Stefan Sturessons Blog

Rösten Som Ropar : Det här är ingen plattform för egotrippat tyckande eller privata funderingar. Jag har startat den här bloggen för att kunna delta i debatten kring viktiga frågor som alla människor måste förhålla sig till. Israel och Mellanöstern, politik och samhällsfrågor, etik och moral, samt andliga frågor är några av de viktigaste ämnesområdena som kommer att figurera på den här bloggen.

Israels högtider – juvelerna i kronan

På fleras begäran publicerar jag än en gång min översikt av de bibliska högtiderna. Artikeln publicerades 2005 i tidningen Trons Värld, som numera är nedlagd.

De judiska högtiderna är juvelerna i kronan på Judendomen, säger en judisk författare. Den som söker kontakt med judar eller israeler under oktober månad gör klokt i att först ta reda på om det är helg eller vardag. Särskilt i affärslivet är det synnerligen olämpligt att ringa och föreslå möten på t.ex. Rosh Hashana eller Jom Kippur. Israel följer sin gamla tideräkning räknat från världens skapelse. Ett år är 354 dagar långt och måste därför vissa år kompenseras med en 13.e månad, Adar 2. En judisk helgdag går alltid från afton till afton. Det betyder att helgdagen, t ex nyårsdagen, börjar redan på kvällen innan.

De judiska högtiderna är också intressanta ur en kristen synvinkel. De första kristna församlingarna firade alla de judiska högtiderna. De såg ingen motsättning mellan det gamla och det nya, snarare såg de att allt fått en ännu djupare dimension genom Jesus Kristus.

Bengt Berggren, tidigare efs-predikant och lärare, nu Shalom över Israels sekreterare, har studerat de judiska högtiderna ingående och funnit att de har mycket att säga oss kristna.

–   Man kan se de judiska högtiderna som en bild av hela Guds frälsningsplan. Det är också fel att se dem som enbart judiska. I Bibeln kallas de ”Herrens högtider”. Högtiderna under våren, Pesach (påsken) och Shavuot (Pingsten) har fått sin fullbordan genom Jesu försoning och andens utgjutande. Högtiderna under hösten, Rosh Hashana (Nyåret), Jom Kipur (Försoningsdagen) och Sukkot (Lövhyddohögtiden) är förebilder av vad Herren har kvar att göra innan frälsningsplanen är fullbordad.

Purim inträffar en månad före Pesach. Bakgrunden till den kan läsas i Esters bok i Gamla Testamentet. Ester är av judisk börd, men gift med Persiens kung Ahasveros och därmed drottning av Persien. När kungens närmaste medarbetare, den onde Haman, planerar att döda alla judar i Persien, ställer drottning Ester upp för sitt folk och vädjar, med fara för sitt eget liv, för dess räddning. På den dagen då alla judar i Persien skulle ha dödats, den 14 Adar, firas nu istället judarnas räddning.

Purim är en för utomstående väldigt konstig och uppsluppen fest. Den kan firas hemma med spel och sång och presenter. Man ger gåvor till de fattiga. Det ordnas fester med maskerader och dans och insamling till välgörenhet.

 I Synagogan läses Esters bok både vid aftongudstjänsten och på morgonen under Purimhögtiden. När den som läser kommer till det hatade namnet Haman dränks hans röst i oväsendet från de snurror (rashamin) som många har med sig för att visa sin avsky för Haman.

Pesach, det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste bibliska högtiderna. Den infaller i år i mitten av april och firas normalt under åtta dagar. Under denna tid äter man inte syrad eller jäst mat, som vanligt bröd, utan man äter osyrat bröd som kallas matza. Anledningen till detta är att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd.

 Under de två första kvällarna av Pesach har man ”seder-afton”. Seder är hebreiska och betyder ”ordning”. I detta fall syftar det på en rituell Pesach-måltid, i hemmet utformad som en ytterst pedagogisk lektion för barn, under vilken de får smaka på olika små rätter som ska symbolisera t ex murbruk och bittra tårar i samband med det slaveri som judarna utsattes för. Under seder-aftnarna läser man Pesach-berättelsen ur en bok som kallas Haggada (“berättelse”).

