Israel är ännu så länge den enda fungerande demokratin i Mellanöstern. Här är kvinnorna jämställda. Här skyddas och bejakas olika minoriteter. Här finns yttrandefrihet, religionsfrihet, pressfrihet. Ändå tycks omvärlden bara hitta fel på Israel. När omgivande arabländer och palestinska rörelser angriper Israel, dödar oskyldiga i terrordåd, skickar iväg tusentals bombförsedda raketer mot Israel, då är det i omvärldens ögon Israels fel. När Israel tvingas till motangrepp och oskyldiga på den arabiska sidan kommer till skada då haglar fördömandena över Israel. Det senaste exemplet på denna utstuderade demoniseringstaktik är filmen ”Tears of Gaza” (Gazas tårar) som sänts i Svt1. Här framställs Israels försök att slå ut raketramper och vapengömmor som ett brutalt övergrepp på försvarslösa människor, mestadels kvinnor och barn. Ett ”fredsälskande” folk utsätts för en brutal aggression. Så vill man måla bilden. Så kan man använda filmkamerorna och den moderna redigeringstekniken, för att fullkomligt vända upp och ner på begreppen, vända svart till vitt, för att skuldbelägga den som söker freda sitt folk och sitt land.

 Ja men, invänder många, människor dödas, till och med oskyldiga barn. Ja, det är onekligen sant. Det blir den tragiska konsekvensen av att man försöker döda ett annat folk. Precis som konsekvensen blev för Tyskland när nazistregimen försökte utplåna det judiska folket. För det är precis det som Hamasregimen i Gaza har som mål. Hamasregimen har inga samvetsbetänkligheter när judiska kvinnor och barn dödas. Tvärtom, då har man segerfester. Israel däremot, gör stora ansträngningar för att undvika civila dödsoffer. Inom Israels försvarsstyrkor blir man oerhört bekymrade när oskyldiga ibland drabbas vid attacker mot Hamasregimens militära installationer.

 Israel har tyvärr inget val. För att överleva måste man försvara sig. Inget annat folk har i modern tid så tydligt hotats av utplåning. Hade Israel följt naiva råd om att låta bli att använda militära medel, hade inte det Israel vi ser idag existerat. Vi hade istället fått se den sista akten av det judiska landets och folkets utplåning. Så även om varje offer för Israels försvarsaktioner är en tragedi är dock alternativet så mycket värre – utraderingen av Israel från kartan följt av kanske miljontals dödsoffer.

 När ska världen förstå vad Mellanösternkonflikten handlar om? Ett förföljt och hotat folks rätt att leva i fred på den här jorden. Vågar man hoppas att det ska ske en vändning under 2012. Att fördömandena ska riktas mot dem som hotar att utplåna den judiska staten Israel. 

Dags att protestera mot SVT!

Nobelpristagaren prof Dan Shechtman tar emot Svenska Technion-sällskapets diplom som just överlämnats av Stefan Sturesson, vice ordf i Technion-sällskapet.

För ett par veckor sedan damp det ner en inbjudan till lunchmottagning med årets nobelpristagare i kemi, professor Dan Shechtman, som är knuten till det berömda naturvetenskapliga universitet i Haifa – Technion Institute of Technology. För några år sedan gick jag med i Svenska Technion-sällskapet, som försöker sprida information om Technion i Sverige. I år blev jag vice ordförande och delegat i universitetets Board of Governors, som är en sorts ”världsstyrelse” med delegater från alla Technion-sällskap i världen. Så det var bakgrunden till inbjudan till lunchen som ägde rum i Israels ambassadörs privata residens. Det var många intressanta personer samlade till denna lunchmottagning. I vimlet såg jag förutom Nobelpristagaren själv t ex Marcus Storch (ordf i Nobelstiftelsen), Peretz Lavie (president för Technion), Jackie Jakubowski, Micael Bindefeldt, Siewert Öholm, Lizzie Scheja m fl. kändisar. Men mest intressant var givetvis huvudpersonen själv som tycks vara en lugn, samlad och mycket sympatisk person, ganska oberörd av all uppståndelse. Jag hade förmånen att tacka honom för hans strålande insatser inom materialforskning (bl a upptäckten av kvasikristaller), och samtidigt uttrycka min glädje och stolthet över att han belönats med Nobelpriset. Det ger inte bara honom utan även hans land en ännu starkare ställning som forskare och forskningsnation. Det är häpnadsväckande att detta lilla land med 7 miljoner invånare kan ligga i frontlinjen på så många forskningsområden. Jag och mina kolleger inom Technion-sällskapet vill önska professor Shechtman och Israel fortsatta framgångar under kommande år!

