Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Archive for antisionism

Miraklet Israel

”I Israel är vi realister, därför tror vi på mirakel!”. Detta yttrade Israels förste premiärminister en gång, syftande på att Israel gång på gång gått segrande ur strider där de varit dömda till undergång. Varför är Israel efter 65 år så ensamt, så ifrågasatt, och i avsaknad av vänner, åtminstone i sitt närområde? Varför vill stora delar av arabvärlden att Israel ska upphöra att existera? Jag har inget bra svar på dessa frågor. Jag vet bara att min vänskap med det judiska folket, är som all äkta vänskap, villkorslös. De är Bibelns folk, de är det fördrivna och förföljda folket, som jag vill stå upp för, oavsett världens åsikter, oavsett antisionism och judehat, oavsett hur många som på nytt vill fördriva dem från det land som de återvänt till för tredje gången.

Världen tycks ha problem med att judarna är tillbaka i sina fäders land. Ändå har världen inte välkomnat dem någon annanstans heller. I Europa höll de på att utrotas. I arabvärlden förföljdes de och tvingades fly. Och när Förintelsen pågick var de flesta andra länder stängda för judar. Bara i Israel känner judar sig riktigt välkomna, bara där kan de vara säkra på att inte bli förföljda, bara där kan de gräva i marken, och hitta tillbaka till sina rötter.

Det är viktigt med mänskliga och historiska rötter. Där rötterna trängt ner djupt kan näringen tas upp och trädet växa och blomstra. I Israel får judarna näring och energi genom sina andliga och historiska rötter. Där rotas de och växer, där blomstrar landet, där skördar de framgångar inom vetenskap, kultur och näringsliv, där hittar de tillbaka till sin Gud. Denna nationella återuppståndelse skildras levande i Hesekiel 37. De förtorkade benen (judarna i förskingringen) ligger utspridda i en dal och Herren säger: ”Jag ska låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag ska låta er få bo i ert land”. Detta uppfylldes när judarna i förintelsens diaspora kom tillbaka till fädernas land och på nytt upprättade Israel.

Men resan hem var lång och besvärlig, ja den var bokstavligen som en vandring genom dödens dal. När koncentrationslägren befriades, trodde de överlevande, de som varit en hårsmån från döden, de som ännu var utmattade av svält och sjukdomar, att de snart kunde börja resan till det hägrande Löfteslandet. Men det kom nya dråpslag. Britterna vägrade släppa in överlevarna i Palestina. Oljan hade kommit att spela en stor roll för Englands återuppbyggnad, och nu ville man inte äventyra förhållandet till araberna. Istället hölls överlevarna kvar i läger i Tyskland, Polen och senare på Cypern.

Men när det såg som mörkast ut kom ett annat land till judarnas räddning – USA! Harry Truman hade blivit USAs president efter Roosevelts bortgång, och han var beredd att stödja judarnas sak. Den nye presidenten Harry Truman stödde judarnas rätt att invandra i Palestina, trots att många i den amerikanska regeringen satte sig emot. Värst var Trumans utrikesminister Marshall som hotade att avgå. Trumans rådgivare Clark Clifford rådde honom trots detta att stödja delningsresolutionen i FN 1947, när generalförsamlingen skulle ta beslut om att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Clifford använde till och med bibelord när han talade för judarnas sak. Bland annat citerade han 5 Mos 34:4: ”Detta är det land, som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, när jag sade: Åt dina efterkommande skall jag ge det.” Truman blev styrkt i sitt ställningstagande och fick regeringen med sig. Omröstningen i FN var närmast mirakel, drygt två tredjedelar av länderna röstade för en delning, och plötsligt var inte en judisk stat en utopi.

65 år senare är Israel ett obestridligt faktum. Vi kan välja att hata landet, älska det eller bara acceptera det. Men det ändrar inte faktum. Miraklet Israel lever och blomstrar.

Stefan Sturesson

Israel – det demoniserade mönsterlandet

I majnumret av Shalom över Israel handlar min ledare om Israel – det demoniserade mönsterlandet. Hur kan jag skriva så? Inget land är väl perfekt, varken Israel, Sverige eller något annat land. Nej, det är sant, men Israel framstår ändå som en modell för länderna i regionen, dels genom sin väl fungerande demokrati, dels genom sin sociala, tekniska och ekonomiska utveckling, som under fredliga förhållanden skulle kunna hjälpa till att utveckla hela regionen.