Sett ur ett kristet perspektiv är Pesach, den påsk som judarna firar än idag, mycket intressant. Paulus, som var en spränglärd judisk teolog, ser på de bibliska högtiderna som en ”skuggbild av det som skall komma”. Vad var det som skulle komma? Paulus svarar själv att det är Kristus. Följaktligen är Pesach någonting som berättar om Kristus.

–       Skuggbilden förtydligar något som Bibeln ser som det mest centrala, nämligen Kristus. Pesach handlar ju om befrielsen från slaveriet i Egypten. Kristus kom för att lösa människor ur syndens slaveri. Blodet från ett felfritt lamm struket på dörrposten till de judiska hemmen skulle vara tecknet för dödsängeln att gå förbi medan egyptiernas hus skulle hemsökas. När Johannes Döparen utropade ”Se Guds lamm” började lärjungarna att följa Jesus. De kunde sin Bibel och visste att det felfria lammet var en förebild för Messias (Kristus) som Herren utlovat som Israels befriare, säger Bengt Berggren, som fördjupat sig i de bibliska högtidernas betydelse.

–       Till och med herdarna på ängen förstod vad det handlade om när Herrens ängel stod framför dem och berättade om att Messias, frälsaren, var född. De var inte vilka herdar som helst, utan tempelherdar, utsedda av översteprästen att föda upp de lamm som skulle utgöra det felfria syndoffret i tempeltjänsten. Detta berättar den judiska bibelkommentaren Mishna, säger Bengt Berggren.

I varje detalj är Pesach en förebild för det som Jesus gjorde före och genom sin död och uppståndelse. När Jesus kom ridande in i Jerusalem fyra dagar före påsk, red han upp till tempelplatsen.

– Där blev han utsatt för de skriftlärdas granskning, då de på alla sätt försökte snärja honom. Men de kunde inte finna något fel i det han sade. Han befanns vara ett felfritt ”offerlamm”. På samma sätt granskades de offerlamm som skulle offras mycket noggrant så att prästerna var förvissade om att de lamm som offrades var felfria.

– Johannes Döparen som hade pekat ut Jesus som ”Guds lamm” var själv av aronitisk släkt, och tillhörde alltså prästsläkten, den släkt som fått Guds uppdrag att tjäna i templet. Han var alltså kvalificerad att bli utsedd till överstepräst. Nu utväljs han istället av den högste, Gud själv, att vara Hans överstepräst, som visar världen på Messias, den frälsare, som det felfria lammet i tempeltjänsten varit en ”skuggbild” av.

– I sedermåltiden, den måltid som inleder Pesach, dricks fyra bägare vin (helgelsens, lidandets, försoningens och tacksägelsens bägare). Vidare bryter man osyrat bröd (afikoman). Brödet är hålat (Jesus blev stucken i sidan) och har ränder (som symboliserar såren efter gisselslagen). Det osyrade brödet är också en symbol för syndfrihet. Paulus talar i 1 Korintierbrevet om ”renhetens och sanningens osyrade bröd” och Kristus som vårt påskalamm.

När Jesus instiftar nattvarden så sker det vid den tredje bägaren vin i sedermåltiden, försoningens bägare. Vår kristna nattvardsmåltid är ingenting annat än en mini-Pesach. När brödet bryts i både sedermåltiden och nattvarden är det en förebild av att Jesu kropp blev sönderbruten. När en bit av afikoman göms undan under sedermåltiden är det en bild av att Jesu kropp lades i en grav. Vid samma tid som översteprästen fullbordar slakten av offerlammet ropar Jesus på korset ”det är fullbordat”. Dagen efter veckosabbaten viftar judarna med en kärve av korn, den så kallade förstlingskärven. Dagen efter sabbaten uppstår också Jesus och har enligt Paulus ”uppstått som förstlingen av de avsomande”. Detta är bara några exempel på alla de paralleller som finns mellan Pesach-högtiden och  vad som hände med Jesus.