I Syrien går nu protesterna mer och mer över i väpnat uppror. Att regimen då använder våld blir mer och mer begripligt. Finns det någon regim i världen som inte skulle möta våldsamma demonstrationer med våld? Missförstå mig inte. Det här är inget försvar för odemokratiska regimer. De har säkert blod på händerna. Men det märkliga är att olika upprorsgrupper vinner världens sympatier, utan att de avkrävs någon som helst deklaration vad de kämpar för.

 I såväl Egypten som Syrien lurar islamisterna i vassen. Vad de kämpar för borde vara uppenbart för pålästa människor. De vill skapa en muslimsk stat baserad på sharialagar. Det innebär förtryck av kvinnor och icke-muslimska minoriteter, dödsstraff att lämna islam, dödsstraff eller spöstraff för otrohetsbrott och mycket annat som är totalt oförenligt med mänskliga rättigheter och demokratiska principer. De har en totalt förvriden syn på demokrati, där islam står för den ”sanna” friheten.

I Tunisien, som redan hållit val, har islamisterna blivit det största partiet. De sägs vara moderata, men talar redan om att upprätta det sjätte kalifatet, något som även Al Qaida enligt egna uppgifter har som ett av sina viktigaste mål. I själva verket är det vad alla islamister drömmer om. Nu anser de att de har en historisk chans att förverkliga drömmen.

 När talibanerna tog makten i Afghanistan såg islamisterna detta som ett uttryck för att Jihad (”Det heliga kriget”) hade gått in i en ny fas. Kärnan till ett kalifat hade bildats där och bin Laden gick så långt att han betecknade talibanledaren Mullah Omar som ”Amir al-Mu’minin” (De trognas befälhavare) och jämförde direkt Afghanistan med Medina.

Det finns ett utkast till en konstitution för det moderna kalifatet. Idealstaten skall vara en totalitär diktatur utan lagstiftande församling och domstolsväsende. Medborgarnas privata levnadsförhållanden skall regleras av staten och sharialagarna.

När skall medierna och politikerna vakna upp och kritiskt granska dessa militanta religiösa rörelser och deras politiska mål?

Victor Kalisher, föreståndare för Israels Bibelsällskap, är juden som upptäckte Jesus i GT.

Lördagen den 26 november får Västerås besök av den judiske direktorn för Israels Bibelsällskap, Victor Kalisher. Han är juden som upptäckte Jesus i Gamla Testamentet. Nu brinner han för att hans folk ska göra samma upptäckt. Om man söker finner man Messias – Jesus överallt i Gamla Testamentets böcker.

Det här mötet, som äger rum i Citykyrkan kl 18.00, blir en högtidsstund för oss alla som följer med på Kalishers upptäcktsfärd i Gamla Testamentet. Jag hoppas att vi blir många som tar tillfället i akt och tar del av den här spännande undervisningen. Hans föredrag kommer att tolkas av Bengt-Ove Andersson.

Även pålästa vänner och kolleger ser med positiv förväntan på utvecklingen i dessa länder med ”arabisk vår”. Man menar att det är unga människor, studenter, den arabiska internet-generationen, som ligger bakom upproren. Det är unga frustrerade människor, inte minst unga kvinnor, som nu kräver sin frihet.  De har levt under diktatur i hela sitt liv och har nu nått en punkt då de är beredda att slåss för sin frihet. Visst, det låter bra, och visst är det sant att många i proteströrelsen just är dessa unga rebeller. Men det går inte blunda för de oroande tecknen på att islamister nu ser möjligheter att utnyttja situationen för att uppnå inflytande över utvecklingen.

Vad hände egentligen i Iran i slutet av 70-talet? Shahen hade suttit vid makten i närmare 40 år. Han hade förbjudit politiska partier och gjort sig själv till envåldshärskare. Visst tillät han en modernisering av landet, framväxten av en välutbildad medelklass, men demokrati stod han emot så länge han satt vid makten. det folkliga missnöjet växte, en proteströrelse växte fram bland studenterna, och i Paris satt ayatollah Khomeiny och förberedde revolutionen. Hans hetsande predikningar som spydde hat mot västerlandet spelades in i Paris och spelades upp med hjälp av högtalare från landet minareter. När Khomeiny anlände till Teheran var han revolutionens självklare centralfigur och fick stöd från alla folkgrupper, från studenter till mullor. De förstod inte vad som skulle komma, de hade utnyttjats som ”nyttiga idioter” för att tjäna islamismens syfte – skapandet av en islamistisk diktatur med ännu hårdare nypor än shahens. Och denna diktatur håller sig fortfarande kvar vid makten efter drygt 30 år.