 Man måste ändå fråga sig varför ett land, bland alla världens länder, får oproportionerligt mycket kritik? Dessutom, när man synar kritiken, så är den sällan befogad, eller sanningsenlig. Hur kan det vara så, att ett litet land som sedan sin tillkomst 1948 levt under ständigt krigs- och terrorhot, och utkämpat krig efter krig för sin existens, ovanpå allt detta ständigt måste värja sig mot kritik och fördömanden. Inte ens grymma diktaturländer som Nordkorea, Iran, Syrien eller Libyen har fått tillnärmelsevis så mycket kritik som Israel. Det pågår t.o.m. en debatt som handlar om att avveckla den judiska staten. Det mest förföljda folket i världen skulle berövas sin enda fristad och läggas under arabisk-muslimsk hegemoni!

 Antisemitismens ondskefulla väsen har ständigt genom århundradena förföljt judarna, detta plågade och hatade folk. Möjligen trodde många att slutpunkten för detta var Förintelsen. Efter Förintelsen skulle det vara omöjligt att demonisera en så förföljd och utrotningshotad folkgrupp. Men att judarna fick en egen stat blev den tändande gnistan till ännu en antisemitisk våg, starkare än någonsin. Hitlers och nazismens mest vulgära hatargument har nu tagits över av arab- och muslimvärlden. Hitlers bok Mein Kampf är en bestseller i flera arabländer. Antisemitismen inplanteras i barnen med modersmjölken.

 I arabvärlden är det inte ens uppseendeväckande att höra en judefientlig predikan i moskén. En predikan som i Sverige skulle kunna leda till åtal för hets mot folkgrupp, kan i t ex palestinska områden passera som något högst godtagbart, kanske rentav efterföljansvärt. Den av den palestinske presidenten Abbas utsedde stormuftin av Jerusalem, Mohammad Hussein, talade för en tid sedan på ett Fatah-möte som sändes på palestinsk TV. Han citerade då en hadith (en muslimsk berättelse om vad profeten Muhammed sade och gjorde) som säger att ”det är muslimers plikt att döda judar”. När journalister konfronterade honom med hans uttalande konstaterade han bara att han citerade en hadith. Stormuftin togs också i försvar av en palestinsk minister Mahmoud Al-Habbash.

 Den israeliska blockaden mot Gaza har fått de antisemitiska utbrotten att nå nya höjder. Blockaden syftar inte till att svälta ut Gaza-borna, utan enbart till att förhindra att Hamas bygger upp sin militära kapacitet, som kraftigt försvagades i kriget 2009. Alla tänkbara förnödenheter som Gazaborna behöver för sitt uppehälle förs in landvägen via Israel utan att några hinder läggs i vägen. Ändå så var det svenska ”fredsaktivister” med på Ship to Gaza-båtarna, vars syfte var att bryta blockaden mot Gaza. I media framstod man som fredliga hjälparbetare som kom till de ”svältande” Gaza-bornas undsättning. I själva verket deltog man i en allt annat än fredlig aktion för att stödja Hamas och göra det möjligt att återuppta vapensändningarna till den blodbesudlade regimen i Gaza. Några svenskar var med på det turkiska fartyget Mavi Marmara, som visade sig ha en stor grupp turkiska militanta palestina-aktivister ombord. När de närmade sig Gazas farvatten anropades de av ett israeliskt örlogsfartyg: ”Mavi marmara, ni närmar er ett fientligt område som är under sjöblockad. Den israeliska regeringen stöder leverans av humanitära förnödenheter till civilbefolkningen i Gaza och inbjuder er att angöra hamnen i Ashdod. Efter lossning av lasten kan ni återvända till er hemmahamn.”

 Om nu målet var att hjälpa Gaza humanitärt var ju onekligen Israels erbjudande, under rådande omständigheter, generöst. Men svaret som kom från Mavi Marmara var allt annat än kompromissvilligt. Det var dessutom kryddat med kraftuttryck som inte gör sig i tryck i en kristen tidning: ”Knip er dj-a käft. Åk hem till Auschwitz. Vi hjälper araberna att bekämpa USA. Glöm inte 11:e september!” Det här säger det mesta om mentaliteten hos dessa så kallade aktivister, som sedan gick till angrepp mot de bordande israeliska soldaterna med det uppenbara syftet att döda dem.

Ett annat sätt att exploatera Gaza-kriget är genom propaganda-film under skenet av att vara dokumentär. Den norske regissören Vibeke Lokkeberg producerade filmen Gazas tårar, som är ett mästerstycke i konsten att framkalla hat mot Israel. Hon har tydligt deklarerat sina åsikter offentligt: ”Man kan inte lura människor hur länge som helst. En humanitär flottkonvoj gick till Gaza för att leverera nödhjälp, israelerna dödade människorna ombord. Israelerna respekterar inte någon.”