Shavuot, pingsten, som infaller på den femtionde dagen efter Pesach, hör till de tre stora högtiderna.  Shavuot firas sju veckor efter Pesach och kallas ibland även för veckofesten. Shavuot är det hebreiska ordet för ”vecka” och syftar på att den inträffar sju veckor efter Pesach.

Shavuot anbefalls på flera ställen i Gamla Testamentet. I 2 Mos. 23:16 kallas den veteskördens fest Chag Hakotsir; ”Skördehögtiden skall du fira när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete, det du har sått på marken…”

I sin ursprungliga form var Shavuot således en skördefest i vilken man firade den första grödans spirande. Bönderna brukade vid denna tidpunkt bege sig till Jerusalem och ta med sig denna förstlingsgröda. Av grödan bakades bröd, viftoffersbröd, vilka frambars i templet i samband med högtiden.

 Idag firas Shavuot för givandet av Torah – lagen. När judarna drevs i landsflykt i Babel började Shavuot också firas som en tacksägelse för befrielsen ur Egypten och för intåget i Löfteslandet. Många fromma judar stannar uppe hela natten mellan de två Shavuot-dagarna och studerar Torahn. Att det också är en skördefest märks fortfarande.  Under de två Shavuot-dagarna smyckas synagogan och även andra byggnader med dekorationer ifrån växtriket, lövrika kvistar, blommor och blad.

 I judisk tradition var det just under Shavuot som Israels barn fick motta Torahn under sin ökenvandring. Gud hade personligen skrivit sina bud på stentavlor, vilka Han sedan gav till Mose. Varför valde Gud valde just denna tidpunkt att ingå ett förbund med sitt folk? Med Shavuot menas en period av väntan och förberedelse, och den pekar framåt i tiden, en period av 50 dagar. Talet 50 är i judisk talsymbolik också ett frihetstal. Med andra ord är det så att Pesach och Shavuot hänger ihop.

Den första sedermåltiden intogs medan Israels folk fortfarande befann sig i slaveri i Egypten, t o m innan den tionde plågan hade kommit. Istället är det ”löftet om frihet” som man uppmärksammar under Pesach. Och inte heller efter att de lämnat Egypten, mötte judarna den sanna friheten, utan fick uppleva ett uttåg och en vandring i öknen. Man kan säga att de hoppade ur askan i elden.

Den riktiga friheten infann sig inte förrän under Shavuot (pingsten). Även om Pesach handlar om en tid då Gud gjorde många under för Israels barn och bevisade sin kärlek och omsorg om dem, förklarade Han ändå inte uttryckligen hur folket skulle tjäna Honom. Det var inte förrän folket mottog Torahn som de fick riktlinjer för sin tjänst inför Gud. Den utlovade förlossningen kulminerar vid Shavuot i en verklig förlossning. I judiska bröllopssammanhang har bruden sju dagar på sig att förbereda sig inför bröllopet. Dessa sju dagar symboliserar de sju veckorna mellan Pesach och Shavuot. Under dessa dagar renar bruden sig och gör sig redo för sin brudgum.  På samma sätt utgör de 50 dagarna före Shavuot (omérdagarna) sju veckor av rening inför den stundande bröllopshögtiden mellan Gud och Hans folk.

Upphörde firandet av Shavuot efter utgjutandet av Anden på Pingstdagen? Nej församlingen i Jerusalem gjorde inte det. I Apostlagärningarna 21 berättas det att Paulus skyndade sig hem till Jerusalem för att kunna vara där på pingstdagen. Så för Paulus och den första kristna församlingen var det helt naturligt att fira Shavuout, den judiska pingsthögtiden.

Rosh Hashana – Nyårsdagen. I Israel är inte nyårsfirandet lika uppsluppet och lössläppt som i västvärlden. Nyåret, Rosh Hashana, firas i två dagar. De inleder också de tio högheliga botdagarna, som avslutas med Jom Kippur, Försoningsdagen. Rosh hashana betyder ”början på året” eller ”huvudet”. Nyårshelgen är en tid både för stilla glädje, för eftertanke och självprövning. Det handlar om att stanna upp mitt i livet, tänka efter hur man varit och vart man är på väg. I synagogan blåser man i vädurshornet, shofar, för att väcka själen till botgöring. Till Rosh Hashana hör seden att äta äpple doppat i honung. De traditionella challebröden äts med honung, istället för salt. Detta för att symbolisera önskan om ett sött nytt år.