 Ser inte dagens politiska bedömare den uppenbara risken att den ”arabiska våren” tar samma riktning som den iranska revolutionen? Varför är ofta vänstern mest aningslös? Är det gammal revolutionsromantik som sitter i blodet? Är det därför man ser med förståelse till och med på kravaller och vandalisering i engelska städer? Det är dags att fråga sig vad dessa rörelser kämpar för, inte vad de kämpar emot! Är det verklig frihet eller är det vilseledande skönskrivningar av den ”fred och frihet” som följer när den islamistiska revolutionen har segrat. 

 Våldet och mördandet är oförsvarligt, men det saknas analyser i rapporteringen. Är det verkligen så att regimen hela tiden skjuter fredliga, obeväpnade demonstranter? Eller förekommer det våld från båda sidor?  De som har följt mina inlägg om de arabiska upproren kan märka en viss skepsis mot hur händelserna rapporteras. Det framställs alltid som ”folkets” fredliga demonstrationer mot den brutala diktaturregimen. Frihetskamp mot diktatur och övergrepp. Är det verkligen ett så svartvitt scenario?

 Nu har det framkommit att mycket av det som sker i Syrien styrs från syrier i väst. En av de ledande aktivisterna, Abulsattar Attar, säger till Expressen:
- Vi som bor i Europa och USA styr upproret via sociala medier. Både islamister och ­liberaler stöder oss, men vi är inte al-Qaida, säger Attar. Attar bor i Belgien och ingår i ”Koalitionen för den syriska revolutionen”.

 När islamister ingår i ”frihetsrörelsen”, då undrar man vad det blir för frihet? För kvinnorna blir det definitivt ett långt steg tillbaka till ofrihet och förtryck. En av de platser där det varit största sammandrabbningar är staden Hamah i västra Syrien. Staden är ett starkt islamistiskt fäste, där regimen tidigare slagit ner ett islamistiskt uppror 1982. Kristna och muslimska alawiter flyr nu staden i fruktan för sina liv. Även i andra städer sker övergrepp av rebellerna. I staden Homs har alawitiska hem och butiker attackerats och sunnimuslimska familjer har blivit utsatta för hot och trakasserier.

 Den kände syriske poeten Adonis anser att upproret startats av och styrs av islamistiska krafter. Det fick honom att säga: “jag stöder inte protester som startar i moskéer”. Nu har han hamnat på rebellernas svarta lista och har all anledning att frukta för sitt liv. Det har också framkommit att människor tvingas att stödja rebellerna. En trebarnspappa berättar för Expressen att han hotats:

-       Jag har fått tre hotbrev den senaste veckan från okända människor. De hotar med att bestraffa mig om inte jag deltar i protesterna mot regimen.

En exilsyrier i Stockholm fruktar att islamisterna kommer att ta makten.

-       Folk är rädda för att islamister ska ta makten. Jag har hört folk på demonstrationer i Dayr az-Zawr ropa “alawiter till kistan och kristna till Beirut”, säger han.

 Islamister i andra länder utnyttjar också upproret. En av dem är den kände imamen Adnan al-Aaror. Han har ett eget tv-program på en satellitkanal som sänder från Saudiarabien. al-Aaror har utfärdat flera rasistiska fatwor både mot regimens anhängare och mot minoriteter i Syrien. al-Aaror har anhängare bland de konservativa sunnimuslimerna.

 Med andra ord, det är inte så enkelt att bara stödja den s.k. ”frihetsrörelsen”. Därmed inte sagt att den syriska regimen kan gå fri från skuld. Säkerligen är det ofta övervåld som används för att komma till rätta med upproret. Men demokrati i den arabiska världen tycks vara en utopi, till stor del beroende på splittringen mellan olika grupper som bekämpar eller hatar varandra. Det är med bävan jag inväntar den vidare utvecklingen i Syrien och andra delar av arabvärlden.

“Att tvinga tillbaka Israel till 1967 års gränser är olagligt enligt internationell rätt.

- Balfourdeklarationen, som utfärdats av den brittiska regeringen 1917, där det judiska folket blev lovade ett nationellt hem kunde inte betraktas som internationell lag. San Remo-resolutionen från 1920, som införlivade Balfourdeklarationen, gjorde emellertid löftet bindande enligt internationell lag. San Remo deklarationen, tillsammans med artikel 22 i Nationernas Förbunds konvention och artikel 80 i Förenta Nationernas stadga, gäller fortfarande i dag. Att tvinga Israel att gå tillbaka till 1967 års gränser och dela Jerusalem skulle således vara ett allvarligt brott mot internationell rätt.