Men Lars Adaktusson som själv rapporterat från Gaza som utrikeskorrespondent för SVT dömer ut Lokkebergs film totalt: ”Filmen är ett hopklipp av sekvenser från kriget 2008-2009 mellan Israel och Hamas – döda, lemlästade och föräldralösa palestinska barn exploateras på ett sätt som kanske aldrig skett tidigare. Resultatet blir en brutal studie i mänskligt lidande, ett propagandanummer utan minsta ansats till helhet där Hamas regisserar och där den terrorstämplade gruppens eget ansvar för självmordsdåd och attacker mot civila förbigås med tystnad.”

 På detta sätt pågår demoniseringen av Israel dag ut och dag in. Inte ens våra public service-kanaler kan värja sig mot propagandan och vrångbilderna. Var finns den kritiska granskningen av källorna? Vem vågar angripa dagens grova antisemitism som ofta går under förklädnad av Israelkritik och antisionism? Israel är en liten demokratisk ö i ett stormigt hav av instabila diktaturregimer, Israelhatande terroriströrelser och religiösa extremister som vill Israels utplånande. Man måste beundra Israel som under sådana omständigheter ändå kunnat utveckla sitt land socialt och ekonomiskt, så att det framstår som en lysande förebild för hela sin omvärld.


Saklig framställning av antisemitismen

Göran Larsson, den kände prästen och teologen, som ägnat en stor del av sitt liv att bygga relationer mellan judar och kristna, mellan judendom och kristendom, gästade Västerås Stadsbibliotek den 8 februari. Hans föreläsning fängslade den talrika publiken.

Dr Göran Larsson visade att antisemitismen inte är död idag, den visar sig även i en överdriven och oproportionerlig israelkritik

Hans ämne var brännande aktuellt – ”Antisemitismen förr och nu”. För så är det. Antisemitismen tillhör tyvärr inte det förgångna, den lever i nuet likväl. Men Göran Larsson tog oss med på en lång historisk resa, från förtrycket av israeliterna i Egypten för 3500 år sedan till den nazistiska judeutrotningen och vår tids uppblossande antisemitism. Men resan gjorde flera anhalter på vägen. I det väldiga persiska riket för 2500 år sedan när kung Ahasveros härskade och beslutade att alla judar skulle dödas. I kyrkofädernas Rom där judarna förkastades och stöttes ut som gudsmördare.  I 1500-talets Tyskland när reformatorn Luther hetsade mot judarna.

Han drog en klar skiljelinje mellan allmän främlingsfientlighet och antisemitism. Hatet mot judarna bygger på att man ser dem som särskilt onda. Den kristna antisemitismen använder judarna som kontrast – nådens religion kontra hämndens. Ju mörkare judendomen utmålas desto mer ljust strålar kristendomen. Så kunde kristna aningslöst legitimera sitt judehat. Ett annat viktigt kännetecken  är att ett helt folk skuldbeläggs för att en eller några få begår ett fel. Vi ser det mönstret tydligt idag. När människor i Gaza dör för israeliska kulor, angrips synagogor och enskilda judar i Sverige. Bara för att man är jude görs man skyldig för vad enskilda judar gör i ett helt annat land.

Enligt Larsson finns det också en Israelkritik som går över gränsen till antisemitism. Han nämnde tre D:n:  Demonisering, Delegitimering. Dubbelmoral. Efter andra världskriget har det dödats 25 miljoner människor i olika konflikter världen över. Ändå är det det fåtal tusen dödsoffer som inträffat i konflikten Israel-Palestina sedan andra världskriget som får 80 % av mediautrymmet. Israels görs till hänsynslös ockupant och krigsförbrytare – demonisering. När väl Israel fått skurkstämpel kan man hävda att Israel inte borde finnas – delegitimering. Medan regimer som mördat och fördrivit miljontals människor sällan kritiseras och än mindre delegitimeras – dubbelmoral!

Föredraget var en välgörande objektiv och initierad framställning av antisemitismen. Larsson förföll aldrig till enögdhet eller ensidiga ställningstaganden. Han förmår se ett problem eller en konflikt ur olika perspektiv. Han sätter sig in i de inblandade parternas sätt att resonera. Han ser människan på båda sidor i en konflikt. Det gör budskapet om den nutida antisemitismen så starkt, så allvarsmättat. Vårt land, vår världsdel står inför oerhörda utmaningar när det gäller att göra rent hus med judehatet.

Göran Larssons har författat en skrift om antisemitismen, som finns att ladda ner på Svenska Kommitténs mot Antisemitisms hemsida. För den som vill ta del av Göran Larssons mer djupgående analys rekommenderas ett studium av denna skrift. Klicka på länken: www.skma.se/filer/Om_antisemitism.pdf

Antisemitism och antisionism

Den mest tydliga antisemitismen kan man idag urskilja i fundamentalistiska muslimska grupper. Det gäller inte bara i Mellanöstern utan även här i Sverige. När Irans president inte drar sig för att hota den judiska staten med utplåning är det bara ett av många exempel på islamisters hat mot judarna.