När judar möts under nyårstiden säger man ofta till varandra: “Leshana tova tikatevu”, vilket betyder ungefär “Må du inskrivas till ett gott år”. Den första Rosh Hashana-eftermiddagen (om det inte råkar vara shabat) går man till stranden av en flod eller en sjö, för att symboliskt kasta synderna i vattnet. Denna ceremoni heter tashlich – alltså “att kasta”.

De tio botdagarna fram till Jom Kipur ägnar man åt att begrunda sina synder, och försöka sona de synder man begått under året. Man föreställer sig att Gud skriver upp i böcker vilka som skall leva och vilka som skall dö under följande år. Dessa böcker fylls i under Rosh Hashana, men människans handlingar, omvändelse, bön, och goda gärningar, under botedagarna kan ändra domen. Under den här tiden är det därför brukligt att söka upp dem man förorättat och försöka försonas med dem, och om möjligt ställa till rätta den skada man åsamkat dem. Talmud säger att Gud på Jom Kippur endast förlåter de synder människan har begått mot Gud. Synder mellan människor måste försonas människor emellan. En särskild bönebok, machzor, finns för Rosh Hashana, precis som för Jom Kipur.

Jom Kipur – Försoningsdagen. De tio botdagarna kulminerar i Försoningsdagen, Jom Kipur, vilken är den största judiska helgdagen – och en fastedag. Denna helgdag börjar på kvällen i synagogan med Kol Nidre, en urgammal judisk bön med juridisk karaktär. Vi ber om att få bli lösta från alla de löften som vi kommer att ge under det kommande året, men som vi inte kan hålla. Detta gäller endast löften till Gud, löften, som vi menade allvar med, när vi gav dem, och som vi känner skuld över att inte kunna hålla. Löften människor emellan kan inte hävas genom bön, och försoning med Gud är inte möjlig utan att man bett de personer om förlåtelse, som man handlat orätt emot. Det tillhör Jom Kipurs regler att ovänner skall sluta fred, att ljus skall tändas för våra avlidna, att man har en vit kitel (en sorts skrud) och vit kipa, som symboliserar “renhet”. Jom Kipur avslutas med Neila – portens stängning – en avslutningsgudstjänst som vädjar om bot, bättring och bönhörelse.

Sukot – Lövhyddofesten. Sukot varar i sju dagar, varav de två första är riktiga helgdagar. Sedan kommer fyra mellandagar – chol hamoed. Man ska vistas i en suka – en hydda – som symboliserar de tillfälliga boningar som israeliterna uppförde under den 40-åriga vandringen från Egypten till landet Israel. Numera är det få som bygger egna hyddor på sukot, men utanför synagorna uppförs alltid en. Man förknippar ökenvandringen med skördefesten i gamla tider i Israel. Tanken är att Gud var nådig mot våra förfäder i öknen, och ledde dem i trygghet genom vildmarken och förde dem till Israel. Må han även vara nådig mot oss, genom att låta regnet falla och grödan växa. Man använder fyra sorters växter under morgongudstjänsterna, som påminner om alla jordens frukter och växter – alltså skördetiden.

Lövhyddofesten kallas Sukkot och firas till minne av ökenvandringen ut ur Egypten då judarna ska ha bott i lövhyddor. Den pågår under nio dagar och den sista dagen kallas Torafesten. De två symboler som är utmärkande för Lövhyddofesten är lövhyddan och det såkallade festknippet. Hyddan får inte ha fast tak. Den täcks med kvistar men får inte vara tätare än att man på natten kan se stjärnorna genom lövverket. Var och en kan bygga sin egen hydda, men oftast nöjer man sig med att församlingen har en på synagogans gård. Festknippet består av fyra sorters växter (3 Mos 23:39-40): citruskvist, myrtenkvist, palmkvist och en pilkvist.