”Detta sades av den ”internationella mänskliga rättigheternas” advokat Jacques Gauthier som talade vid ett samråd i underhuset i London på torsdagen. …Dr Gauthier förklarade att den gamla staden i Jerusalem utlovades till judarna och att judarnas anspråk på sin huvudstad är giltigt enligt internationell lag.”



Alla ovanstående fakta ignoreras av det internationella samfundet i deras stöd för Palestiniernas anspråk på en suverän stat baserad på gränserna som fanns den 4 juni 1967.

När palestinierna nu vill föra sin sak till FN i höst är det av allt att döma en förevändning för dem att iscensätta ett nytt uppror mot Israel, oavsett resultatet av omröstningen. Den fängslade palestinske terroristledaren Marwan Barghouti offentliggjorde nyligen ett upprop till palestinierna, där han uppmanade palestinierna att iscensätta ett massivt uppror mot Israel. Palestinierna borde kunna mobilisera 1 miljon man i en massiv demonstration mot Israel, menade han. De palestinska ledarna har alltid velat uppnå sin stat genom väpnad kamp. Fredliga förhandlingar känner man sig inte bekväm med. “Med eld och blod kommer vi att befria dig Palestina” har alltid varit deras stridsrop. Kanske vill palestinierna kopiera dramatiken kring 1947 års omröstning i FN då Israel blev en stat. Även då blev följden ett blodigt krig 1948, då fem arabstater kastade sig över den nybildade staten.

Nu är det hög tid att ta strid för sanningen.

 Länken till Ayalons föreläsning:

http://www.youtube.com/watch?v=XGYxLWUKwWo&feature=youtu.be

Den norske terroristen Anders Behring Breivik är ingen invandrad islamist. Han är en blond infödd norrman som säger sig kämpa mot muslimsk invandring och multikulturalism. Han säger sig försvara norsk och europeisk kultur baserad på kristna värden. Det skulle många kunna skriva under på, men Anders Behring Breivik tycks ha fått allt om bakfoten. Det är ju just dessa värden som skapat det öppna, demokratiska Europa – ett Europa som välkomnar flyktingar som tvingats fly från länder med krig och konflikter. Det är just dessa värden som gör att Breviks agerande strider mot allt vad demokrati och kristendom står för. Breiviks mördande kan aldrig rättfärdigas, aldrig försvaras. Det är och förblir rå och kallhamrad ondska!

Det massiva stödet för Norge från hela världen i denna sorgens tid känns helt fantastiskt. Statsmän, kyrkoledare, påven står på rad för att uttala sin medkänsla och sitt stöd. Stora folkliga manifestationer ordnas, inte bara i Norge, utan också i grannländerna. Det är beundransvärt, efterföljansvärt! Det är så det borde fungera varje gång terrorismens onda tryne visar sig på nytt. Världen borde stå samlad mot alla försök att angripa demokratin, yttrandefriheten, öppenheten, genom mord och terror.

Men det finns ett demokratiskt land som utsatts för mer urskiljningslöst mördande än de flesta andra länder. Tusentals civila, däribland många barn, ungdomar,  har mördats genom självmordsbombare och bombsprängningar. Ändå har stödet för detta land varit minst sagt svagt eller obefintligt. Vart har då den internationella solidariteten tagit vägen? Var finns då de massiva folkuppbåden protesterande mot våld och terror? Var finns då alla statsmän och potentater, när terrorn slår till mot Mellanösterns enda demokrati – Israel? Det är nästan så att man beskyller Israel för att man själv drabbas av terror. ”Ockupationen” får ursäkta de mest avskyvärda dåden.  Jag har nyss varit i Israel i närmare 3 veckor. Jag har sett ett multikulturellt land, där judar, muslimer, kristna och icke troende lever tillsammans, där alla åtnjuter frihet och demokrati, där den judiska staten skyddar och försvarar alla religioners heliga platser och rätt till sin egen kultur. Jag träffade en svart ung man från Etiopien, som kommit från armod och förtryck, till ett land där han förverkliga sina drömmar. Han var nu doktorand på universitetet i Jerusalem. Israel ett land, lika demokratiskt som Norge eller Sverige. Ett land värt att försvara. Ett land med vanliga människor som du och jag, som behöver vårt stöd när terrorns skoningslösa hand slår till igen!