Men det har inte alltid varit så. Historiskt sett har muslimländerna behandlat judarna bättre än den kristna kyrkan. Hur kunde det gå så snett för kyrkan? Den var ju från början helt judisk. Jesus var jude. Petrus var jude. Paulus var jude. Men någon gång efter första århundradet e Kr började en ny teologi ta form – en teologi som kom att kallas ersättningsteologin. Egentligen ett ganska träffande namn, för kyrkan gjorde anspråk på att ha ersatt judarna som gudsfolk.

Teologin formulerades av sådana viktiga kyrkofäder som Justinus Martyren, Johannes av Korset, Origenes och Augustinus. Kontentan av deras nya teologi var att Gud hade förskjutit sitt folk på grund av att de avvisat Jesus som Messias och dessutom dödat honom. I stället hade Gud ingått ett nytt förbund med kyrkan, som nu var det nya Israel. Härifrån kommer benämningen Gamla och Nya testamentet, som vi fortfarande har i våra biblar, ett klart exempel på ersättningsteologi!

När man läser dessa gamla kyrkofäders syn på judarna blir man överraskad över hur snabbt kyrkan växlat från en judekristen till en antijudisk kyrka. Origenes säger till exempel i sin kommentar till Matteusevangeliet: ”de är inte endast skyldiga till profeternas blod utan även till Kristi blod. Därför hör de Gud säga: ”Då ni sträcker ut händerna, döljer jag mitt anlete för er, ty era händer är fulla av blod!” Därför lät de inte Kristi blod komma som hämnd enbart över de judar som var samtida med Jesus utan även över alla kommande generationer judar till tidens ände”.

Med denna teologi var inte steget långt till att förfölja judarna, vilket också snart skedde. Judarna hölls i getton, kunde inte delta likvärdigt i samhällslivet, tvångskristnades, och dödades. Reformatorn Luther skrev en antisemitisk skrift av värsta slag med titeln “Judarna och deras lögner”. I den boken återfinns det mesta av nazisternas antijudiska program om man undantar gaskamrarna. Adolf Hitler själv ansåg, att det han gjorde med judarna, skulle kyrkan en gång tacka honom för.

Kyrkan såg på det lidande som judarna utsattes för som ett Guds straff, trots att man själv var orsak till lidandet. Tala om förblindelse! I muslimvärlden var judarna visserligen andra klassens medborgare, men de kunde ändå långa perioder leva drägligt under århundraden i den arabiska världen. I den kristna delen av världen tvingades de fly från land till land, när vågor av förföljelse drabbade det land de hade sin tillflykt i.

Den katolska kyrkan har försökt göra upp med ersättningsteologin, och har även utfärdat ett dokument som klart tar avstånd från den antijudiska teologin.

På protestantiskt håll pågår också sådana processer, men mycket återstår att göra. Här har antijudaismen istället tagit sig uttryck i antiisraelism, vilket kan vara en täckmantel för antisemitism. Delar av den protestantiska kristenheten har dock mycket klart tagit avstånd från ersättningsteologin och visar också prov på stor kärlek till det judiska folket och staten Israel.

Det stora bekymret idag är att muslimvärlden nu tagit över den antisemitiska mantel som kyrkan äntligen är på väg att lämna. Hur kan detta komma sig? Ett avgörande skäl är den radikala tolkningen av Islam, som hela tiden vinner terräng och som genom sin aggressivitet tystar de mer moderata krafterna. I  Gaza, som idag fungerar som ett islamistiskt försökslabb, illustreras detta med önskvärd tydlighet. Först indoktrinerar man barnen att hata judarna utifrån islamistiska tolkningar av Islam, t ex att hela Palestina tillhör araberna och att judarna saknar existensberättigande. Sedan lockar man de större barnen att bli martyrer för Allah eller krigare för Allah. Man bygger upp en extrem ideologi från grunden, inympar islamismens doktriner i unga öppna sinnen. När detta pågått några årtionden har man skapat ett helt folk som drivs av hat mot ett annat folk, ett folk som har sina rötter i samma land som dem själva. Den skrämmande planen att hålla kvar hundratusentals människor i flyktingläger i årtionden har burit sin grymma frukt. De Israelhatande arabstaterna har skenbart lyckats, genom att skapa ett folk som tar vilka lidanden som helst för att bli kvitt den gemensamma fienden, de förhatliga judarna. Det är dags för moderata muslimer i Sverige och alla andra länder att säga ifrån. Att ta avstånd från den hatets och våldets väg, som bara leder till död och lidande. Varför är det till synes omöjligt att utplåna antisemitismen och hatet mot den stat som är den enda garanten för att inte Förintelsen ska upprepas på nytt?