Speciellt höstens högtider har ett angeläget budskap eftersom de pekar fram mot framtida omvälvande händelser, säger Bengt Berggren.

–      Höstens högtider – från Basunklangens dag (Rosh Hashana) till Lövhyddohögtiden (Sukot) har ännu inte blivit uppfyllda. Men det kommer de att bli vid Jesu andra tillkommelse.

 När Jesus tar med sig några lärjungar upp på förklaringsberget, är det få som förknippar detta med Lövhyddofesten. Men Bengt Berggren anser att anknytningen till festen är mycket tydlig:

–      Varför ville Petrus stanna kvar på berget och göra hyddor? Det finns många tolkningar, men den mest naturliga om man känner till symboliken med lövhyddor är att händelsen utspelade sig vid lövhyddohögtiden. Judarna var väl medvetna om att Messias skulle komma vid en lövhyddofest. För Petrus kan detta ha varit tecknet på att Messias kommit för att nu upprätta Davids fallna ”hydda”. Att det var dags för Messiasriket, tusenårsriket, att bryta in. Enligt Sak. 14:16 skall folk från hela världen komma till Jerusalem och fira lövhyddohögtiden och tillbe konungen. Lammets bröllopsmåltid är sannolikt denna lövhyddofest.

”Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerusalem skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, Herren Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden.” (Sak. 14:16)

Shemini Atseret – Slutfesten. Den sista dagen Sukot är en självständig helgdag. Mazkir läses samt Geshem – en bön för regn i landet Israel under den kommande vintern.

Simchat Tora – Torafesten. På Simchat Tora, egentligen en förlängning av sukot eller en andra Atseretdag,  tågar man runt synagogan sju varv medan man bär Torarullarna och dansar med dem. Toracykeln avslutas denna dag med sista avsnittet ur 5:e Moseboken, och börjar om på nytt samma dag med första avsnittet ur 1:a Moseboken. Efter både afton- och morgongudstjänsten får barnen godispåsar.

Under Torafesten bärs Torarullarna fram i en procession i synagogan. Man läser den sista delen av Femte Moseboken men också den första delen av Första Mosebok. Detta görs för att understryka Torans kontinuitet.

Simchat Torah är en stor glädjefest. Glädjen över att ha blivit anförtrodda Torahn, Guds Ord. Man sjunger och dansar med Torah-rullar i famnen, inte bara i synagogan. I Jerusalem sker det offentligt, bland annat i en stor park, där tiotusentals människor samlas för att jubla över Torahn.

 –        Som kristen kan man se den här festen som en glädjefest över ”ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss”. Den pekar också fram emot tusenårsriket, då Messias ska vara konung och bo ibland sitt folk. Det finns så mycket av kunskap för oss kristna att hämta i dessa högtider, säger Bengt Berggren.

Chanuka – tempelinvigningsfesten. En judisk högtid, som inte omnämns i Bibeln, men som kommit att bli en mycket uppskattad högtid bland judarna, är Chanuka – tempelinvigningsfesten. Den firas till åminnelse av en händelse år 165 f. Kr. då judarna återerövrade templet i Jerusalem från syrierna, rengjorde det och kastade ut de hedniska avgudabilderna så att Israels Gud åter kunde tillbes i templet. Händelsen omtalas i Mackabéerböckerna (bland GT:s apokryfer). Det var prästen Mattatias och hans söner som ledde upproret.

Chanuka kallas också Ljusfesten. Man använder en åttaarmad ljusstake (chanukijan) och tänder ett ljus för varje dag under åtta dagar. Chanuka, som infaller under senhösten, ungefär samtidigt som den kristna julen, är en glad fest, då man spelar och sjunger, besöker varandra och ger gåvor. Särskilt viktigt är att ge gåvor till de fattiga.

 

1 Comment»

  Ivo wrote @

Jag rekommenderar alla att läsa Siewert Öholm:

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=6287&Itemid=30


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: