rösträtt. Situationen för kristna och andra minoriteter är på vissa ställen alarmerande, vilket fick ytterligare belysning av mordet nyligen på den kristna bokhandlaren i Gaza City.

Det finns knappast någon del av världen med så stor brist på demokrati som just Mellanöstern. En halv miljard människor lever här under förhållanden som vi i väst aldrig skulle acceptera. Men i solidaritetens namn borde vi inte heller acceptera att det sker någon annanstans. Som enda kvarvarande demokrati i Mellanöstern borde Israel få allt tänkbart stöd från världens demokratier. Men idag är det nästan tvärtom. Israel utsätts istället för en massiv kritik som ibland är befogad men som oftast vittnar om en fundamental okunnighet om förhållandena i Mellanöstern. När ”muren” kritiseras nämns inte varför den tillkommit – nämligen för att skydda liv. När ockupationen kritiseras nämns inte den arabiska oviljan att förhandla med Israel, vilken ytterst bottnar i att man inte gett upp tanken på att utplåna Israel.

USA vill få igång nya fredsförhandlingar och pressar Israel att gå med på eftergifter redan innan förhandlingarna startat. USA kräver ”kreativitet” från Israels sida, vilket är en omskrivning för eftergifter. En sådan eftergift är stopp för nya ”bosättningar”. Här utgår man från att Israels huvudstad, åtminstone den östra delen, är ockuperad. Då har man helt köpt den palestinska synen och samtidigt förkastat den israeliska. I Israels ögon är staden nu enad och återförd till de rättmätiga ägarna. Ockuperad var den 1948-1967 av Jordanien.

Fortfarande märks ingen särskild press på den palestinska sidan att visa motsvarande medgörlighet. Åtminstone borde väl så grundläggande krav, som att överge terrorn som medel att uppnå politiska mål, kunna ställas. Men det räcker inte. Den palestinska sidan måste visa att man kan införa och upprätthålla en demokrati värd namnet, med respekt för minoriteter. Det är dags nu att världssamfundet säger ifrån, innan ytterligare en stat med totalitära ideal skapas i Mellanöstern.